Mark Weiner, amerikansk gästprofessor i Uppsala, argumenterar i sitt mejl till en ung svensk-amerikan, O, för att denne hellre bör välja att studera i USA än i Sverige. Weiner anser att det i Sverige finns en tendens till självcensur och offentlig förnekelse av det uppenbara och han pekar på en hämmad och närmast viktoriansk anständighetskänsla som tystar samtal.

Mark Weiner efterlyser en ny och inkluderande berättelse om nationen Sverige. Hos studenter som har invandrarbakgrund har Weiner funnit klart mer kraftfulla och självsäkra personligheter, orädda för meningsskiljaktigheter och öppna med sina åsikter.

Mark Weiners essä om Sverige och vårt universitetssystem finns också som ljudpodd i uppläsning av Ola Ringdahl – om du vill lyssna på essän klickar du på PLAY-ikonen i bilden ovan. Texten kan också läsas på originalspråket engelska.

Click here for English version.

Från: Mark S. Weiner

Skickat: 6 juni, 2019

Till: En ung svensk-amerikan

Ämne: Ska du studera i Amerika?

Kära O,

Senast när vi sågs frågade du huruvida jag tyckte att du skulle läsa på universitetet i din pappas hemland USA eller i din mammas hemland Sverige, och om hur jag ser på högre utbildning i Sverige efter att ha tillbringat tio månader som gästprofessor i Uppsala. Jag gläder mig över att kunna dela med mig av mina tankar, även om du bör ta det jag skriver med en rejäl nypa Nordsjösalt. Jag utger mig inte för att besitta någon som helst form av expertkunskap när det gäller dagens eller gårdagens Sverige. Jag är en utomstående, en amerikansk forskare specialiserad på konstitutionell rätt. Jag talar inte språket (vars uttalsregler måste ha formulerats av en ond demon) och jag har fortfarande inte besökt Norrland, landets mytomspunna norra del; så vilka insikter om Sverige kan jag egentligen göra anspråk på? Men ändå ger människorna här amerikaner ett generöst mått av spelrum att rota runt i det nationella huset och öppna vitrinskåpen, som gladlynta men märkligt påträngande middagsgäster. Jag har definitivt varit en sådan gäst (”den här porslinsdekoren är fantastisk, men har inte några av tallrikarna börjat bli spruckna  och kantstötta?”) och jag hoppas att det har gett mig lite perspektiv som kan vara användbart, inte bara för dig, utan också för andra svenskar.

Har du förresten någonsin läst Susan Sontags essä ”Brev från Sverige” som först publicerades i New Left-magasinet Ramparts 1969? Det är en sverigeologisk klassiker. Brevet är delvis helt vansinnigt (det skrevs när allt kommer omkring av Susan Sontag), men också briljant (av samma anledning), och stora delar av det förblir högst relevant för allt tänkande om landet, inklusive hennes egen huvudsakliga farhåga: den svenska tendensen till svårmod, tungsinne och undertryckta känslor, vilken förstås svenskarna själva har varit snabba att lyfta fram och göra till ett ämne inom sin film- och litteraturkanon.

Sontag utforskar sitt tema genom en närmast yrselframkallande kavalkad av sociala och kulturella illustrationer och provokationer, från ”den undermåliga maten som människorna tvingas stå ut med” (påminnelse till mig själv: om jag någon gång i ett senare liv får möjlighet att servera Susan Sontag korv, så ska jag inte göra det!), observationer om svenskarnas ”stela” kroppar (och särskilt deras ”rigida pelvis” – hennes ord, inte mina) och den djupa, allt genomsyrande, svenska kärleken till naturen; till Sveriges världshistoriska roll som medlare på den internationella scenen. Sontag är i själva verket en varm beundrare av Sverige, men mot slutet av essän menar hon att landets kapitalistiska socialdemokrati, som endast är reformistisk och förbättrande, ännu inte har lyckats ”väcka svenskarna ur deras sekelgamla tillstånd av kronisk depression”. För att lyckas med det, avslutar hon med en uppmaning i Herbert Marcuses anda ”behöver Sverige en revolution”.

