Den peruansk-spanske författaren Mario Vargas Llosa, som fyllde 80 för något år sedan, är ett exempel på att inte alla nobelpristagare slutar att vara produktiva när de fått priset. Sedan 2010 har han publicerat två romaner, en essä om det förytligade kulturlivet och en teaterpjäs. I våras kom dessutom boken La llamada de la tribu (Alfaguara 2018), en titel som betyder ”Lockropet från stammen”. Den kan läsas som Vargas Llosas svar på dagens identitetspolitik. Här går han tillbaka till de tänkare som varit viktiga för hans egen intellektuella utveckling och som fick honom att lämna sin ”stam” – den grupp unga intell
Vargas Llosa beskriver hur han systematiskt studerade väsentliga samhällsfrågor, lärde av sin läsning och medvetet ändrade sig. Han har inte bara försökt erinra sig vilka intryck läsningen lämnade hos honom. Han har också läst om böcker på nytt och kompletterat sin tidigare läsning. Ett ansvar man har som intellektuell, menar han.
Sanningssökande och frihet hör ihop, och samhällen vittrar sönder när människors intresse för vad som är sant begränsas av ideologiska skäl.
Samtidigt illustrerar Vargas Llosas personliga intellektuella vandring en annan större tes hos författaren, nämligen den om vikten av sanningssökandet som grund för ett fritt samhälle. För honom är frihet det mest värdefulla som västerlandet åstadkommit, men han konstaterar också att friheten är hotad på många håll i världen. Stater som driver ideologier fungerar också som stammar, oavsett om deras ideologi i första hand är politisk, religiös eller snarast ”identitetspolitisk”. I sådana samhällen sjunker intresset för kunskap som autonomt fält, och sanning blir vad ideologin för tillfället dikterar. Sanningssökande och frihet hör ihop, och samhällen vittrar sönder när människors intresse för vad som är sant begränsas av ideologiska skäl.
Vargas Llosa har fäst sig vid en tanke hos den österrikiske liberale ekonomen och filosofen Friedrich von Hayek (1899-1992): svårigheten att förena frihet och jämlikhet. Den viktigaste jämlikheten är allas likhet inför lagen, menar både Vargas Llosa och Hayek. Denna likhet är samtidigt det viktigaste skyddet för friheten. En tanke från Hayek som Vargas Llosa mediterar över är att välfärdsstaten inte är ideologiskt neutral utan kringskär medborgarnas frihet, eftersom de måste anpassa sitt beteende för att få del av välfärden. Välfärd kan alltså användas som ett osynligt men tvingande styrinstrument.
Enligt det konstruktivistiska synsättet ska verkligheten inte studeras för att vi ska se hur den fungerar. I stället ska vi studera världen för att förändra den – helt i Marx anda.
Vargas Llosa stannar dessutom inför Hayeks beskrivning av konstruktivism, ett begrepp som sätter djup prägel också på dagens svenska debatt. I den kanske vanligaste betydelsen uttrycker konstruktivism tanken att var och en av oss ”konstruerar” verkligheten. Konstruktivism ligger därför nära voluntarism, dvs idén om att vi skulle kunna ändra verkligheten med vår vilja – en föreställning som ligger till grund för alltifrån den radikala feminismens syn på könen som sociala konstruktioner, till den svenska skolans sätt att lägga stor vikt vid diskussion och åsikter och mindre vid inlärning av fakta. Enligt det konstruktivistiska synsättet ska verkligheten inte studeras för att vi ska se hur den fungerar. I stället ska vi studera världen för att förändra den – helt i Marx anda. Bland annat tänks vi förändra verkligheten genom att benämna den på annat sätt. (”Kompisar” snarare än ”pojkar” och ”flickor”, som det dikteras inom viss genuspedagogik för förskolan). När konstruktivister får politisk makt försöker de omforma verkligheten efter sin egen vilja, och det är en ambition som bär på ett frö till revolution. Hayek, liksom liberalen Karl Popper (1902-1994), förordar i stället att förändringar baseras på iakttagelser och görs steg för steg med möjlighet att korrigera dåliga beslut. Det är en reformistisk inställning, i motsats till den konstruktivistiska eller revolutionära. Popper och Hayek var också de två liberala filosofer som i första hand fick den unge Vargas Llosa att lämna revolutionen som ideal.
Vargas Llosas slutsats är densamma som Hayeks och Poppers – nämligen att västerlandet, baserat på ett systematiskt iakttagande som vi kallar vetenskap och på ett reformistiskt tänkande i politik, har skapat det mest fria, välmående och jämlika samhälle mänskligheten skådat. Men han varnar för att konstruktivistiska ideologier på modet riskerar att leda oss bort från såväl sanningssökande som reformism. Då är vi tillbaka i mänsklighetens ursprung: Stammen.