Som utbildningshistoriker gläds vi åt en allt starkare debatt kring det tidiga 1900-talets skolväsende; vad är viktigare än att lära oss mer om det skolväsende som vuxit fram under 1800-talet och etablerats under tidigt 1900-tal? Därför välkomnar vi förstås
Magnus Henreksons och
Johan Wennströms artikel i Kvartal.
I deras beskrivning av det tidiga 1900-talet saknar vi dock en förankring i den breda historiska forskning som ägnats åt perioden. Att förstå det förflutna kräver nämligen en hel del om det ska bli rätt och riktigt. Det som skrivs nedan ska också förstås i det sammanhanget. Fel och feltolkningar ska givetvis påpekas, eftersom det viktiga med kunskap och kunskapsutveckling är att man bygger vidare på en etablerad kunskapsmassa, vilket förhoppningsvis leder till en allt bättre förståelse av vår gemensamma historia.
Det finns flera problematiska påståenden i Henreksons och Wennströms text, och här ägnar vi oss åt ett av dem. Bland mycket annat ifrågasätter författarna föreställningen att ”det gamla skolsystemet i Sverige var en sorts ’klass-skola’ som bara omfattade några få privilegierade.” Författarna borde här notera att detta är en radikal tolkning som går tvärt emot beskrivningarna av skolväsendena inte bara i Sverige utan i Europa som helhet.
Ett slags kastsystem
Pedagogen Bernd Zymek har exempelvis uppskattat att i Europa under 1940- och 1950-talen, så deltog enbart 5–10 procent i utbildning som förberedde för högre studier.1 Enligt den amerikanska ekonomhistorikern Claudia Goldin reproducerade de europeiska skolväsendena under tidigt 1900-tal ett slags kastsystem.2
En mycket begränsad grupp fick tillgång till högre studier på motsvarande högstadie- och gymnasienivå.
Exakt hur det svenska skolväsendet positionerade sig i denna europeiska kontext beror lite på vad man tar fasta på. Men i likhet med andra länder hade vi ett segmenterat parallellskolesystem, där de allra flesta gick några år i en folkskola. En mycket begränsad grupp fick tillgång till högre studier på motsvarande högstadie- och gymnasienivå. Den obligatoriska grundläggande utbildningen var också begränsad. Först 1936 beslutades att folkskolan skulle förlängas till sju år, ett beslut som implementerades fullt ut först 1949.
Fåtal som läste mer än folkskola
Olika mått kan användas för att mäta fördelningen av elever inom detta skolväsende. Det genomsnittliga antalet utbildningsår ökade, och för individer födda 1925 har genomsnittet uppskattats till 8,5 år.3 Men denna siffra döljer viktiga skillnader mellan högutbildade och lågutbildade. Ser man till andelen elever per skolår har exempelvis SCB beräknat att de flesta barn gick sex år i skolan 1944/45, men att andelen barn och ungdomar i skolan över årskurs sex var betydligt lägre. Enbart 16 procent av en årskull gick ett nionde år.4
Mycket få hade alltså tillgång till utbildning över folkskolenivå. Vi kan studera detta från folkskolans perspektiv: år 1940 gick endast 6 procent vidare från en 4-årig folkskola till 5-årig realskola, och 11 procent från en 6-årig folkskola till den 4-åriga realskolan.5
Vi kan mäta det i termer av examina. Antalet studentexamina och realexamen var litet: enbart 4 497 plockade ut en sådan 1950, medan 9 474 nådde realexamen.6 Räknat i avgångar från gymnasierna (de allmänbildande, tekniska och handels-), låg dessa på 5 702 examensåret 1950, vilket motsvarade 6,4 procent av landets 20-åringar.7 Detta påverkade förstås svenska folkets utbildningsnivå under lång tid. Fortfarande vid mitten av 1970-talet hade 74 procent av vuxna i åldern 45–54 år högst 7 års folkskola eller motsvarande.8
Hur ett sådant skolväsende kan beskrivas som en silverålder är förstås väldigt svårt att se.
Se noter Visa mindre
Noter
- Bernd Zymek, ”Equality of Opportunity: Expansion of European School Systems since the Second World War,” in Problems and Prospects in European Education, ed. Elizabeth Sherman Swing, Jürgen Schriewer, and François Orivel (Westport, Conn: Praeger, 2000), s. 101.
- Claudia Goldin and Lawrence F. Katz, ”The ”Virtues” of the Past: Education in the First Hundred Years of the New Republic,” NBER working paper series, no. 9958 (2003), s. 4.
- Andreas Melldahl, Utbildningens värde: fördelning, avkastning och social reproduktion under 1900-talet (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2015).
- SCB, Innan grundskolan fanns: översikt över historisk utbildningsstatistik 1944–2018 (Stockholm: Statistiska Centralbyrån, 2021).
- Sixten Marklund, Skolsverige 1950-1975 – del 1. 1950 års reformbeslut (Stockholm: Liber, 1980), 38.
- Gunnar Richardson, Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu (Lund: Studentlitteratur, 2010), 92.
- SOU 1959:45.
- Richardson, Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu, 93.
Johan Prytz är docent i didaktik vid Uppsala universitet.
Johannes Westberg är professor i utbildningens historia och filosofi vid universitetet i Groningen.
