Nu hyllar WHO Kinas röda expertis igen

Biljetter sålde slut och en plats på ett privatjet från London till Shanghai såldes för motsvarande ungefär 25 000 svenska kronor.⁵ Mina kinesiska vänner här i Storbritannien, där jag bor och numera sitter i karantän, har fått meddelanden nästan dagligen från oroliga släktingar sedan slutet av februari, som velat att de skulle komma hem. Kina är säkrare för dem och har bättre resurser att hantera viruset, sa de. Även fast hemresan skulle innebära långa köer tillsammans med andra resenärers möjliga droppsmitta på internationella flygplatser. Några av mina vänner åkte, vissa för deras familjers skull. De ville inte att de skulle oroa sig. Andra trodde att släktingarna kanske hade rätt.

En av mina vänner lyckades resa bara några dagar innan Kina stängde gränsen för alla utländska inresande – nu är de inresande den främsta smittorisken, menar myndigheterna.⁶ Hon skickade en selfie till mig från planet där hennes ansikte knappt syntes: hon bar mask, skyddsglasögon och en heltäckande skyddsdräkt. Hon såg ut som att hon skulle ut på något utomjordiskt äventyr.

Expertisens kris

På många sätt tycks den folkhälsokris vi lever i också vara en sorts expertisens kris. Någonstans bland all dataprojektion och alla dess problem har vi förstått att vetenskapen inte har absoluta svar. Det enda experterna är överens om är att vi inte vet så mycket om viruset än. Den evidensbaserade biomedicinen, den idétradition som strukturerar vår medicinska kunskap, erbjuder för tillfället inga enkla lösningar.

I brist på sådana blir lösningarna sociala; vi ska stanna hemma och minimera kontakt med andra människor, fast till vilken grad vi bör göra det verkar ingen vara ense om. Det är en svår sits för den som föreställer sig vetenskapen som en värdefri vägvisare för vad som är rätt och fel. Den vetenskapliga expertisens ställning ifrågasätts, liksom själva konceptet expertis: vem får vara expert? Och vem är rätt sorts expert i sammanhanget? Vad för expert kan man lita på, och hur står sig expertisen i jämförelse med vanligt folkvett?

Uppdaterad propaganda om överlägsen kinesisk folkhälsa

Hemma i vardagsrummet funderar jag mycket på relationen mellan den kinesiska pandemipropagandan och denna expertisens kris som pågår i Kinas omvärld. I Folkrepubliken Kinas historia har expertis sällan varit helt synonymt med spetskompetens – den har istället letts av något som skulle kunna sammanfattas som en typ av folkvett. Den officiella pandemikommunikationen kan sägas bygga på tre grundprinciper:

1. Uppvisning av en alternativ, folklig vetenskaplig expertis.
2. Kina som en ordnad och trygg hamn i kontrast mot en otrygg och kaotisk omvärld – särskilt väst.
3. Staten Kina representeras genom solidariska och självuppoffrande handlingar av blygsamma vanliga, folkliga individer, vilket syftar till att skapa förtroende för Kinas smittskyddsarbete genom att bekräfta både dess unika folklighet och bilden av det kinesiska smittskyddsarbetet som en enad front mellan folk, parti, militär och statsapparat.

Strategin känns välbekant från 60- och 70-talens maoistiska folkhälsopropaganda. Också då framställdes Kina som ett föregångsland inom folkhälsa för dess medicinska bedrifter och mobilisering av altruistiska medborgare. Men till skillnad från propagandabilden på den tiden innefattar den kinesiska modellen den här gången även drakoniska karantänsåtgärder och stenhård bevakning av medborgare.

WHO prisade röda experter

Under Kulturrevolutionen (1966-1976) dök termen ’röd expert’ upp allt oftare i kinesisk vetenskapspropaganda. En röd expert var en fundamental kinesisk expert i revolutionens tecken, som gestaltade socialistiska värderingar: jordnära, folklig, praktiskt lagd och självuppoffrande. Dessa värderingar definierades i motsats till västerländsk expertis, som presenterades som elitistisk, verklighetsfrånvänd och kapitalistisk. Röda experter kom ofta från en fattig bakgrund, och den officiella partilinjen var att deras erfarenheter av fattigdom och arbete på landsbygden eller i fabriker gav dem en särskild praktisk expertkunskap som var överordnad kunskap inhämtad genom teoretiska studier.⁷