Precis som jag nämnde, så är delar av essän helt vansinnig. Åtminstone jag själv hade istället för politisk kataklysm föredragit kärleksfull parodi och humor som en källa till kulturell frigörelse (det länkade exemplet härstammar från samma era). Jag antar att det är en del av det som gör mig till liberal snarare än radikal.

Susan Sontag i Stockholm 1970. Foto: Svenska Dagbladet / TT Nyhetsbyrån

Men det moderna Sveriges mest uppenbara och viktigaste strukturella kännetecken är helt klart dess snabbt tilltagande etniska mångfald.

När jag återupptog bekantskapen med essän i förra veckan slogs jag av hur en avgörande aspekt av landet ändå har förändrats oerhört under de 50 år som gått sedan essän skrevs. Det har faktiskt har skett en revolution, men inte av det slag som hon föreställde sig.  År 1969 kunde Sontag öppenhjärtigt och utan överdrifter tala om landets ”grundläggande homogenitet” och ”brist på inneboende kulturell mångfald”. Men det var då. Ingen som har flanerat längs gatorna i Stockholm, Malmö eller Göteborg, för att inte tala om mindre städer som Örebro eller Borås, skulle någonsin beskriva dagens Sverige på det sättet, förutom möjligen när det gäller landets elit och ledande institutioner. När allt kommer omkring så är minst en fjärdedel av dagens befolkning antingen födda utanför landets gränser eller har minst en utlandsfödd förälder.

Det innebär inte för den skull att Sverige är ett mångkulturellt samhälle, åtminstone inte på djupet eller i amerikansk bemärkelse. Men det moderna Sveriges mest uppenbara och viktigaste strukturella kännetecken är helt klart dess snabbt tilltagande etniska mångfald. I synnerhet invandringen från icke-europeiska och övervägande muslimska samhällen kommer till slut att förändra landets grundläggande känslomässiga och psykologiska textur, och såväl de specifika ämnena som det allmänna ramverket för Sontags analys kommer att hinnas ikapp och bli förbisprunget av demografiska händelser.

Invandringen till Sverige utgör den sociologiska motsvarigheten till en kontinentalplatteförskjutning, med följden att delar av den kulturella litosfären med tiden kommer att begravas under medvetandets yta. För att ta ett exempel så har de svenska matvanorna, som för Sontag utgjorde ett viktigt symtom på landets inre liv, redan förändrats på djupet (”vad är egentligen ’svensk mat’ när allt kommer omkring?” grubblade en begåvad svensk vän till mig häromdagen, helt utan ironi, tills jag föreslog att hans kärlek till inlagd sill kunde vara en bra utgångspunkt). På samma sätt påverkar den utomeuropeiska invandringen mitt svar på din fråga om var du ska förlägga dina universitetsstudier, om än inte på det sätt som de flesta svenskar kanske förväntar sig.

Det handlar om att jag, i ljuset av Sveriges växande heterogenitet, är övertygad om att varje högst ambitiös och begåvad ung person, som, i likhet med dig, obehindrat kan studera i endera landet, ska välja att studera i USA, särskilt vid en högskola med inriktning på humaniora eller ett universitet som har institutionaliserat humanistiska ideal för sina studenter på grundnivå. Och inte nog med det, de svenska studenter som stannar i hemlandet ska dessutom kräva universitetsutbildning mer i stil med den som erbjuds i USA, och verka för genomförandet av institutionella reformer som skulle möjliggöra en sådan utbildning, inklusive genomdrivandet av måttliga, progressiva studieavgifter, som möjliggörs genom en politik för ett generellt sänkt skattetryck. Studenterna bör göra detta eftersom den amerikanska modellen erbjuder personliga och intellektuella fördelar som inte är fullt ut tillgängliga vare sig i Sverige eller någon annanstans i Europa.

På ett politiskt plan skulle de här fördelarna göra det lättare för landet att hantera sina föränderliga geografiska omständigheter genom att uppmuntra svenskarna att utveckla ett mer produktivt förhållande till sin kultur och historia samt genom att utbilda unga människor i positiva former av verbalt självförverkligande och dialog. I takt med att Sveriges etniska sammansättning förändras radikalt, kommer delar av landets viktigaste arbete att ha en rent litterär karaktär; det handlar om det arbete som rör språket, fantasin och föreställningsförmågan. Utbredd humanistisk utbildning kan öka oddsen för att det här arbetet ska bli lyckosamt.

