Vad kan då väst göra för att stoppa denna katastrofala utveckling? Och hur långt längs konflikteskalationens sluttande plan kommer detta att föra?
Nya sanktioner kommer knappast att förslå, inte på kort sikt och förmodligen inte heller på längre. Två fall i det nära förgångna av heltäckande och långvariga sanktioner misslyckades med att ändra en aggressiv statslednings agerande. Både fallet Irak och Serbien/Restjugoslavien visar att sanktioner inte förmår bryta en stats militära förmåga under överskådlig tid. Sanktionslitteraturen pekar också på de kontraproduktiva effekterna, där sanktioner kan utnyttjas av en auktoritär statsledning för att skapa och vidmakthålla en yttre fiendebild, som dessutom befolkningens umbäranden kan skyllas på.
Detta är ingen argumentering mot sanktioner, men mot tron på att de skulle kunna slå hårt och snabbt mot den ryska regimen och dess krigspolitik. Det är däremot en påminnelse om det bedrägliga i att tillgripa sanktioner främst för att visa upp handlingskraft gentemot den egna hemmaopinionen och internationella partner. Denna politiska poängjakt kan skapa en illusion av handlingskraft, med vars hjälp mer verksamma men samtidigt kostsammare och riskablare handlingsalternativ kan skjutas undan.
Ukrainas försvarsförmåga
Nästa steg i eskalationen handlar om att stärka Ukrainas egen militära försvarsförmåga. Det är slående hur länge efter det ryska angreppet mot Krim och östra Ukraina 2014 som väst höll fast vid den självpåtagna begränsningen att inte förse Ukraina med vapenhjälp utan endast icke-dödande utrustning, detta trots att Ryssland pumpade in vapen och ”frivilliga” i de separatistkontrollerade områdena i öst. Det uttalade syftet med denna begränsning var att inte bidra till en militär upptrappning, visa återhållsamhet i Rysslands närområde och i stället satsa på diplomati och förhandlingar.
Men förslår de utlovade leveranserna av defensiva lätta vapen i den storkrigsmiljö som nu råder?
Liksom sanktionshotet har denna återhållsamhet inte haft någon krigsavhållande effekt, snarare tvärtom. Rysslands krav på säkerhetszoner och landets geostrategiska särställning erkändes de facto och banade därmed vägen för den nya säkerhetsordning som Ryssland presenterade som ett diktat i december 2021.
Västlig vapenhjälp inleddes redan före det ryska angreppet den 24 februari, framför allt från USA och Storbritannien, men också från de baltiska staterna och Polen. De tidigare självpåtagna begränsningarna övergavs här, efter krigsutbrottet också de principiella hinder som Tyskland och Sverige tidigare haft som en självklar utgångspunkt. Därmed hade det västliga agerandet förändrats på ett grundläggande plan, från att undvika konflikteskalation till att inta en hållning av icke-krigförande. Steget är betydelsefullt, vilket också framgått av de rasande ryska reaktioner där både de skärpta sanktionerna och vapenhjälpen betecknas som krigshandlingar.
Men förslår de utlovade leveranserna av defensiva lätta vapen i den storkrigsmiljö som nu råder? Stinger-robotarna var avgörande under slutfasen av den sovjetiska interventionen i Afghanistan genom att omöjliggöra direktunderstöd från stridsflyg.
Men de nuvarande ryska angreppens omfattning, intensitet och repertoar av offensiva förmågor gör att man inte kan förvänta sig samma avgörande inverkan från ett antal burna vapensystem med begränsad räckvidd, vare sig det handlar om luftvärnsrobotar eller pansarvärnsvapen.
Flygförbudszon eller inte?
De massiva ödeläggande ryska anfallen mot befolkningscentra och civil infrastruktur har lett till ukrainska vädjanden om ett mer verksamt ingripande, i första hand en så kallad flygförbudszon. Denna form av indirekt militär intervention användes i delar av Irak efter kriget 1991 för att begränsa regimens möjligheter att angripa regionala uppror i norr och söder. Flygförbudszonerna förhindrade dock inte förödande angrepp från markstridskrafter.
Nästa tillämpning av flygförbud kom under krigen i det forna Jugoslavien.
