Lärdomar av sex månaders krig i Europa

Den 24 augusti är också Ukrainas självständighetsdag; 1991 förklarade sig den då sovjetiska delrepubliken för självständig efter de hårdföra kommunisternas kuppförsök i Moskva.

Storkrigets återkomst i Europa

Ryssland har gått in i kriget med den maximalistiska målsättningen att ta över stora delar av Ukraina och göra en rysk lydstat av de mindre intressanta och mer svårsmälta delarna (centrala och västra Ukraina). Samtidigt var kalkylen att invasionen kunde lösas med en snabb så kallad ”specialoperation”, och byggde i mångt och mycket på de skeva föreställningar om Ukraina som Vladimir Putin och hans närmaste krets närt under en längre tid.

Ett dominerande inslag under halvåret som gått har varit den systematiska underskattningen av Ukraina. Detta gäller inte bara den ryska statsledningen, utan västliga media och experter som uttalat sig om kriget (”Kiev kommer att falla inom några dagar”)¹, och även de västländer som understödde Ukraina med försvarsmateriel månaderna före den öppna invasionen. Ukraina började inte få tyngre system förrän tre månader in i kriget när det stod klart att de ryska styrkornas offensiv hade kulminerat i slutet av mars och Ryssland fokuserade på Donbas, genom att kraftsamla sina styrkor där och påbörja den mödosamma erövringen av kvasirepublikerna Luhansk och Donetsk.

En förklaring till underskattningen av Ukraina som ligger nära till hands är att Ryssland lyckats påverka analytiker, beslutsfattare och media i Väst och övertyga dessa (inklusive undertecknad, i ärlighetens namn) om sin överlägsna militära förmåga.

De ryska planerna stupade på en operativ planering som byggde på lyckokalkyler och grov underskattning av den ukrainska motståndaren.

På pappret framstod nämligen det ryska övertaget i människor och materiel som förkrossande. När jag någon vecka in i mars i SVT Morgon förklarade att Ryssland strategiskt sett redan hade förlorat, anade jag viss konsternation i studion. De ryska planerna stupade på en operativ planering som byggde på lyckokalkyler och grov underskattning av den ukrainska motståndaren. Rysk materiel har knappast överraskat med sina överlägsna tekniska förmågor. Brist på manskap råder på grund av att mobilisering anses politiskt betungande.

Däremot besitter Ryssland fortfarande stora lager av avställd materiel som säkert  kan komma att användas. Till detta tillkommer en omfattande industriell kapacitet, där landet trots brist på moderna komponenter sannolikt kan massproducera äldre typer av materiel av sovjetisk modell. Efter den initiala chocken över att inte kunna åstadkomma ett snabbt avgörande har industrin börjat ställas om för att passa de föreliggande långsiktiga behoven. En mängd regionalt baserade bataljoner sätts nu hastigt upp. Fångar rekryteras från fängelser. Luhansk- och Donetsklänens manliga befolkning tvångsrekryteras och används som kanonmat.

Den ryska kalkylen efter att invasionen kört fast är att Väst efterhand tröttnar på att stödja Ukraina på grund av energikrisen och prisnivåerna, som delvis uppstått som en följd av kriget.

Ukraina håller emot

Det ukrainska motståndet bygger på de förbättringar av landets försvarsmakt som pågått i flera år. Dessutom finns en omfattande motståndsvilja bland befolkningen, som tydligen inte vill bli ”befriad”. När det stod klart att Ryssland höll på att ta över Krimhalvön 2014, visade det sig att det fanns 6 000 stridsdugliga soldater i hela landet att tillgå, fastän den egentliga siffran borde ha varit mångdubbelt fler. Situationen som uppkom 2014 stabiliserade man med blotta förskräckelsen med hjälp av frivilligbataljoner.

Upprustning och modernisering tog vid – från tämligen blygsamma nivåer. Ukraina har sedan sovjetisk tid varit storproducent av försvarsmateriel, vilket kunde täcka de grundläggande behoven. Även den utbildning som bedrivits i flera år med stöd från instruktörer från Väst har spelat en viktig roll. En betydande del av de ukrainska soldaterna hade vid krigsutbrottet utbildats av dessa, eller i en anda inspirerad av dem.