Den mest kända kategorin av röda experter var barfotaläkarna: bönder som genomgått en kort, grundläggande medicinsk utbildning och sedan återvänt till sina byar för att fungera som primärvårdgivare. Barfotaläkare har kanske främst omskrivits i den akademiska litteraturen för deras roll i att sprida metoder från västerländsk biomedicin genom sitt arbete på den kinesiska landsbygden,⁸ men som rekvisita i propaganda spelade de en avgörande roll i marknadsföringen av traditionell kinesisk medicin (TKM) och satte Kina på världskartan som folkhälsoförebild.

Västmedicin och kinesisk medicin på lika fina podier

TKM är en mindre traditionell vetenskap än namnet låter påskina – den uppfanns under Mao på femtiotalet med inspiration från ett antal lösryckta folkmedicinska traditioner. Att Folkrepubliken Kina på det sättet kunde visa upp en systematisk, inhemsk vetenskap hade en tung politisk signifikans: den symboliserade nationell styrka och självtillit trots imperialistiskt förtryck från västvärlden.⁹ Biomedicinen hade då redan praktiserats i Kina under årtionden, men dess västerländska rötter – det kallas xiyi, västerländsk medicin på kinesiska – gjorde det viktigt för kommunistpartiet att lyfta fram det kinesiska alternativet som en jämbördig partner.

Barfotaläkarna skolades i en blandning av västerländsk medicin och TKM, men i propagandan syns de oftast med örtmedicin och akupunkturnålar – folkvettsmetoder som approprierats som symboler för medicinsk expertis utifrån kinesiska värderingar. Propagandan var så pass framgångsrik att Världshälsoorganisationen (WHO) prisade Kina som en modell för primärvård i utvecklingsländer vid dess konferens i Alma Ata 1968.¹⁰ För den som följt coronautvecklingen låter detta möjligen bekant.¹¹

Mirakelkurer med spets

Egentligen kantades barfotaläkarperioden mest av förvirring. Den korta utbildningen gjorde att barfotaläkarna ofta feldiagnosticerade patienter, och deras kliniker saknade utrustning. Tillgången till vård på Kinas landsbygd ökade främst på grund av att barfotaläkare samarbetade med lokala helare och läkare skolade i västerländsk medicin.¹² Men geopolitiskt sett spelade det inte så stor roll. Att kinesiska propagandister framställde barfotaläkaren som representant, inte enbart för kinesisk expertis utan för nationen i stort, blev tydligt i historier som publicerades i internationella propagandatidningar om att barfotaläkare mirakulöst lyckats bota dövstumma barn.

Genom en blandning av akupunktur och ideologisk övertygelse tillfrisknande barnen och lärde sig att sjunga, enligt en av många artiklar i China Pictorial, Kommunistpartiets officiella bildtidskrift som även riktade sig till internationella läsare.¹³

Kanske kan en triumf för kinesisk medicin rentvå den efter att teorier cirkulerat om att myrkotten, ett djur vars fjäll används i TKM-preparat, varit en del i virusets spridningskedja från djur till människa.

Jag tänker mycket på barfotaläkarnas mirakel när jag läser rapporterna om noll inhemska covid-fall, och om hela sjukhus byggda på några dagar. Efter sars började kinesiska folkhälsomyndigheter framhäva sina framsteg inom biomedicin,¹⁴ men i denna kris syns också något annat. Särskilt påmind om barfotaläkarna blir jag nämligen när jag läser att kinesiska experter använder och rekommenderar TKM i vården av covid-patienter. Det är en nyhet som inte riktigt plockats upp av västerländska medier, men som rapporterats flitigt av internationella kinesiska kanaler som Global Times och CGTN.¹⁵

Kanske är detta ett sätt att återigen vinna politisk legitimitet genom att visa upp den inhemskt kinesiska expertisen i ett läge där biomedicinen står utan svar. Kanske används lyckad TKM-behandling som en förklaring till diskrepansen i dödsstatistiken mellan Kina och andra coronadrabbade länder. Eller kanske en triumf för kinesisk medicin kan rentvå den efter att teorier cirkulerat om att myrkotten, ett djur vars fjäll används i TKM-preparat, varit en del i virusets spridningskedja från djur till människa.¹⁶ Samtidigt riktar den kinesiska rapporteringen allt mer kritik mot andra länders hantering av coronaviruset.¹⁷