Det är en kultur som genomsyras av en anständighetskänsla; inte när det gäller sex (av anledningar som Sontag beskriver ingående, med talande ambivalens), utan när det handlar om samhälle och politik.

Stephanie och jag har stortrivts under vår tid här. Människorna har varit snälla och generösa. De har verkligen motbevisat alla stereotyper som svenskar tenderar att sprida om sig själva: om tungsinnet och den närmast naturlagsbetingade dragningen till isolation. När vi först anlände i augusti var människorna vi mötte så överraskande utåtriktade att vi började misstänka att vi hade snubblat in i någon sorts skandinavisk version av The Truman Show. Jag känner också en djup samhörighet med de författare och intellektuella som jag mött här, varav många återfinns i motsatta politiska läger. Jag har aldrig tidigare stött på en nationell grupp av författare som jag har tyckt så mycket om och beundrat så mycket.

Slutligen har vi landskapet som vi har utforskat till fots och ännu mer med cykel: stillheten och tystnaden när vi ljudlöst glider förbi björkskogarna, de särpräglade, hukande silhuetterna av människor som letar efter svamp i skogarna; det gaslågeblå vinterljuset; det är som att förflyttas till en oljemålning av Bruno Liljefors eller Eugène Jansson.

Foto: Anders Good / TT Nyhetsbyrån

Vissa frågor anses helt enkelt inte acceptabla att diskutera öppenhjärtigt i väluppfostrat sällskap, och man anar en viss tendens till självcensur och offentlig förnekelse av det uppenbara. 

Samtidigt har att vara här, för att växla till en annan nations referenser, också känts lite som att leva i den viktorianska värld som John Stuart Mill beskriver i Om friheten. Det är en kultur som genomsyras av en anständighetskänsla; inte när det gäller sex (av anledningar som Sontag beskriver ingående, med talande ambivalens), utan när det handlar om samhälle och politik.

Vissa frågor anses helt enkelt inte acceptabla att diskutera öppenhjärtigt i väluppfostrat sällskap, och man anar en viss tendens till självcensur och offentlig förnekelse av det uppenbara. Detta är särskilt tydligt när det gäller invandringsfrågan. I början av min vistelse här hade jag ett timslångt samtal med en mycket intelligent och påläst medlem av Vänsterpartiet framför partiets röda lilla valstuga som stod tillfälligt uppställd på torget i Uppsala. På min fråga om hur partiet såg på de utmaningar som den utomeuropeiska massinvandringen medför, svarade han: ”Det finns inga utmaningar!” ”Inga alls? Inte en enda?” frågade jag vantroget. ”Inga alls”, svarade han utan att röra en min. ”Den föreställningen är bara en myt som sprids av Sverigedemokraterna.”

Nu håller jag förvisso inte alls med Sverigedemokraterna, och en av deras företrädare upplyste mig nästa dag ilsket om att hans parti skulle säkerställa att det stora antalet flyktingar som hade blivit insläppta i Sverige på falska grunder skulle samlas ihop och deporteras, samt att partiet också skulle ”bränna ned hela jävla EU till grunden”. Men det säger sig självt att föreställningen om att invandringen inte utgör någon utmaning för Sverige är falsk.

Landet har idag en så pass stor och synlig etnisk underklass att den stora frågan är huruvida den ska bli permanent eller inte. Det finns en väldigt tydlig spricka i porslinet. Och ändå kan jag inte räkna hur många gånger jag har haft liknande, undflyende meningsutbyten här, särskilt med vänner till vänster, men också med människor från hela det politiska spektrumet.

Ett närbesläktat tabu är att medge att det föreligger kulturella värderingsskillnader mellan människor baserat på grupptillhörighet, snarare än bara mellan individer. Faktum är att det i mina kretsar verkar kunna betraktas som taktlöst, på gränsen till skamligt, att ens nämna en annan persons etniska ursprung. Jag kan fortfarande höra den ljudliga flämtning som en svensk, politiskt konservativ, vän utstötte när jag mitt i ett mycket vänligt lära-känna-varandra-samtal om det svenska samhället över en lunch tillsammans med en amerikansk kollega glatt kvittrande frågade: ”och vilken är din etniska familjebakgrund?” När vi lade märke till min väns förtvivlade ansiktsuttryck, lugnade vi honom med att det var en bekräftande och vänligt sinnad fråga, och hade sedan ett synnerligen angenämt samtal om vår gemensamma bakgrund, vilken hursomhelst hade varit uppenbar för oss båda från det att vi först möttes.