Ett viktigt kännetecken är uppdragstaktiken, det vill säga att de lägre cheferna på plats, eller rent av underofficerarna, tar initiativ i lägen som bjuder på nya möjligheter eller svåra utmaningar snarare än kontaktar chefer längre upp i befälskedjan för detaljerade instruktioner (”Lös uppgiften”, som många svenska värnpliktiga fått höra när de vänt sig till sitt befäl för att få förnyade order).²

Uppdragstaktik började ta form i den preussiska armén från mitten av 1800-talet i samband med att de stridande riskerade att drabbas av friktion beroende på motståndaren, vädret, terrängen eller liknande oförutsedda faktorer. Förbanden skulle vara förmögna att agera även om de ställdes inför det oväntade. Detta kräver improvisation, som bäst löses genom lokala beslut på marken.

Medan kriget pågått har Ukraina och dess befolkning fjärmat sig från Ryssland och dess kultur ytterligare…

Ukrainska försvarsmakten har fått hjälp från flera väststaters spaningsresurser med underrättelser om ryska positioner och truppförflyttningar. Detta har möjliggjort ukrainsk bekämpning av viktiga ryska mål som ledningsplatser och staber, liksom ammunitionsförråd. I fråga om motståndskraft under svåra krigsförhållanden – att få samhälle och infrastruktur och institutioner och fungera – drar ukrainarna gärna parallellerna till Israel eller Finland som länder som överlevt mot alla odds, trots överhängande hot mot den egna existensen.

Medan kriget pågått har Ukraina och dess befolkning fjärmat sig från Ryssland och dess kultur ytterligare – helt mot de ryska makthavarnas ursprungliga avsikt. En avnazifiering kan ju inte gärna äga rum, eftersom problemet är påhittat. En avmilitarisering av Ukraina tedde sig ursprungligen som mer realistisk. Statsvetaren Andreas Umland vid Stockholm Centre for Eastern European Studies vid UI menar dock nyktert att en motsatt utveckling ägt rum. Fastän Ryssland slagit till mot militär och försvarsindustriell infrastruktur, har Ukraina militariserats än snabbare. Stora delar av den manliga och kvinnliga befolkningen beväpnas och utbildas för strid. Många strider. Landet får också en stadig tillströmning av allt mer sofistikerade vapensystem från Väst. Umland gör bedömningen att en avmilitarisering av Ukraina framstår som allt mindre trolig.³

Den öppna invasionen, terrorn mot städerna och dess befolkningar, brutaliteten och barbariet där ockupation pågått har satt tydliga spår i opinionen. Invasionen har fjärmat Rysslands och Ukrainas folk från varandra för årtionden framöver. Stödet för Volodymyr Zelenskyjs agerande var i juni 91 procent, medan 87 procent av befolkningen menar att Ukraina kommer att vinna kriget. Hela 98 procent stödde de egna truppernas handlande under kriget. Höga siffror som dock visar en svagt nedåtgående trend sedan april månad, under höjden av euforin efter ryska tillbakadragandet från de norra områdena kring Kyiv, Chernihiv och Sumy.⁴

Sedan februari har en mängd rysktalande ukrainare demonstrativt gått över till det ukrainska språket. Nyligen meddelade flera stora städer, inklusive huvudstaden Kyiv och det av Ryssland ständigt beskjutna Mykolaiv (traditionellt sedda som ryskspråkiga), att ryska som undervisningsspråk och ämne upphör i deras skolor från och med höstterminens start 1 september.⁵

Kyrkan splittras

Den gren av ortodoxa kyrkan som sedan 1686 officiellt hört under Moskvapatriarkatet genomförde en rad förändringar i sina statuter under ett kyrkomöte den 27 maj. Bland annat togs alla omnämningar av ett beroendeförhållande gentemot Moskvapatriarkatet bort från de egna dokumenten. Förpliktelsen att få det egna överhuvudets val bekräftat av Moskva togs bort, liksom att de egna biskoparna även var medlemmar av Ryska ortodoxa kyrkans synod. Metropoliten Onufryj, som lett kyrkan sedan 2014, har även slutat omnämna patriarken Kiril i böner under gudstjänster, vilket hittills utgjort en självklar gest av erkännande och respekt. ”I praktiken har vi bestämt vår kyrkas format som autokefal” (bokstavligen självhövdad, det vill säga oberoende), förklarade kyrkans talesman metropolit Klyment för BBC.⁶

Många gånger har satellitbilder eller ögonvittnesskildringar visat hur de ryska soldaterna hade blivit stående när något oförutsett inträffat.

