Nederlag riskerar att utlösa en rysk statskollaps

Under den stora säkerhetskonferensen i München i mitten av februari var det många som gärna pekade på denna enighet. Hur är det egentligen tänkt att en ukrainsk ”seger” ska se ut, och hur är det tänkt att en rysk förlust ska manifesteras – och hanteras?

Ingen har uttryckt den begreppsliga förvirringen bättre än Frankrikes president, Emmanuel Macron, som i samma andetag förklarar att Ukraina måste vinna utan att Ryssland krossas, samt att kriget måste sluta med en uppgörelse Ryssland kan acceptera.

Olika nationella agendor

Bakom den begreppsliga förvirringen döljer sig starkt divergerande nationella agendor, där vissa länder oförblommerat prioriterar det egna nationella intresset av fortsatt goda relationer med Ryssland, medan andra är beredda att gå mycket långt för att föreställningen om en snar ukrainsk seger ska få reell innebörd. Priset för oförmågan till resolut handling betalas främst men inte enbart med ukrainskt blod. Även skattebetalare i väst kommer att få mycket dryga räkningar att betala, för att bygga upp allt det som Ryssland nu fortlöpande raserar.

Viktigast för själva krigets förlopp är att det bakom de skiftande politiska rökridåerna finns en växande militär beslutsamhet att Ukraina slutligen måste få ett betydande tillskott av offensiva vapen. I sitt videotal till församlingen i München upprepade den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj gång efter gång betydelsen av ”speed”, av att det finns en betydande risk att ammunitionen ska ta slut och att Ryssland därmed ska vinna kriget. EU:s högste utrikesrepresentant, Josep Borrell, instämde i att regeringar i väst måste skynda på leveranserna av ammunition, annars är kriget förlorat: ”Det handlar om veckor”.

Det är sannolikt att detta kommer att få reell effekt, så att tillräckligt många av Europas demokratier enas kring gemensamma uppköp av ammunition, vilket skapar nödvändig långsiktighet för vapenfabrikerna, och det finns tecken på att betydande leveranser av tunga vapen – alltifrån stridsvagnar och stridsfordon till långskjutande artilleri – är på väg. Till slut kommer också trycket för att leverera modernt stridsflyg att bli politiskt omöjligt att stå emot. Pressen från delar av den amerikanska kongressen växer dagligen.

Det är viktigt att inse att detta inte är Putins krig. Detta är Rysslands krig.

Innebörden är att saxens skänklar kommer att fortsätta att vidgas, så att den ukrainska krigsmakten kommer att fortsätta att stärkas och att den ryska kommer att fortsätta att försvagas. Utöver den växande skillnaden i tillgång till avancerade vapen är skillnaden i moral på rysk respektive ukrainsk sida på väg att bli astronomisk. President Joe Bidens inspirerande tal i Kiev och Warszawa kan ställas mot president Vladimir Putins patetiska ”linjetal” till det ryska Federationsrådet.

Allt detta lämnar dock fortfarande öppet för hur länge ännu kriget ska behöva pågå, hur kriget kan komma att avslutas, samt framförallt vad som kommer att ske när vapnen väl har tystnat.

Inte bara Putins krig

Detta är de för dagen avgörande frågorna. Helt irrelevant är frågan om vad som eventuellt kan komma att ske med Putin. Det må vara underhållande när diverse experter fördjupar sig i spekulationer kring hans hälsa och kring möjliga scenarier för hur en kupp kan tänkas bli verklighet. Men sådana spekulationer bidrar inte med något väsentligt.

Det är viktigt att inse att detta inte är Putins krig. Detta är Rysslands krig. Det är ett krig som har starkt aktivt stöd inom den ryska makteliten, och ett minst lika starkt, om än passivt, stöd i den ryska befolkningen. Det enda spekulationer kring Putins personliga öde kan bidra med är villfarelser om att någon annan ledare möjligen skulle kunna tänkas vara mera resonlig. Så kommer inte ske. Den ryska besattheten av att utrota Ukraina kommer att fortsätta oavsett vad som händer med Putin.

Den stora uppgiften för oberoende massmedier och tankesmedjor måste, mot denna bakgrund, vara att oupphörligen pressa regeringar i väst på hur mycket ytterligare död och lidande vi ska tvingas bevittna innan det slutligen sätts kraft bakom orden. Hur många fler Mariupol, Butja och Irpin ska det krävas innan Ukraina får de vapen man anser sig behöva för att kunna vinna, vapen som i många fall bara står och samlar damm i vapendepåer i väst.

Ljuset i denna fasans tunnel är att vi kommer att komma till en punkt där demokratiernas oro inför att förödmjuka Putin kommer att ge vika inför en insikt om vad som måste göras. Allt pekar också på att Ukraina är fast beslutet att hålla ut tills denna dag randas, att om så blir nödvändigt betala ett ohyggligt pris i blod – för att nästa generation av ukrainare inte ska behöva tvingas att uppleva samma helvete en gång till.

Om vi därför utgår ifrån att Ukraina kommer att vinna kriget blir den stora frågan vad som kommer att ske med Ryssland – när nederlaget ska smältas och priset betalas. Det är då de ekonomiska sanktionerna verkligen kommer att bita. Det är då isoleringen från internationella kreditmarknader kommer att bli kännbar, och det är då ryska tillverkningsföretag – militära såväl som civila – kommer att tvingas anpassa sig till en tillvaro utan förbindelser med de teknologiskt utvecklade ekonomierna i väst – utöver Europa och Nordamerika även länder som Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien och Nya Zeeland.