För det mesta tycker hon eller han att någon grundläggande aspekt av landet har gått förlorad genom den politik som på ett bedrägligt vis har påtvingats vanligt folk av eliter som är mer intresserade av social ingenjörskonst än av politisk demokrati, med följden att hon eller han inte längre känner sig helt hemma i sitt eget land.

Slutligen, och mer oroväckande, så har jag undantagslöst i varje svensk stad som jag besökt haft ett samtal med en vanlig medborgare som, inom några minuter efter vårt första möte och utan anmodan, har sagt något i stil med följande: ”Mitt land har förändrats så mycket på sistone, och inte i en riktning som jag gillar, och jag upplever inte att jag kan prata om det med andra svenskar, men du verkar vara en vänligt sinnad amerikan och då kan jag äntligen säga vad jag tycker.” För det mesta tycker hon eller han att någon grundläggande aspekt av landet har gått förlorad genom den politik som på ett bedrägligt vis har påtvingats vanligt folk av eliter som är mer intresserade av social ingenjörskonst än av politisk demokrati, med följden att hon eller han inte längre känner sig helt hemma i sitt eget land. Oavsett om den hållningen är sann eller inte (delen om social ingenjörskonst slår mig som åtminstone sannolik: respekten för vanligt folk och deras sociala och politiska åsikter har inte precis varit ett ledmotiv för dagens Europa och EU), så är det som oroar mig det faktum att folk så beredvilligt medger att de drar sig för att säga vad de egentligen tycker.

Det kan förstås också vara så att föreställningen om att de här människorna inte kan säga vad de tycker är ren humbug; att hävdandet av att det föreligger en stark tystnadskultur är en närmast löjeväckande politisk komplott, ett vapen för att vinna makt genom att spela offer. Eller så förhåller det sig lite så som Foucault sade om viktorianerna i del ett av Sexualitetens historia: det var långt ifrån så att de aldrig pratade om sex och var psykologiskt ”förtryckta” och i behov av ”frigörelse”. De talade i själva verket oavbrutet om sex. Men jag misstänker att så inte är fallet. Det svenska samhället rymmer ett påtagligt stråk av protestantisk moralism, ehuru berövad sitt teologiska innehåll, och de människor som jag har pratat med verkar genuint oroade över att bli fördömda av sina landsmän.

Svenska visdomsord? Devis över ingången tlll aulan på Uppsala universitet. Foto: Fredrik Persson/Scanpix.

På ett djupare plan kan man förstås fundera över huruvida en stark tystnadskultur i själva verket är någonting bra, huruvida en stark anständighetskänsla är en förutsättning för social sammanhållning och samhällelig harmoni samt huruvida denna tystnadskultur bör tolereras eller rentav uppmuntras. Kanske är den svenska modellen bättre. Men den amerikanska konstitutionalisten inom mig motsätter sig å det kraftigaste den idén. Som domaren i USA:s högsta domstol, Louis Brandeis, skrev i Whitney versus California (1927), så upphöjde inte upphovsmännen till vår stora nationella text, konstitutionen, ”ordningen på frihetens bekostnad”. De insåg att ”det är farligt att avskräcka från tankar, hopp och föreställningsförmåga; att rädsla föder repression; att repression föder hat; att hat undergräver ett stabilt styre; att vägen till frihet går via möjligheten att öppet diskutera föregivna klagomål och föreslagna botemedel, samt att den bästa boten för dåliga råd är goda råd.” Brandeis syftade på begränsningar av radikala politiska yttringar genomdrivna med lagens kraft, på hotet att hamna i fängelse för att man förespråkade väpnad revolution, men som Mill sade ska samma frihetsprinciper tillämpas på samma sätt på begränsningar som åläggs av kulturen eller sedvänjan.