Det finns goda skäl till den ukrainska kyrkans agerande, som Kirils uttryckliga stöd till invasionen och en allt större dissonans mellan Moskvapatriarkatets ukrainska dotterkyrka och dess troende. Bidragande var nog också en opinionsundersökning som visade att 74 procent av tillfrågade menade att banden med Moskvapatriarkatet behövde bli lösare.⁷

Den ryska militären som statens spegling

Många gånger har satellitbilder eller ögonvittnesskildringar visat hur de ryska soldaterna hade blivit stående när något oförutsett inträffat. Ofta med förlust av tempo och initiativ som resultat, och inte sällan förluster. Det är svårt att reformera en institution som armén mitt under krigshandlingar. Problemen lär fortgå, åtminstone i detta krig. Soldaternas kvalitet och agerande speglar den ryska arméns rekrytering. De flesta värnpliktiga och kontraktsanställda rekryteras från bygder där en militär karriär är en av få försörjningsmöjligheter, och inte från Moskva, Sankt Petersburg eller miljonstäderna.

De fostras dessutom i en mycket våldsam militär kultur, skildrad av Arkadij Babtjenko i boken Krigets färger. Ett vittnesmål där han återberättar sin tid som värnpliktig i första Tjetjenienkriget. Babtjenko tar upp våld inom organisationen, institutionaliserad mobbning, dåligt underhåll, brist på förståelse för krigsmålen, radikalisering och barbarisering.⁸

Eftersom mycket tid gått sedan första Tjetjenienkriget 1994–1996 hade många förväntat sig en förbättring, särskilt som Ryssland under ett par årtionden annonserat omfattande reformer och modernisering av försvarsmakten. Förvisso har en modernisering pågått åtminstone sedan ryska angreppet mot Georgien 2008. Dock har generalerna tillåtits hålla i spakarna sedan Sergej Sjojgus tillträde som försvarsminister 2012, menar den ryske försvarsskribenten Aleksandr Golts. Enligt honom resulterade detta i bristande civil kontroll över krigsmakten och en ofantlig korruption.

Därför har moderniseringen och reformerna haft begränsad effekt trots de stora summor som investerats. Det ofta dåliga tillståndet hos mängder av rysk materiel under den storskaliga invasionen av Ukraina har gett sig till känna ända från början: utgångna matransoner, reservstridsvagnar och andra fordon länsade på sikten och elektronik, äldre och undermåliga däck hos transportfordon.

På sistone har det uppdagats att ryska luftvärnssystem inte verkar kunna skjuta ned projektiler avfyrade från M142 Himars (High Mobility Artillery Rocket System) fastän de av Ryssland sålts utomlands just som kapabla till sådan typ av bekämpning. Den ryska allmänheten har god anledning att fråga sig vad som har hänt med de summor som investerats – när och om omfattningen av problemen blir uppenbar i den ryska informationsbubblan.

Golts anser att den ryska försvarsmakten och dess potentiellt stora internationella och nationella betydelse har använts som en ersättning för egentlig politisk, ekonomisk och samhällelig modernisering. Denna hemkokta ryska militarism är enligt Golts ett stort hinder för Rysslands reformering. Militarismen syftar således till att sminka över en bekymmersam verklighet. Militarismen och invasionen med angrepp på den föreliggande världsordningen kan möjligen också ses som en genväg till ett återupprättat Ryssland på världsscenen.

Rysslands utmaningar

För flera år sedan deltog jag i en årlig konferens i Tartu i Estland. Den behandlar uteslutande Ryssland och säkerhetsfrågor, och samlar människor verksamma inom den brett uppfattade ”försvarsfamiljen” i många länder. Under en diskussion togs Rysslands eventuella upplösning upp av en konferensdeltagare. Andemeningen i budskapet var att Väst inte stod rustat för Rysslands potentiella sönderfall, och att man i god tid behövde bygga upp relationer med lokala eliter och självständighetsrörelser i de ryska regionerna. Detta för att ha en god förhandlingsgrund och inflytande inför en potentiell statskollaps.

Talarens syfte med denna smärre provokation var såvitt jag minns att förebygga en situation från Sovjetunionens sista tid, när Väst med USA i spetsen agerade reaktivt och tafatt på den gigantiska statens erosion och slutliga sönderfall. Talaren fick rejäla mothugg. ”Be careful what you wish for!”

Det var uppenbart att de flesta inte ville befatta sig med problematiken. Säkerhetsutmaningarna för den övriga världen skulle också bli mycket stora på grund av landets storlek och kärnvapenarsenal (samma argument som uppkom vid Sovjetunionens fall, vill jag minnas). Geostrategisk obalans som hotade att uppkomma gentemot Kina vid Rysslands försvagning åberopades. Åsikterna som presenterades då finns nu utbyggda i bokform. Janusz Bugajski, verksam vid Jamestown Foundation och Center for European Policy Analysis, utkom i juli med boken Failed state: Guide to Russia’s rupture.

