Vi börjar med den allmänna temperaturen i landet.
Pessimismen har i fler år präglat Sverige – långt fler menar att landet utvecklas åt fel håll än åt rätt håll – även om vi kanske ser en liten vändning de senaste veckorna. Kvinnor (som ofta lutar åt vänster), och i något större utsträckning sympatiserar med regeringen, är något mer optimistiska än männen. Under optimismens dagar i början av 2010-talet, då vi hade en borgerlig regering, var männen (som ofta lutar mer åt höger) mer optimistiska av samma skäl; de sympatiserade mer med den dåvarande regeringens politik.
Det är också tydligt att de som sympatiserar med oppositonspartierna är pessimistiska, och att januaripartiernas anhängare ser mer ljust på utvecklingen i Sverige.
Kanske kan den något mer optimistiska synen på Sveriges utveckling den senaste tiden kopplas till de allt mer positiva bedömningarna av såväl den privata ekonomin som landets?
Coronapandemins utbrott för knappt ett år sedan skapade mycket negativa bedömningar av ekonomin, men nu verkar det snabbt ske en återhämtning av dessa bedömningar.
Vad har vi pratat om den senaste tiden? Ojämförbart mest om corona under januari, och samtalet har precis som pandemin kommit i två tydliga vågor. Men nu sjunker intresset igen – och migration och kriminalitet är de andra ämnena som präglar våra samtal.
I takt med den andra vågen har sjukvården klättrat upp som den viktigaste politiska frågan, och med råge passerat lag och ordning samt invandring. Men trots att den andra vågen varit dödligare än den första kommer inte sjukvården lika högt nu som den gjorde i våras.
Om man går vidare till politiken så har regeringen uppenbarligen problem. Den stora majoriteten – över 60 procent – underkänner regeringens arbete och menar att den gör ett ganska eller mycket dåligt arbete. Här kan man notera att den stora merparten av Liberalernas sympatisörer underkänner regeringens arbete. Och då bör man betänka att de av liberala väljare som varit mest kritiska till regeringssamarbetet sannolikt inte sympatiserar med Liberalerna längre. Att partiet inte går i takt med sina sympatisörer gör att det finns risk för ytterligare opinionstapp. Man kan notera att även Centerpartiets sympatisörer är splittrade i denna fråga.
Minst ogillade partiet
Liberalerna har alltså problem, med både opinionsläget – de skulle i nuläget inte klara fyraprocentsspärren – och att deras egna sympatisörer uppenbarligen inte gillar januariöverenskommelsen. Men väljarna i stort brukade verkligen gilla Liberalerna/Folkpartiet. Inte alltid så mycket att man röstade på dem, men det är knappt någon som tycker illa om dem. Och många brukade ha dem som andrahandsval.
När Demoskop frågade ”Vilket parti kan du inte tänka dig att rösta på?” år 2020 fick Liberalerna rekordlåga 1 procent. År 2017 var svaret för Liberalerna noll (0) procent. Annat är det med ytterkantspartierna Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – som 44 respektive 24 procent av väljarna inte kan tänka sig att rösta på (när frågan ställdes till dem som inte är partisympatisörer).
Folkpartiet/Liberalerna hade en mycket stark position i början av 2000-talet…
Länge sades att Liberalerna, eller Folkpartiet, var väljarnas favorit som andrahandsval. Men redan 2014 gick Miljöpartiet om dem i denna kategori – och sedan har Liberalerna fortsatt falla. I nuläget är det bara 6 procent av väljarna som ser dem som näst bästa parti. Och Moderaterna har nu denna gynnsamma position, med 18 procent som ser dem som näst bästa parti.
Även Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet har gjort liknande undersökningar, och har tidsserier på detta. Där har man adderat förstahands- och andrahandsval – och Folkpartiet/Liberalerna hade en mycket stark position i början av 2000-talet enligt detta sätt att mäta.
Att just Liberalerna/Folkpartiet jämfört med andra har haft en särställning i denna fråga framgår av grafen nedan, även den från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet. Positionen innebär ju att partiet har stark potential att kunna växa vid till exempel opinionsförändringar.
Och visst har Liberalerna/Folkpartiet växt ibland. De gjorde sitt bästa riksdagsval någonsin vid 1952 års val, då partiet fick 24,4 procent av rösterna. Sämst gick det 1998, då fick de 4,7 procent av rösterna.
Svagt sakägarskap för Socialdemokraterna
Så kallat sakägarskap – att anses ha den bästa politiken i en viss fråga – ger en fingervisning om vad väljarna uppskattar med vissa partier. Att ha en större andel som anser att man har bäst politik i en viss fråga än andelen sympatisörer, är alltså ett tydligt styrkebesked. Av grafen nedan framgår till exempel att Socialdemokraterna inte når denna position i en enda fråga, vilket är ett svaghetstecken. Medan Moderaterna uppnår detta i fem frågor och Vänsterpartiet i hela åtta. Detta ger dessa två partier en potential att växa.
Ulf Kristersson är den partiledare som har störst förtroende bland väljarna. Men återigen syns Liberalernas problem – i detta fall med en partiledare med mycket svagt förtroende. Till och med nyvalda Nooshi Dadgostar har seglat förbi Nyamko Sabuni.
Förtroendet för Ebba Busch har sjunkit på sista tiden, vilket kan ha att göra med hennes uppmärksammade husaffär. För Nyamko Sabuni fortsätter det långsiktiga fallet, som dock var särskilt brant i början av hennes gärning som partiledare.
Nyamko Sabuni utmärker sig även genom att ha lågt förtroende bland de egna väljarna – och i detta sammanhang är Annie Lööf den stora stjärnan, tätt följd av Jimmie Åkesson.
Kort sagt – Liberalerna har stora problem. Med sin partiledare, sitt opinionsläge, med att inte vara i takt med sina väljare och slutligen med en otydlighet om sin egen politik och position.
Analyserna bygger på den undersökning med allmänheten 18 år och äldre som Demoskop månadsvis genomför. Drygt 1 300 intervjuer är genomförda mellan den 26 januari och den 2 februari inom ramen för Iniziopanelen. Hela resultatet finns i rapporten Debatten & Opinionen. Klicka här om du vill veta mer.
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