Jag förtvivlar därför när jag inser att jag ständigt har hört mina studenter säga att de drar sig för att fullständigt ge uttryck för sina politiska eller filosofiska åsikter inför sina kollegor.

Ännu mer oroväckande för mig på ett personligt plan, och än relevantare för ditt val, är att de här meningsutbytena återspeglar dem jag har haft med mina studenter under mina lektioner och gästföreläsningar samt med många andra unga människor som jag har lärt känna. Jag månar i hög grad om mina studenters intellektuella utveckling och yrkesmässiga framtidsutsikter, och jag lägger stor vikt vid att studenterna frodas som människor för sin egen skull; det är så jag ser på min roll som lärare. Jag förtvivlar därför när jag inser att jag ständigt har hört mina studenter säga att de drar sig för att fullständigt ge uttryck för sina politiska eller filosofiska åsikter inför sina kollegor. ”Det där skulle jag inte säga under lektionen”, är något som jag otaliga gånger har anförtrotts i enrum av unga människor, betydligt oftare och med betydligt större trovärdighet än vad jag någonsin har hört det sägas hemma i USA. Ibland är deras försiktighet motiverad eftersom de hyser åsikter som ligger till höger om mittfåran; andra gånger vill dessa studenter bara vara snälla – ett, som ni redan vet, inte oviktigt svenskt ord som förutom den uppenbara betydelsen också rymmer konnotationer av att överse med saker och ting och avstå från att kritisera andra, och som inom ramen för en lektion eller ett seminarium lätt kan drivas alldeles för långt.

Mark Weiner kastar mikrofonen under en frågestund i Uppsala. Foto: Karin Nilsson.

Det främsta undantaget från det här samspelet är studenter som har invandrarbakgrund, eller som har kärleksrelationer med studenter som har det, eller som har blivit adopterade och helt uppenbart inte har europeisk bakgrund. Dessa studenter har hört till de mest kraftfulla personligheter och självsäkra intellektuella som jag har stött på i det här landet, orädda för meningsskiljaktigheter och öppna med sina åsikter. Dessa studenter har också varit betydligt säkrare än majoriteten etniska svenskar på vart de vill att deras yrkeskarriärer ska leda. Där majoriteten utstrålar en viss liknöjdhet när det gäller att planera inför framtiden, verkar dessa studenter vara betydligt säkrare på vilka de är och vad de vill (och vad de vill är ofta att studera i USA). De har också en mycket tydligare föreställning om den svenska kulturens innebörd. Om 30 år kommer de här studenterna att utgöra en betydande del av Sveriges ledande intellektuella och sociala visionärer.

Men inte heller för dem underlättar universitetsutbildningens struktur när det gäller att främja en miljö av intellektuellt självförtroende och yrkesmässig utveckling. Problemet med svenska universitet verkar vara att de i allt för hög grad liknar andra europeiska universitet: de är inte särskilt selektiva eller tävlingsinriktade; inte särskilt rigorösa på grundnivå; alldeles för byråkratiska i sin begränsning av lärarledda initiativ; saknar incitament som främjar relationer mellan lärare och studenter; samt är avgiftsfria. De flesta lärare och studenter gör så gott de kan inom det här ramverket. Uppsala vimlar av enastående forskare och generösa lärare, och mina egna studenter var en dröm att undervisa. Men som jag ser det begränsas de av ett restriktivt system som jag fruktar kommer att visa sig vara oförmöget att leverera den massutbildning som det här ögonblicket i Sveriges historia fordrar.

På samma sätt verkar det svenska betygssättnings- och examinationssystemet snarare vara utformat för att lindra stress än för att uppväcka passion.

För att ta ett mycket praktiskt exempel, så följer svenska universitet i allmänhet en modell där kurser schemaläggs efter varandra, snarare än parallellt, vilket i praktiken innebär att de flesta kurser normalt bara löper under fem veckor. Varje vecka har de här kurserna bara två sammankomster, som i teorin omfattar två timmar. I praktiken gör dock det faktum att lektionerna börjar med en ”akademisk kvart”, och att både lärare och elever ofta tar rast en kvart halvvägs in i lektionen, att den effektiva undervisningstiden ofta uppgår till maximalt 90 minuter per pass. Som primärt undervisningsramverk är ett sådant schema alldeles för komprimerat för att kunna vara intellektuellt berikande på det sätt som ambitiösa studenter, som du själv, behöver när de befinner sig i slutet av tonåren eller början av 20-årsåldern och längtar efter att få fördjupa sig i något ämne.

