Hur kan en rysk statskollaps se ut?

Under slutet av förra året och början av detta år började man få mothugg från andra håll som pekade på att den ryska makroekonomiska utvecklingen hade gått överraskande bra och att den ryska ekonomin var i gott skick. Snarare än att krympa med förväntade 15 procent hade BNP minskat med blygsamma 2,2 procent. Man pekade på ett överskott i bytesbalansen på hela 220 miljarder dollar, på att rubeln var stabil och att det inte hade blivit tal om någon bankkrasch. Framförallt hänvisade man till intervjuade ryssar i Moskva som inte sade sig ha märkt något annat än att en del varor blivit dyrare.

Även om det finns viss sanning i en del av dessa observationer så rör det sig i huvudsak om makroekonomiska illusioner. Viktigast är att man trots allt tal om sanktioner fortsatte att tjäna grova pengar på export av energi. Fram till december 2022 hade EU:s medlemsstater – ledda av Tyskland – köpt olja, gas och kol för hela 148 miljarder dollar, pengar som gick rakt ner i den ryska krigskassan.

Rubeln ett instrument i maktens händer

Till detta kommer att mycket av den statistik man bygger prognoser på antingen är hemlig eller snedvriden. Då det inte finns någon marknad för valutan är rubelkursen föga mer än ett politiskt instrument i maktens händer. Att BNP hållits uppe är ganska naturligt, givet den massiva krigsansträngningen, och att arbetslösheten är låg bör väl inte heller förvåna, i ett land i totalt krig. Att man tillverkar vapen och ammunition i treskift är väl dock knappast något tecken på att ekonomin är i gott skick. Och att tiotusentals unga män skickas i döden i Ukraina snarare än att vara arbetslösa kan väl inte heller uppfattas som ett mått på framgång.

Ett seriöst försök att förklara hur den ryska ekonomin egentligen mår måste skilja mellan två mycket olika perspektiv. Det ena är kortsiktigt och rör den ryska ekonomins förmåga att stå emot sanktioner och att skapa uthållighet i det nu pågående kriget. Det andra är långsiktigt och gäller prestationsförmåga efter krigets slut.

Den första är enklast och förklaras främst av västvärldens girighet och feghet. Om sanktionspolitiken hade genomdrivits snabbt och konsekvent hade den sannolikt kunnat provocera fram en rysk statsbankrutt och så stora störningar i produktionen att krigsansträngningen hade blivit mycket allvarligt underminerad. Men många regeringar var så fixerade vid att skydda sina egna ekonomier, och så ängsliga inför rysk vrede, att sanktionerna inledningsvis blev synnerligen urvattnade.

Erfarenheterna av sanktionspolitiken från 2014 och framåt hade givit Ryssland god anledning att räkna med att konsekvenserna denna gång möjligen skulle bli hårdare men inte tillräckligt hårda för att påverka beslutet att gå i fullskaligt krig. Samtidigt som man talade om sanktioner fortsatte många europeiska stater att köpa rysk energi, att göra affärer med ryska banker och att kräva undantag för en lång rad ryska exportprodukter, alltifrån aluminium till kärnenergi. Allt detta inskärper att sanktioner är verkningslösa som avskräckningsinstrument.

Inte så stor effekt av sanktionerna

På kort sikt har sanktionerna inte haft så stor inverkan. Den ryska statens tillgångar i väst har visserligen blivit frusna, men att tillgång till förmögenhet är blockerad påverkar inte det dagliga livets löpande intäkter. Ryska oligarker hade tillräcklig förvarning för att hinna flytta betydande delar av sina förmögenheter – och sina lyxjakter – till länder som Turkiet, Dubai, Kazakstan och Georgien.

Krigsansträngningen upprätthålls till dels av att sanktionerna läcker. Trots att många företag från väst hävdar att de har lämnat Ryssland, är det kanske bara ett av tio som har gjort ett hårt avslut. Även om den ryska importen från USA och Europa har minskat kraftigt har importen från länder i Kaukasus (Armenien och Georgien) och Centralasien (Kazakstan och Kirgizistan) ökat kraftigt, samtidigt som exporten från USA och Europa till just dessa länder har ökat. På dessa vägar kommer välbehövlig elektronik in till ryska vapenfabriker.

Allt fler fordon och vapen från andra världskriget börjar nu synas vid fronten…

Viktigast är dock det som under sovjeteran brukade kallas ”strukturell militarisering”, alltså att ekonomin var uppbyggd för att primärt tjäna militära behöv och att civil produktion bedrevs då det fanns resurser över. Det är detta mönster vi nu åter ser i den ryska krigsekonomin, men det är fråga om stora volymer av usel kvalitet.