I oktober 1992 beslöt FN:s säkerhetsråd att inrätta en flygförbudszon över hela Bosnien Hercegovina. Kriget i det forna Jugoslavien hade då rasat sedan sommaren 1991, och i Bosnien-Hercegovina hade huvudstaden Sarajevo varit belägrad i ett drygt halvår. Flygförbudet blev dock bokstavligt talat ett slag i luften eftersom det inte fanns något beslutat om hur det skulle upprätthållas. Serbiska plan fortsatte därför att operera ostört och först efter sex månader gavs Nato-flyget i uppgift att upprätthålla flygförbudet. Men sedan kom det att dröja ytterligare 11 månader innan den första väpnade insatsen gjordes, då i ett läge där hela Natos fortsatta militära trovärdighet satts på spel av en rad verkningslösa varningar och ultimatum.
Ett mer försåtligt argument mot flygförbud har framförts från brittiskt militärt håll.
Dessa negativa erfarenheter finns i bakgrunden när man nu från Natos och västliga militära företrädare avvisar tanken på en flygförbudszon över Ukraina. En sådan måste från första stund upprätthållas, annars blir den inte bara verkningslös utan riskerar att bli kontraproduktiv genom att blottlägga alliansens oförmåga. Risken för en direktkonfrontation med ryska stridskrafter ligger alltså i förlängningen, på samma sätt som under 1950-talets och det tidigare 1960-talets Berlinkriser och kalla krigets crescendo på Kuba 1962.
Ett mer försåtligt argument mot flygförbud har framförts från brittiskt militärt håll. En sådan zon, framhåller man, skulle inte bara begränsa de ryska operationerna utan också de ukrainska. Omsorg om Ukrainas försvarsmöjligheter skulle alltså vara ett tungt skäl för att avvisa tanken.
Mot detta talar att de enträgna vädjandena om en flygförbudszon inte kommer från någon utomstående part utan från den ukrainske presidenten och militärledningen, som får antas vara den part som bäst kan göra avvägningen mellan risk och nytta. De brittiska invändningarna har därför karaktären av svepskäl för att undvika ett handlingsalternativ som är förenat med stora och svårbedömda risker.
Natos generalsekreterare har, liksom flera västliga stats- och regeringschefer, redan före kriget gång på gång understrukit att Ukraina inte omfattas av alliansens kollektiva självförsvar och att Nato inte kommer att ingripa militärt. Det är möjligt att man därmed hoppats dämpa rysk oro och bidra till minskad spänning, men händelseutvecklingen tyder på att man också här uppnått en motsatt effekt genom att så tydligt avhända sig den avskräckande effekten som hade kunnat finnas i en osäkerhet på denna punkt. Politikerna har här agerat utifrån den (som man trodde) rådande säkerhetsordningens logik, när man i själva verket stod inför en motpart som lämnat den bakom sig och var inställd på krig och erövring.
Nya realiteter
Nu pågår en snabb positionsförändring i fråga efter fråga, en anpassning till det nya storkrigets realiteter. Hur långt kommer då denna process att föra?
Nästa steg förbereds redan och består av stridsflyg som med ukrainska nationalitetsbeteckningar och ukrainska piloter kan sättas in…
Vi kan konstatera att den redan har fört mycket långt, delvis förbi sådant som för några veckor sedan skulle betraktas som otänkbart. Nato och dess samverkande partner har redan tagit de första stegen ut i flodens vatten genom att ta på sig uppgiften att inte bara momentant utan fortlöpande förse den legitima ukrainska regimen med vapenhjälp.
Nästa steg förbereds redan och består av stridsflyg som med ukrainska nationalitetsbeteckningar och ukrainska piloter kan sättas in för att på ett helt annat sätt förstärka luftförsvaret än vad de bärbara luftvärnsrobotarna förmår. I förlängningen ligger åtgärder för att säkra tilltransporten av vapenhjälpen, liksom skyddade basområden för de förstärkta flygstridskrafterna. Det ena steget ut i floden kommer oundvikligen att leda till fler.
För att summera: ju längre den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina fortsätter och ju mer hämningslöst angreppen riktas mot befolkningscentra, kommunikationer och kraftproduktion, desto större kommer det politiska, humanitära och samhällsekonomiska trycket att bli för mer verkningsfulla motåtgärder.
I förlängningen ligger en reell risk för en militär konfrontation med Ryssland, begränsad eller i större skala. Men alternativet är att vägen öppnas för ytterligare steg i den plan för rysk nyordning som slängdes i ansiktet på väst i december 2021.