I resonemang snarlika Golts menar Bugajski att angreppet mot Ukraina är ett sätt att samla befolkningen kring ett styre som har allt mindre att erbjuda i fråga om ekonomisk och politisk utveckling. Den aggressiva utrikespolitiken är enligt Bugajski ett sätt att maskera Rysslands inre tillbakagång och misslyckande som stat. En god ekonomisk och politisk utveckling kräver omfattande reformer, men dessa kommer inte att företas eftersom de hotar den politiska elitens intressen. Decentralisering och regional autonomi eller en verklig federation är också viktiga förutsättningar för modernisering, som dock förkastas av den styrande eliten eftersom de ses som hot mot det auktoritära styret och statens fortbestånd.

Bugajskis huvudpoäng är att USA och allierade måste utveckla strategier för att hantera Rysslands potentiella sönderfall…

Som ett varnande exempel mot omfattande systemreformer åberopas Mikhail Gorbatjovs reformer som av flera inom ryska politiska etablissemanget anses ha utlöst Sovjetunionens sammanbrott. Vladimir Putin, menar Bugajski, har misslyckats att göra Ryssland till en makt kring vilken mindre makter samlas och misslyckats att attrahera grannländer på det politiska, ekonomiska och kulturella planet. Hot och våld återstår som påverkansmedel.

Författaren vänder blicken mot Rysslands många federationssubjekt, områden där det finns en stor mängd etniska minoriteter. Ryssland är federation bara till namnet, medan landet i själva verket är mycket centraliserat och karaktäriseras av exploatering av regionerna, ekonomisk vanskötsel, allt djupare repression och farliga lekar med den ryska etnonationalismen som riskerar att driva Ryssland mot en ”våldsam implosion”.

En sådan kommer nog inte plötsligt, menar Bugajski, utan blir en utdragen process som kan accelereras av händelser som Putins avgång, protester mot ekonomisk utarmning, interetnisk konflikt som eskalerar bortom kontroll, provokationer från hårdföra kretsar inom statsapparaten eller nationalister som går överstyr, myteri(er) inom försvarsmakten som ett resultat av kriget mot Ukraina, eller etniskt drivna sammandrabbningar inom den. Detta, menar Bugajski, kommer att ge flera av Rysslands grannländer möjligheten att ta tillbaka sina territorier, medan andra riskerar att drabbas av att konflikten spiller över på deras mark.

Bugajskis huvudpoäng är att USA och allierade måste utveckla strategier för att hantera Rysslands potentiella sönderfall, inbegripet säkerhet, relationen till eventuella nya stater som uppkommer, liksom Kinas agerande.¹⁰ För en historiker ter sig Bugajskis paralleller till Stora oredans tid i slutet av 1500- och början av 1600-talet, som ledde till långvarig försvagning av riket, inte som övertygande. Däremot framstår jämförelsen med första världskrigets slutskede med krigströtthet, bottenkörd ekonomi, två regimbyten och inbördeskrig som mer rättvisande. Att han ser nuvarande situation som en inledning till en ny ”stor oreda” är dock talande för omfattningen av problem som han ser framför Ryssland, staterna i dess närområde, och USA.

För närvarande prognostiserar de flesta bedömare ett utdraget krig i Ukraina. Ryssland kommer att försöka påverka stämningarna i flera västliga länder som aktivt stött Ukraina eller på annat sätt är framträdande, exempelvis det lika mäktiga som veliga Tyskland med dess många Russlandsverstehern på vänster- och högerkanten. Snart blir det allt kallare och gatorna mörknar.

Även Polen kommer att ligga under fortsatt påverkanstryck på grund av sitt omfattande försvarsmaterielstöd till Ukraina som uppges ha kostat över 2 miljarder euro, sin fortsatta betydelse för vapen- och andra leveranser till Ukraina i egenskap av logistisk knutpunkt och den påfrestning som de miljontals ukrainska flyktingarna innebär för det polska samhällssystemet. Det är även mellanårsval i USA, men där är tillgången på gas och olja god, och priserna har inte skenat, medan den politiska polariseringen spelar en mindre roll i Ukrainas fall än i inrikespolitiska spörsmål. Det ryktas också om någon form av ”omröstningar” i ryskockuperade områden för att om möjligt kunna annektera dessa.

Men tiden jobbar även mot Ryssland. Experten på rysk säkerhetspolitik och palatsintriger i Kreml Mark Galeotti har skämtat att även om de ryska styrande känner att de bitit av mer än vad de kan tugga, fortsätter de ändå att tugga.¹¹ Det imperiala kroppsminnet säger att det ska gå även denna gång, men ibland kostar det betydligt mer än det smakar.