På samma sätt verkar det svenska betygssättnings- och examinationssystemet snarare vara utformat för att lindra stress än för att uppväcka passion. Det finns bara tre betygssteg (väl godkänt, godkänt och underkänt), vilket förhindrar en tillräckligt differentierad rankning av studenterna efter deras prestationer, samtidigt som studenter som missar eller rentav blir underkända vid slutexamineringen av en kurs frikostigt bjuds in att ”göra om” tentan – något som förvisso skyddar vissa studenter under särskilda omständigheter, men i allmänhet skapar en atmosfär som är så förlåtande att den i mina ögon framstår som grym. Jag misstänker att ett av många problem med det här tillvägagångssättet är att det över tid kommer att hindra studenter med invandrarbakgrund att slå sig in i den svenska eliten genom att förhindra att de klart och tydligt utmärker sig i kraft av sina akademiska meriter. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet om hur det här systemet inte är särskilt väl lämpat för att främja god undervisning: lärarna har inte tillräckligt med inflytande över kursplanen, vilket hämmar såväl nytänkande som kreativitet; antagningskriterierna är inte särskilt rigorösa, och det gör att elevernas färdigheter och förmågor varierar stort, särskilt under introduktionskurserna, vilket skadar framför allt toppstudenternas intressen, men i det långa loppet hämmar det alla; avsaknaden av tuff marknadskonkurrens om betalande studenter mellan institutionerna minskar dessutom kraftigt incitamenten att förbättra undervisningen på grundnivå och så vidare. Många av de här svårigheterna är kopplade till de allvarliga problem som plågar den svenska gymnasieskolan.

Som du redan vet, är jag så långt ifrån en chauvinist man kan komma, men jag hävdar ändå tveklöst att det amerikanska utbildningssystemet helt enkelt är bättre. Och det av en mycket enkel anledning: det amerikanska samhället lägger mycket mer pengar på utbildning än det svenska. Ta en titt på figur 4 på sidan 11  i ”Högre utbildning i Sverige”, en rapport från 2018 från Universitetskanslersämbetet. Vid första anblicken ser det ut som om Sverige och USA spenderar ungefär lika mycket pengar per student (drygt 24 000 USD för Sverige och knappt 30 000 USD för USA). Men det är bara om man räknar med forskning och utveckling, ett område som Sverige lägger mycket pengar på och som utgör över hälften av den svenska utbildningsbudgeten, det vill säga drygt 12 000 av dessa 24 000 USD. Om vi bara tittar på siffrorna för utbildning ser vi att USA ställer inte bara Sverige utan i stort sett alla europeiska länder i skuggan. Vänder vi blad för att studera figur 5 upptäcker vi att det finns ett betydande glapp också när vi mäter utgifterna för utbildning som en procentandel av BNP: 1,7 procent i Sverige och 2,65 procent i USA (den exakta amerikanska siffran här). I Sverige finansieras den högre utbildningen främst genom allmänna skattemedel, i USA kommer den största delen av anslagen från privata medel.

Men oavsett varifrån pengarna kommer så kvarstår faktum: om man spenderar mer så får man i allmänhet också mer; när det gäller högre utbildning så spenderar USA helt enkelt betydligt mer per student, i stort sett oavsett hur man räknar. Och det innebär att man spenderar mer pengar på sådana som du.

Men viktigare än pengar är att amerikanska högskolor och universitet vägleds av en betydligt bättre modell av hur traditionell grundutbildning ska bedrivas – en modell som tydligare kretsar kring studenterna och deras behov. De flesta av den här modellens aspekter lyser i allmänhet, om än inte helt, med sin frånvaro i Europa. Jag inser att amerikanska lärosäten ofta misslyckas med att leva upp till sina höga ideal, men modellen existerar, och min erfarenhet är att amerikanska besvikelser ofta ändå är bättre än det europeiska genomsnittet.