Spekulationer eller önsketänkande

Det har under det gångna året förekommit ett antal varianter av spekulationer på temat ryskt sammanbrott, alltifrån statsbankrutt och statskollaps till att Ryska federationen disintegrerar och/eller att landet går under i ett utdraget inbördeskrig.

En del sådana spekulationer har förvisso varit drivna av rent önsketänkande, från kretsar som inget hellre önskar än att Ryssland ska krossas, och som vill göra allt de kan för att mana fram ett sådant utfall. Förekomsten av sådant önsketänkande får dock inte skymma sikten för att ett svidande nederlag i kriget mot Ukraina kommer att få konsekvenser som – tillsammans med sanktioner och internationell isolering – pekar på en synnerligen mörk rysk framtid.

Med reservation för att historien aldrig upprepar sig på exakt samma sätt, finns i den ryska historien ett återkommande mönster av att förlust i krig leder till sammanbrott för staten.

Det hände 1598, då Ivan den förskräckliges utdragna krig i Livland hade utarmat Moskvastaten, som till slut bokstavligt talat kollapsade. Sverige passade på att inta Novgorod och polska trupper stod inne i Kreml i Moskva. Det tog 15 år innan den moskovitiska adeln lyckades sammankalla en lantdag, en zemskij sobor, som valde Michail Romanov till tsar. Dessa 15 år har i senare rysk historieskrivning kommit att minnas som ”den stora oredan”, på ryska smutnoe vremja, och själva begreppet smuta har i det ryska språket blivit förknippat med stor fara.

Efter några år av omfattande plundring slutade den ryska rövarkapitalismen med en ekonomisk kollaps i augusti 1998.

En ny statskollaps var nära 1905, då katastrofala nederlag i kriget mot Japan, först sjöslaget vid Tsushima och därefter slaget vid Mukden i Manchuriet, ledde till att imperiet var nära att bryta samman. I oktober 1905 urartade en fredlig demonstration i huvudstaden Sankt Petersburg till ett blodbad då polisens provokatörer började skjuta. Ett uppror följde, som ledde till att tsar Nikolaj II tvingades acceptera ett ”Oktobermanifest” som säkrade fria val och en grundlag. Denna ”demokratiska parentes” varade till 1917, då bolsjevikerna dränkte den i blod.

Ett andra fall av statskollaps inträffade 1917, då det ryska imperiet slutgiltigt föll samman. Anledningen var ånyo total utmattning, denna gång till följd av ett synnerligen blodigt krig mot Tyskland. Efter att miljoner hade stupat hade tsar Nikolaj II till slut tagit befälet och därmed även ansvaret för kriget. I februari tvingades han att abdikera och i oktober genomförde bolsjevikerna sin revolution. Under det synnerligen blodiga inbördeskrig som skulle komma att rasa fram till 1922 fanns på det gamla imperiets territorium som mest ett tjugotal olika statsbildningar.

Sovjetunionen förlorade kalla kriget och bröt samman

Inbördeskriget avslutades med att bolsjevikerna vann. I december 1922 skapades Sovjetunionen, som efter mindre än sju decennier i sin tur skulle bryta samman. Upplösningen av unionen i dess femton delrepubliker gick till en början fredligt, och ett antal av de mindre republikerna – främst våra baltiska grannar – firade att man nu var fria från rysk överhöghet. För Ryssland återstod inte bara att smälta förlusten av betydande delar av det territorium som ingått i det tidigare imperiet. Det var också mycket nära att leda till att Ryska federationen skulle gå samma väg som Sovjetunionen, alltså att lösas upp i sina då 89 beståndsdelar.

President Boris Jeltsin lyckades hindra denna upplösning genom att gå i krig i Tjetjenien på 1990-talet och genom att muta upproriska republiker som Tatarstan och Basjkortostan med federala subventioner. Hans nödtorftigt hoplappade federation visade sig dock knappt vara livsduglig. Efter några år av omfattande plundring slutade den ryska rövarkapitalismen med en ekonomisk kollaps i augusti 1998. I slutet av 1999 tvingades Jeltsin att avgå i förtid. Många trodde att Ryssland skulle bryta samman, och många oroade sig över vad som skulle ske med de ryska kärnvapnen.

Det som räddade Ryssland undan ett sammanbrott var kombinationen av en snabb ökning av oljepriserna och framväxten av ett nytt ryskt terrorvälde under Vladimir Putin. När Putin kom till makten kostade ett fat olja under 10 dollar. På sommaren 2008 kostade det 148 dollar. Det var för många lätt att förledas att tro att den snabba ökningen i BNP, och ett snabbt ökande välstånd i Moskva och Sankt Petersburg var tecken på en framgångsrik marknadsekonomi.

Putin hyllades som en stor ledare, även av många av dem som idag älskar att hata honom.

Det vi nu kommer att bevittna, när inkomsterna från olja och gas faller brant, är att den ryska ekonomin under Putin blir precis lika livsoduglig som under Jeltsin och under en rad sovjetiska ledare. Den ryska ekonomiska utvecklingsstrategin har under århundraden vilat på att exportera råvaror och att importera tillverkade varor, samt under det senaste seklet att i görligaste mån stjäla teknologiska landvinningar från de utvecklade länderna i väst. Denna utvecklingsstrategi är nu på väg att köras rakt in i bergväggen.

Del två publiceras imorgon.