Rasistiska stereotyper om kineser dammas av

I slutet av januari, efter att coronavirusets utbrott i kinesiska Wuhan fått lokala myndigheter att sätta hela staden i karantän, började artiklar, bilder och filmklipp spridas på nätet om att personer med asiatiskt utseende utsatts för rasism i europeiska och amerikanska storstäder. De hade blivit påhoppade av människor som antagit att de, på grund av att de såg ut som att de kanske kom från Kina, hade tagit med sig det nya viruset därifrån.¹⁸’Virus har ingen nationalitet’, skrev många kinesiska internetanvändare när de delade nyheterna på sociala medier. Epidemin tycktes ha blottlagt gamla stereotyper om kineser som kulturellt smutsiga, ohygieniska och omoderna – en av rapporterna som florerade handlade om att en nederländsk DJ i februari släppt en låt, som beskrev viruset som orsakat av ’stinkande kineser’ och uppmanade folk att inte äta kinesisk mat.¹⁹ I efterhand förklarades låten som ett satirverk, men inte alla lyssnare tolkade den så.

En teckning, också den satirisk, publicerad i danska Jyllandsposten i slutet av januari, ersatte de fem gula stjärnorna på den kinesiska flaggan med illustrationer av coronaviruset. Kinesiska diplomater har varit snabba med att fördöma all kritik mot Kinas hantering av pandemin som rasism. De krävde en ursäkt för teckningen i Jyllandsposten för att den ’förolämpat Kina’.²⁰ På Weibo, Kinas motsvarighet till Twitter, publicerade användare illustrationer av den danska flaggan med ditmålade hakkors.²¹

Virus har ingen nationalitet, bara virusbekämpning

Kommunistpartiets egen produktion och spridning av information om viruset har från början haft en explicit politisk inramning. Det geopolitiska tonläget har blivit särskilt tydligt sedan Donald Trump insisterat på att kalla coronaviruset ’det kinesiska viruset’, troligtvis som ett svar på kinesiska påståenden om att viruset inte alls härstammade från Kina, utan från USA.²²De nyheter från Kina som citeras i våra nyhetskanaler om pandemin spinner inte bara narrativ om coronaviruset, utan även – kanske huvudsakligen – om Kina som nation.

Den kinesiska propagandaplattformen Global Times publicerade den 7 februari en film på Twitter med texten: ’Virus har ingen nationalitet. Stå enade med Kina i dess kamp mot #coronavirus. Kina sparar ingen möda för att rädda människoliv och implementerar strikta restriktioner för att begränsa smittan till egen mark. Detta är en strid Kina är fast beslutet om att vinna för hela människosläktet.’²³ Filmen visar bilder och videoklipp av människor som arbetar tillsammans mot viruset: vårdpersonal, fabriksarbetare, byggarbetare som byggt hela sjukhus på en vecka, transportarbetare som fraktar sjukvårdsutrustning, vanliga medborgare som alla bär mask och hjälps åt. I bakgrunden spelas rörande instrumental musik. Ovanpå bilderna tonas text in, såsom: ’en ny epidemi hade kunnat bryta ut i vilken region eller etnisk grupp som helst’, ’kineser är enade i kampen för att epidemin ska ta slut’, och ’Kina gör en stor uppoffring för att hålla viruset inom landets gränser’.

Filmen representerar kinesisk hantering av viruset, men visar också upp Kina som en samordnad och trygg plats där vården och samhället tillsammans kompetent hanterar virusutbrottet; alla drar sitt strå till stacken och gör uppoffringar för omvärldens skull.

Betyder detta i slutändan att vi bör ta för givet att uppgifterna om coronaviruset från Kina är falska? Jag vet inte. Det går nog inte att säkert veta förrän någon historiker i en avlägsen framtid får lov att granska interna kinesiska partidokument. Men oavsett om viruset kan påstås ha kinesisk nationalitet eller inte, pågår i vart fall enorma försök att framhålla kinesiska lösningar på ett globalt problem. Framtiden får utvisa om det blir en propagandaseger för partiet.