För det första skattas relationen mellan lärare och student högt och uppmuntras, oavsett studentens akademiska potential (några av mina bästa relationer har jag haft med studenter som antingen har misslyckats eller presterat dåligt under mina kurser). Dessutom bor studenterna för det mesta på campus, vilket förenar studie- och vardagsliv på ett sätt som bättre främjar en samtidig intellektuell och personlig tillväxt och utveckling.

För det andra ses studietiden som en chans för studenterna att utveckla en känsla av passion och ett kall; att sakna en personlig kallelse eller inte kunna bestämma sig för vilken bana man ska välja, medför risken att bli föremål för ömkan. Genom att placera elever i en miljö som i högre grad präglas av inbördes konkurrens, uppmuntrar lärosätena narrativt självformande; studenterna blir bättre på att berätta historien om vilka de är, vilket i sin tur hjälper dem att fördjupa sin självkännedom.

Mark Weiner menar att studenter i Sverige ofta går miste om föreläsningssalens magi. Här under föreläsning om juridik och litteratur i Salzburg. Foto: Stephanie Weiner. 

För det tredje och sista genomsyras utbildningen av föreställningen om att det som äger rum under lektionerna och seminarierna inte bara är en överföring av information som kan uppnås med andra medel, till exempel genom att läsa en bok om ämnet hemma, utan istället en form av inlärning som ger unika fördelar. Föreläsningssalens magi uppstår genom upprepade dialoger där studenterna övar på att kraftfullt formulera idéer och tankegångar inför och i samtal med sina studiekamrater. Jag häpnade när jag i slutet av båda terminerna som jag undervisade vid Uppsala universitet kontaktades av elever som inte hade följt mina seminarier och som jag aldrig hade träffat och som upplyste mig om att de ville tentera av och få betyg på min kurs, eftersom de tidigare under året hade varit inskrivna på en kurs i samma ämne, men med en annan lärare, och som de hade misslyckats med att slutföra. För en amerikan framstod deras begäran som helt obegriplig.

Sverige verkar långsamt vara i färd med att utveckla en äkta amerikansk undervisningsstil inom humaniora vid några lärosäten, främst i Visby och Göteborg. Jag skyndar mig att erkänna att jag inte har besökt någondera av dem, men det låter förstås väldigt lovande. Men ändå är det här tillvägagångssättet oerhört mycket yngre här, och det äger rum inom ramen för en kultur som för ögonblicket, så vitt jag kan bedöma, går på tvärs mot själva andemeningen i den här modellen.

När det gäller studieavgifter bör man slutligen undvika att gå i den vanliga fällan i form av europeiskt självbedrägeri på den punkten. Det är långt ifrån hela sanningen, men Europas kostnadsfria högre utbildning handlar i hög grad om att medelklassen och den övre medelklassen definierar sina egenintressen som allmängiltiga mänskliga rättigheter och understödjer sig själva genom ett system med regressiv beskattning. När det gäller högre studier, omfördelar Europa välståndet via staten, och det sipprar ofta uppåt; i USA och absolut vid de främsta lärosätena, omfördelas det nedåt genom fristående institutioner. Människor som gynnas av en högskole- eller universitetsutbildning betalar i stor utsträckning direkt för den. På en mer praktisk nivå, uppmuntrar studieavgifter studenter att se till att få ut så mycket som möjligt av sina studier, och studieavgifterna ger lärosätena ett dynamiskt incitament att tillhandahålla det slags undervisning och tjänster som studenterna efterfrågar och behöver. Utan att vara alltför hayekianskt inställd, kan man med fog hävda att en av de mest ändamålsenliga kommunikationshandlingarna i ett modernt samhälle äger rum när konsumenter köper något och därmed gör en personlig utsaga om hur de bedömer relationen mellan en varas värde och pris.

Precis som studenter gynnas på ett personligt och yrkesmässigt plan av att regelbundet öva på att formulera en berättelse om vilka de är, behöver Sverige formulera en mer uttalad och trovärdig historia om vad landet är, en robust men ändå inkluderande berättelse om folkgemenskap, genom att på nytt ta sig an sina traditioner och texter.