Allt fler fordon och vapen från andra världskriget börjar nu synas vid fronten, samtidigt som även framryckningar vid fronten påminner om Stalins strategi av mänskliga vågor. Ryska sociala medier talar nu om begreppet ”engångssoldater”, varmed avses mobiliserade män som sänds till sin död, i hopp om att den ukrainska motståndaren ska få slut på ammunition. Det är djupt symptomatiskt att Rysslands förakt för mänskligt liv och lidande även gäller den egna befolkningen.

Inget av detta kan dock uppfattas som uthålligt. Ryssland kommer att besegras på slagfältet, och när den dagen väl har randats måste fokus riktas mot vad som då kommer att ske med den ryska ekonomin, och därmed även vad som på längre sikt kommer att ske med den ryska staten. Svaret på denna fråga måste ges i en rad steg.

Först och främst är Rysslands förmåga att framgent få in pengar från export kraftigt reducerad. En gammal tumregel har varit att exportinkomster genereras av (i fallande ordning) olja, gas, vapen och guld. Även om sanktionerna mot rysk oljeexport inte är heltäckande, kommer man att tvingas sälja till starkt rabatterade priser (Kina påstås kräva 30 dollar per fat, vilket är nästan 50 procent av priset), och man tvingas anlita allehanda svarta transporter vilket ytterligare reducerar inkomsterna.

Gas som inte går att sälja

Givet att marknaden för rysk gas i Europa är i princip död, att man bara har en rörledning till Kina, och att exporten av flytande naturgas är kraftigt underutvecklad, kommer man att ha stora tillgångar av gas i marken som inte går att sälja. Efter katastrofen i Ukraina torde marknaden för ryska vapen i andra delar av världen vara på väg att bryta samman, och mycket av guldet är redan sålt.

Till detta kommer att den inhemska ekonomiska utvecklingen kommer att drabbas av vad ryska ekonomer kallar ”primitivisering”, alltså att ryska företag kommer att uppleva ökande teknologisk efterblivenhet och därmed minskande produktivitet. Redan före kriget var Rysslands närvaro i globala förädlingskedjor mycket svag; framgent kommer den att vara obefintlig. Då man inte längre kan exportera råvaror i nämnvärd omfattning kommer man inte heller att kunna importera tillverkade varor, och förmågan att stjäla spetsteknologi kommer att begränsas av hårda sanktioner.

Den ryska statens våldsmonopol är nu på väg att sönderfalla i privata säkerhetsstyrkor och rena arméer av legoknektar.

Demografiska faktorer kommer att ytterligare förvärra denna utveckling. Ålderskohorten 20-29 år var redan före den fullskaliga invasionen av Ukraina den minsta på ett sekel; låga födelsetal under det kaotiska 1990-talet slår nu igenom. Av denna begränsade kohort valde under föregående år runt 700 000 unga ryska män att lämna landet. Mer än hälften av dessa var aktiva inom landets teknologisektor. De har flytt till näraliggande länder som Georgien, Kazakstan och Turkiet, och till mer avlägsna destinationer som Dubai. Där kommer många att bli kvar, och deras familjer kommer att förenas med dem.

Lada i stället för Mercedes

Konkret innebär dessa faktorer inte en förestående ekonomisk kollaps men väl att ryska konsumenter kommer att få se sin konsumtionsstandard reducerad till den verklighet som rådde i Sovjetunionen. I stället för Porsche och Mercedes kommer man att få köra Lada utan varje form av modern elektronik. I stället för Boeing och Airbus kommer det ryska trafikflyget att få använda Iljusjin och Tupolev som var föråldrade redan på 1980-talet. Tvätt- och diskmaskiner och annan hushållselektronik kommer likaledes att degraderas, och så vidare.

Särskilt allvarligt på längre sikt är att Ryssland riskerar att drabbas av det ekonomer vid Världsbanken har kallat state failure, alltså att staten inte längre förmår upprätthålla sina grundläggande funktioner. Det gäller inte bara mjuka faktorer som hälso- och sjukvård, social service och utbildning. Det gäller även hårdare faktorer som infrastruktur för exempelvis el- och vattenförsörjning samt vägar och broar.

