Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Postcovid: Jakten på en biologisk förklaring och vad som gör patienterna friskare

På Karolinska universitetssjukhuset i Solna öppnades redan våren 2020 en mottagning för postcovid-patienter. Till vänster ses Judith Bruchfeld, docent och specialist i infektionssjukdomar, som ledde mottagningen. Foto Anders Wiklund / TT.

Postcovidmottagningen på Karolinska i Solna tog emot patienter som inte ens säkert hade haft covid. Men blev de friskare? I denna andra del av Hanne Kjöllers granskning av fenomenet postcovid undersöker hon hur mottagningen i Solna kunde startas och expandera utan att något formellt beslut hade fattats. Läs även del 1.

Av Hanne  Kjöller | 13 december 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Lyssna på texten I korthet Stöd KvartalLästid 19 minSkärmläsarvänlig
I korthet

Åsikterna går isär om vad postcovid är. En svår ny sjukdom? Eller ren inbillning? Några mellanlägen eller nyanseringar verkar inte finnas i den allmänna debatten.

Utan uppdrag från regionen öppnade Karolinska sjukhuset i Solna 2020 en postcovidmottagning. Det fanns dock ett internt beslut att följa upp sjukhusvårdade.

Formellt beslut att öppna postcovidmottagning (i Huddinge) fattades av Region Stockholm våren 2021. Då hade patienter med remiss från primärvården redan börjat omhändertas i Solna.

Man kan fundera över Solnateamets motiv till att expandera en verksamhet som enligt ett demokratiskt fattat beslut var satt på sparlåga, skriver Hanne Kjöller och drar paralleller till nedläggningen av Eugeniahemmet där apatiska barn vårdades.

Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) utreder nu ”flytten” av postcovid-mottagningen.

Vid ett möte i Svenska Läkaresällskapet berättade Solnakliniken om sin verksamhet. En av de deltagarna skrev i Läkartidningen: ”Perspektivet av att man kunde göra patienterna sjukare genom de långa sjukdomsperioder man förespeglade dem, verkade helt okänt i gruppen av kollegor.”

Svenska Covidföreningen kan liknas vid en PR-byrå, skriver Kjöller.

Historiska paralleller kan dras till amalgamallergi, menar Hanne Kjöller. Hon har intervjuat docent John Bratel, som säger att man med de offentligt finansierade amalgamsaneringarna legitimerade ett felaktigt orsakssamband. Och att behandlingen, bortsett från placeboeffekten, inte löst problemen.

När jag googlar ordet postcovid får jag nästan 40 miljoner träffar. Ämnet är hett både på nätet, i medier och runt köksborden. Åsikterna går isär om vad postcovid är. Antingen är det inbillning och hitte-på. Eller en helt ny sjukdom som kräver avancerad specialistvård på särskilda kliniker. Mellanlägen, nyanser och historiska medicinska referenser är svåra att finna i debatten.

Att den som har långdragna symtom skulle kunna lida av postviralt syndrom – en diagnos som varit känd i decennier – är det få som talar om. Likaså är det tämligen tyst om att SARS-CoV-2, som orsakar covid-19,  inte är det första coronaviruset som cirkulerar i Sverige och varför just detta virus skulle orsaka annorlunda symtom. Genetiskt, skriver läkaren Sebastian Rushworth, är SARS-CoV-2 väldigt likt andra coronavirus.1 Dessutom pratar få om funktionella symtom och kultursjukdomar. Och när det sker, då ofta i spydiga termer, jämställs de med hitte-på och inbillningssjuka.

Det är alltså inte om läkarna ”hittar något” som avgör om ett nytt sjukdomsfenomen ska karaktäriseras som en kultursjukdom.

Låt mig därför återigen vara tydlig med att professor Karin Johannisson (se del 1 om postcovid) aldrig använt dessa förklenande begrepp. Och hur det enligt hennes definition är irrelevant om det går att bekräfta det ena eller andra symtomet med medicinska undersökningar.  Det är alltså inte om läkarna ”hittar något” som avgör om ett nytt sjukdomsfenomen ska karaktäriseras som en kultursjukdom. I stället är det hur den nya diagnosen samverkar med samtidens hotbilder, hur den legitimeras och sprids som utgör kultursjukdomens essens.2

Filosofen Fredrik Svenaeus för fram andra termer men beskriver i grunden samma fenomen när han skriver om lidande, identitet och social smitta. Han använder kometen som metafor och beskriver en hård kärna som motsvaras av sjukdom och en svans ”av allt det lidande som fångas upp av kärnornas dragningskraft i jakt på den identitet och legitimitet som en lysande komet erbjuder”.3

Stöd oss

Varje bidrag gör skillnad.
Swisha 100, 200, 1000 kr eller ett valfritt belopp – det tar max en halv minut. Tack för att du stöder oberoende journalistik.

Välj belopp
Valfritt belopp
 Swisha din gåva 
Klicka här för att betala med QR-kod

Historien om amalgam

Oral galvanism var under slutet av 1900-talet en sjuklighet som genererade ett omfattande lidande. Idag rådet i stort sett forskningskonsesus att det inte finns något samband mellan sjuklighet och tandfyllnadsmaterial. Men det har gått så lång tid att vi verkar ha glömt att det inte alltid varit så. Den som läser artiklar från den sjuklighetens början kommer att upptäcka många likheter med dagens debatt. Och med bemötandet från profession och expertmyndigheter. Låt oss därför göra en återblick till tiden för ungefär 30 år sedan.

Efter ett formellt uppdrag slog Akademiska sjukhuset i Uppsala 1991 upp portarna för en särskild amalgamenhet. Fem år senare krävde en expertgrupp inom Socialstyrelsen att den skulle stängas. Kritiken var skarp. Runt 1 000 patienter hade fram till dess kommit dit efter primärvårdsremisser, och enligt expertgruppen hade så gott som alla fått diagnoser som ”ogynnsam inverkan av tandlagningsmaterial” samt ”metallsyndrom”. Patienterna hade på löpande band rekommenderats att byta ut sina tandfyllningar.4

… med en hammare i handen ser allt ut som spik.

Expertgruppen var kritisk mot att man inte hade undersökt om det kunde finnas andra förklaringar till patienternas besvär. Som det brukar sägas: med en hammare i handen ser allt ut som spik.

Läs mer Visa mindre