Den studieerfarenhet som det amerikanska systemet erbjuder skulle vara bättre för dig på ett rent personligt plan. Jag är övertygad om detta eftersom vi har känt varandra sedan du var barn och jag har sett dig växa upp. Du är en allvarligt sinnad person. När du var barn var en av de presenter som du bad mig föreslå din far att köpa dig till din födelsedag ett utmärkt lexikon. Den senaste gången jag besökte hela din familj, förde ni ett livligt samtal om Jung vid middagsbordet (kanske ett förebud om dina planer på att välja psykologi som huvudämne). Men jag hoppas också att du väljer att studera i USA eftersom du som svensk-amerikan har en roll att spela för Sveriges framtid. Du har bott i båda länderna och känner dem mycket väl, samtidigt som du har tillbringat dina formativa år i ett övervägande muslimskt samhälle i Mellanöstern.

Oavsett vad du väljer att ägna ditt liv åt, kommer du att hjälpa Sverige att lösa dess kommande demografiska utmaningar. Att studera humaniora kommer att underlätta, eftersom en av de saker som i grund och botten definierar ett samhälle är hur det förhåller sig till och läser sina kärntexter. Ett samhälles gränser och resurser definieras av hur det förhåller sig till hermeneutiken (till exempel är de inbördeskrig som äger rum i en del muslimska samhällen delvis konflikter som handlar om hur och hur bokstavligt man ska tolka urkunder). Precis som studenter gynnas på ett personligt och yrkesmässigt plan av att regelbundet öva på att formulera en berättelse om vilka de är, behöver Sverige formulera en mer uttalad och trovärdig historia om vad landet är, en robust men ändå inkluderande berättelse om folkgemenskap, genom att på nytt ta sig an sina traditioner och texter.

Det är sommar nu när jag skriver det här och nästan varje morgon tar Stephanie och jag våra cyklar och trampar fram längs Mälarens stränder. Vattnet är outsägligt vackert och får mig att tänka på något som Herman Melville skrev en gång, i Moby Dick, nämligen att ”not the smallest atom stirs or lives in matter, but has its cunning duplicate in mind.” Jag hoppas att det är sant, eftersom en sommardag vid Mälarens stränder är en vision om evig frid. Jag brukade tro att en signal om att den svenska integrationsprocessen verkligen hade lyckats skulle vara när en författare vars föräldrar var födda i Syrien, Irak, Afghanistan eller Somalia åstadkom en storartad bok om den svenska naturen, om Mälarens stränder, eller om de småländska skogarna, eller om att ge sig ut på jakt efter kantareller i Dalarna, eller om att förundras över de vackra vilda blommor som täcker otaliga ängsmarker, och därmed reste ett obestridligt litterärt krav på tillhörighet genom att göra det möjligt för etniska svenskar att se det här älskade landskapet i ett nytt ljus. Den boken skulle förebåda en ny medvetenhet för ett djupt multietniskt samhälle, befolkat av människor som historiskt definierats på så många olika, och ibland motstridiga, sätt, men ändå sammanhållet av deras gemensamma relation till just den här platsen just här, sedd genom varandras ögon. (Precis efter att jag skrivit den här meningen, upplyste en vän mig om poeten Jila Mossaed, vars verk onekligen verkar falla inom den här domänen.)

Poeten och akademieledamoten Jila Mossaed. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT Nyhetsbyrån

Men för att besvara din fråga, slår det mig att boken måste vara ett tvåbandsverk. I det andra bandet skulle en annan författare, vars förfäder under lång tid har levt i den här delen av världen, göra en kraftfull tolkning av den svenska kulturen. En sådan bok skulle avtäcka ett nytt språk och nya sätt att bli till på, här mitt i historiens flux och sammanflöde, och binda samman nuet med det förflutnas traditioner.

Den nya svenska naturen och Den nya svenska kulturen. Jag är övertygad om att du kommer att läsa de böckerna en vacker dag, på samma sätt som jag är övertygad om att det någonstans därute finns två unga studenter som kanske ännu inte har mötts, men som, genom sin läsning och sina studier, gör sig redo att skriva dem.

Lycka till och arbeta hårt under ditt första studieår. Jag hoppas att vi, på det ena eller andra sättet, ses i USA.

Din tillgivne,

Mark