Än viktigare är de grundläggande funktioner som brukar förknippas med nattväktarstaten, alltså med inre och yttre säkerhet. Den ryska statens våldsmonopol är nu på väg att sönderfalla i privata säkerhetsstyrkor och rena arméer av legoknektar. Dessa styrkor kommer i ökande grad att vara inställda på att skydda sina uppdragsgivare och att kämpa mot varandra, snarare än på att upprätthålla lag och ordning.

Efter krigets slut kommer deras uppgift att förvärras av behovet att hantera alla de soldater som kommer hem från fronten, förbittrade och traumatiserade. Här finns en parallell till situationen efter första världskriget, då beväpnade och illa disciplinerade soldater återvände från fronten. Många skildringar finns redan av ett kraftigt ökat skjutvapenvåld i ryska regioner som gränsar till Ukraina. Särskilt allvarligt är läget med alla de extremt farliga dömda brottslingar som släpptes ur fängelserna för att slåss som kontraktsoldater för den privata Wagnergruppen. De som överlevt börjar nu återvända, efter att ha härdats ytterligare och att ha utvecklat ett totalt förakt för mänskligt liv och lidande.

Inget civilsamhälle att tala om

Den avslutande fråga som hänger över alla spekulationer kring hur kriget kommer att sluta måste bli om den ryska staten har några förutsättningar att överleva alla dessa prövningar. Ett av de i särklass viktigaste dragen i en fungerande demokrati är att det finns en rik flora av horisontella institutioner som tillsammans brukar benämnas civilsamhälle. I en tid av kris kan dessa träda till för att hindra ett sammanbrott av samhällets centrala funktioner.

En helt central lärdom att dra av Rysslands historiska mönster av återkommande statskollapser är att man aldrig har lyckats utveckla ett samhälle som i kris kan träda i statens ställe. Om den centrala makten paralyseras trillar hela korthuset samman. Det är precis detta vi nu kan komma att få se – än en gång.

En tydlig parallell med historien är att Vladimir Putin, likt tsar Nikolaj II, har tagit personligt befäl över kriget och därför också kommer att hållas ansvarig när det går illa. Detta antyder att makten nu är intimt förknippad med konsekvenserna av ett nederlag, och att vi därmed kan räkna med omfattande inbördes stridigheter inom och mellan de olika makteliter som hittills har hållits i balans av Putin.

En annan historisk parallell är den djupt rotade föreställningen om en ”stor oreda”, enligt mönstret från Moskvastatens sammanbrott 1598. En total kollaps av den centrala makten kan leda till samma mönster som efter imperiets sammanbrott 1917, då Ryssland föll sönder i ett tjugotal småstater. Det är djupt symptomatiskt att även Putin nu börjat spekulera helt öppet i konsekvenserna för den ryska nationen av en statskollaps.

Även om de centrala delarna av Moskvastaten kan hållas samman kommer det att bli utan Belarus, vilket innebär att gränserna i väster kommer att dras där de drogs vid mitten av 1500-talet. I söder är inbördeskrig i Kaukasus mycket sannolikt. Utöver historiska krig har det postsovjetiska Ryssland redan utkämpat två krig i Tjetjenien, och när kriget i Ukraina har avslutats kommer den tjetjenske krigsherren Ramzan Kadyrov att konfronteras både med tjetjenska styrkor som slagits på den ukrainska sidan i kriget och med fundamentalistiska muslimska krafter tvärs över norra Kaukasus. Några ryska styrkor att sända till denna region kommer inte att finnas.

Protektorat under Kina i öst?

En tydlig ytterligare parallell med den stora oredan på 1990-talet är att de oljerika muslimska republikerna längs Volga – främst Tatarstan och Basjkortostan – sannolikt kommer att kräva ökat oberoende, och denna gång har Moskva inte några medel att muta dem med. Det är inte omöjligt att de kommer att söka en allians med Kazakstan, och att den ”ryska” oljan framgent kommer att flöda via Centralasien och Azerbajdzjan till Turkiet och Europa.

Avslutningsvis är det sannolikt att ryska Fjärran Östern kommer att omvandlas till ett de facto protektorat under Kina. Samtidigt som Peking kommer att låtsas respektera Rysslands territoriella integritet kommer man att eskalera sin plundring av ryska råvarutillgångar – främst olja och gas men även rovdrift på skogsråvara – och de ryska makthavare som styr regionen riskerar att bli beroende av sina nya herrar.

Är det mot denna bakgrund verkligen rimligt att tongivande europeiska stater fortsätter att fokusera på att tala med Putin, och att diverse fredsrörelser fortsätter att insistera på att Ukraina måste förhandla med Ryssland om sin egen undergång?