Kärrholm: Fattigdom förklarar inte gängvåldet, Sarnecki

Skottlossningarna – och bombattentaten – är ett särskilt stort problem av andra skäl. För det första utsätts fler än de som våldet riktar sig emot; indirekta brottsoffer blir alla de som skräms, skadas eller får egendom förstörd i dessa dåd. För det andra slår våldet inte sällan blint och är svårt för allmänheten att freda sig emot; de senaste åren har ett tiotal personer oavsiktligt dödats. För det tredje är denna typ av våld en indikation på omfattningen av annan gängrelaterad kriminalitet och organiserad brottslighet.

Ökad brutalitet

Sarnecki skriver att min tes är att allt flera människor skadats av våld i Sverige under de senaste åren. Det har jag inte påstått. Däremot har jag hävdat att brottsligheten, till exempel rån, präglas av ökad brutalitet. Det finns bland annat en trend med ökad användning av skjutvapen vid rån samt att människor rånas i sina hem. Jag har också förklarat att brottsligheten totalt sett blivit mer skadlig, baserat på brottsstatistik som viktas efter straffvärde.¹ 

Sarnecki har rätt i att Socialstyrelsens statistik över våldsskador visar på en minskning. Det stora flertalet människor i Sverige har blivit mer civiliserade och mindre våldsamma. Krogbråk och våld i nära relationer har lyckligtvis minskat. Samtidigt har det brutala gangstervåldet dessvärre ökat.

Nyttan med straff är bevisad

Sarnecki har fel när han skriver att det inte finns något starkt samband mellan de skärpta straffen och den minskande brottsligheten i USA. I boken Criminology: A Very Short Introduction (Oxford university press 2018) ställer den brittiske kriminologiprofessorn Tim Newburn frågan om den ökade inlåsningen i USA sedan 1980-talet haft en effekt på brottsligheten. Svaret är otvetydigt: ”The straightforward answer is that, yes, it has.”

Newburn redogör för nationalekonomen Steven Levitts forskning, som visar att den ökade inlåsningen av kriminella i USA kan förklara upp till en tredjedel av den minskade brottsligheten. Newburn förklarar vidare att andra studier anger siffror mellan 10 och 27 procent.² Positiva effekter av straff har likaså påvisats i en lång rad andra länder, bland andra Nederländerna, Italien och Danmark.³

Ingen kausalitet mellan fattigdom och kriminalitet

Sarnecki vidhåller att klyftor och socioekonomiska faktorer är en förklaring till brottslighet. Han blandar dock ihop korrelation och kausalitet. Socioekonomisk utsatthet är en riskmarkör, inte en orsak till brottslighet.⁴ Denna distinktion borde en erfaren forskare förmå att tydliggöra.

Det är även min erfarenhet som polis att gängkriminella inte sällan kommer från hem utan någon särskilt låg ekonomisk standard.

Sarnecki menar att jag begår ett ”grundfel” genom att ”sammanblanda förhållanden på individ- och samhällsnivån”. Tvärtom anser jag att Sarnecki underskattar vilka slutsatser som kan dras från data på makronivå om samband på individnivå. I Sverige lever två procent i allvarlig materiell fattigdom, enligt EU:s definition, medan genomsnittet för EU är sex procent.⁵ Trots detta har Sverige större problem med gängkriminalitet. Detta är en stark indikation på att individens ekonomiska fattigdom inte förklarar det brutala gangstervåldet. Det är även min erfarenhet som polis att gängkriminella inte sällan kommer från hem utan någon särskilt låg ekonomisk standard.

Omvänt kan det poängteras att ifall samtliga – eller de flesta – pojkar som växte upp i hem med låg ekonomisk standard blev kriminella hade Sverige haft förfärliga problem. Lyckligtvis är så inte fallet, de flesta som är fattiga begår inte grova brott. Detta förstärker ytterligare slutsatsen att det inte finns en kausal koppling mellan fattigdom och kriminalitet, varken på individ- eller samhällsnivå.

Kultur och moral viktiga förklaringar

Att begå brott är en aktiv handling. Den som utför en brottslig gärning måste betrakta det som ett moraliskt acceptabelt handlingsalternativ. Att vissa personer begår brott och andra inte, i samma typ av situation, kan förklaras av olikheter i självbehärskning och moral.⁶ Sådana olikheter beror på olikheter i både genetik och miljö. Moralen formas av miljön som individen växer upp och vistas i. Just därför är gangsterkulturen i Sverige i dag en viktig förklaring till det rådande brottsproblemet.

Problemet är inte ekonomiska klyftor, utan kulturella klyftor.

Gangsterkulturen är främst en konsekvens av kulturellt utanförskap bland unga – vilket är en följd av invandring från kulturellt avlägsna länder i en omfattning som omöjliggjort integration. Problemet är inte ekonomiska klyftor, utan kulturella klyftor.

Sarnecki påstår att ”frågan om på vilket sätt invandring påverkar brottsligheten i Sverige är inte tillräckligt undersökt”. Faktum är att det sedan 1974 genomförts åtminstone ett 20-tal studier som har undersökt invandring och brottslighet i Sverige.⁷ Därutöver borde sambandet mellan invandring, utanförskapsområden och gängkriminalitet i Sverige de senaste decennierna vara att betrakta som uppenbart.

Sarnecki beskriver den svenska kriminalpolitiken som ”framgångsrik i många avseenden”. Jag vill påstå att den är en radikal ideologisk produkt och ett förfärligt misslyckande. Den svenska straffrätten har i decennier lämnat brottsoffer utan värdig upprättelse och tillåtit farliga individer att fortsätta våldta, råna och mörda.

Professor Sarnecki har varit en av de mest frekvent förekommande
kriminologiska rösterna i svenska massmedier, fullt naturligt med tanke på hans tunga akademiska meriter och vältalighet. Han har således haft stor påverkan på allmänhetens och politikers uppfattning om brott och straff.

Sarnecki ska dock inte skuldbeläggas för Sveriges undermåliga kriminalpolitik. De experter, främst jurister, som varit inblandade i utvecklingen av svensk straffrätt är många. Skyldiga är dock ytterst ansvariga politiker.