Planekonomins utgångspunkt var att kvalitet och effektivitet garanteras om företag och andra verksamheter drivs av staten – eller under ”folkets kontroll”, som det brukade heta. Att ifrågasätta den utgångspunkten, genom att tänka nytt eller att ompröva det gamla, vore att ifrågasätta folket självt. Följaktligen fördömdes, försvårades och förbjöds nytänkande och alternativa lösningar. Jag har sett resultaten av vad denna tankevärld ledde till och vill inte se dem igen.
”Välfärden kan inte leverera mer för mindre” av Marcus Larsson och Åsa Plesner (tankesmedjan Balans) återfaller i detta tänkande med tesen om att välfärdsverksamheter inte kan bli bättre genom att drivas annorlunda. Författarna återvinner tron på att det skulle finnas ett linjärt, positivt samband mellan resurser och utfall.
Ökade resurser
Verkligheten ser annorlunda ut. Vi har i Sverige ökat resurserna inom alla välfärdsområden, år efter år. För 15 år sedan betalade svenskarna drygt 450 miljarder kronor i kommunal- och regionskatt. Förra året var siffran över 760 miljarder kronor. En ökning med nästan 70 procent.¹
Om Larsson och Plesners tes vore korrekt, att mer resurser är svaret på alla frågor, borde vi vid det här laget ha nått välfärdsstatens perfektion. Så är dock inte fallet. Tvärtom präglas debatten och opinionen av omfattande missnöje med verkligheten inom snart sagt alla välfärdsverksamheter. Köer och väntan. Underskott och underbetyg. Ineffektivitet och frustration.
Svenskt Näringsliv genomförde häromåret en bred studie av den svenska offentligfinansierade välfärden och dess effektivitet.² Sammanfattningsvis: Välfärden kan leverera mer för mindre.
Studien illustrerade tydligt att det är viktigare hur resurser används än hur mycket resurser som används.
Studien illustrerade tydligt att det är viktigare hur resurser används än hur mycket resurser som används. Den fann svaga eller inga samband mellan kostnad och kvalitet. Inom förskolor och grundskolor förklaras mindre än en procent av kvalitetsskillnaderna av skillnader i satsade resurser. Inom individ- och familjeomsorg samt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i stort sett noll procent. Inom äldreomsorgen har de kommuner som satsar mer en något lägre kvalitet i verksamheten (!).
Studiens slutsats var att kommuner och regioner kan spara bortåt 41 respektive 18 miljarder kronor årligen genom att effektivisera. Men det handlar inte om att ”skära ned” eller låta personalen ”springa fortare”. Det handlar i stället om att förmå de kommuner som är mindre effektiva att börja efterlikna kommuner som är mer effektiva, och i regionernas fall bland annat om att sjukhus med en effektivitetsnivå under riksgenomsnittet höjer sig till riksgenomsnittet.
Att leverera mer för mindre
För hälso- och sjukvårdssektorn finns flera exempel som pekar på att det går att ”leverera mer för mindre”.
Myndigheten för vård- och omsorgsanalys jämförde 2019 primärvårdsläkarna i Sverige och tio andra länder³ och konstaterar att svenska läkare träffar i genomsnitt en patient per timme, att jämföra med 2-3 patienter per timme i de andra länderna.
Till skillnad från de offentligt drivna sjukhusen gör S:t Göran dessutom ett ekonomiskt överskott.
I Stockholm har S:t Görans sjukhus drivits av privata aktörer i 22 år. En studie av tre av Stockholms akutsjukhus visade tydligt att S:t Göran är mest effektivt, har mest nöjda patienter och personal – samtidigt som man hade lägre kostnader.4 Till skillnad från de offentligt drivna sjukhusen gör S:t Göran dessutom ett ekonomiskt överskott.5
Det går att leverera mer för mindre. Det går nämligen inte bara att göra bättre än dåligt utan också bättre än det man redan tycker är bra.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld, tidigare Europaparlamentariker (M) och internationell rådgivare åt Kreab Worldwide.
