Lyssna inte på ditt hjärta! Hitta bara någon som är dysfunktionell på ett sätt du kan stå ut med. Är det svaret på ett lyckligt äktenskap? Ann Heberlein läser Liv Strömquist, Alain de Botton och andra kärleksfilosofer och kommer fram till att lösningen nog är utomäktenskapligt sex.

Gud har varit död länge och med ideologierna är det inte heller så mycket bevänt längre. Vad ska man då tro på? I brist på stora, kollektiva svar på den där eviga frågan om mening söker människan svaret i det lilla, i kärleken, närmare bestämt i parförhållandet.
”När morgondagens historiker ska beskriva det tidiga 2000-talets samhällsdebatt är det inte osannolikt att de kommer att fästa sig vid vår tids upptagenhet vid parrelationen som socialt och kulturellt fenomen”, läser jag i förordet till antologin Par i vetenskap och politik: Intellektuella äktenskap i moderniteten (Borea Bokförlag, 2011).

Längtan efter tvåsamhet slutar i ensamhet

Liv Strömquist är ännu mer rak på sak i sin färska essä Den rödaste rosen slår ut (Galago, 2019). Strömquist definierar den monogama, romantiska kärleken mellan två individer som en ”minireligion”. Med hänvisning till sociologen Randall Collins menar Strömquist att kärleksförhållandet är jämförbart med andra sociala ritualer i samhället, som exempelvis religion, sport och politik. Kärleksförhållandet fyller samma funktion som meningsskapande, erbjuder identitet och sammanhang – ja, känslan av att det finns något som är större än oss själva. Vi längtar efter att vara två, och vi förväntar oss att kärleken är det som ska skänka oss lycka och göra oss hela. I praktiken tycks dock det vi kallar kärlek vara en av de mer pålitliga källorna till smärta.

Vardagens oundvikliga tristess kräver passion och färg för att överleva.

Närmare hälften av alla ingångna äktenskap slutar numera i skilsmässa1 – och trycket på familjerådgivning och familjeterapi ökar alltid i samband med semestrar och andra ledigheter2. När människor som valt att leva tillsammans får tid att vara med varandra dygnet runt, kanske i en liten stuga på landet eller på ett hotellrum på en exotisk destination, upptäcker de inte sällan att de inte står ut med varandra. Den där drömmen, om tvåsamhet och evig kärlek, tycks inte vara enkel att uppfylla.

Männens troféjakt

Varför är det så svårt när vi vill så mycket? Kanske för att människor, som sociologen Eva Illouz hävdar, har olika förväntningar på kärleken? I bestsellern Därför gör kärlek ont (Daidalos, 2014) undersöker Illouz ”kärleken i det senkapitalistiska samhället” och resonerar kring kärlekens kommersialisering. Kärleken har blivit en vara på marknaden, valmöjligheterna tycks oändliga och faran med att binda sig är att man väljer fel. Aldrig har det varit lättare att träffa någon, via dejtingappar och matchningstjänster, och aldrig har det varit svårare att välja. Det kan ju alltid finnas någon som är lite snyggare, sexigare och roligare, helt enkelt någon som passar dig bättre. När du väljer en partner väljer du ju samtidigt bort alla andra, möjliga partner och att valet är ångestskapande i sig, ja det lärde oss redan Jean-Paul Sartre och existentialismen. Det är nämligen dina val som skapar det som blir ditt liv.

Illouz driver tesen att i synnerhet männen har svårt att binda sig vid en partner. Hon menar att sex, det vill säga många sexpartner, blivit den viktigaste statusmarkören för män. När männen fått konkurrens på andra arenor, när deras tidigare självklara status i yrkeslivet urholkats är sex det enda område som återstår för männen att manifestera sin manlighet på – och ju fler partner, desto högre status. Kvinnorna, å andra sidan, längtar efter något annat. Illouz beskriver kvinnor som ensidigt inställda på relationer, äktenskap, barn och familj – allt det som den undanglidande mannen skyr som pesten. Han vill ju vara fri! Därför, menar Illouz, har kvinnor lärt sig att spela med.

För att nå framgång i kärlek anammar kvinnan mannens sexuella beteende, med många partner och flyktiga relationer. Klängighet, prematura kärleksförklaringar och krav på trohet är absolut förbjudet. Därför är Samantha, den blonda manslukerskan i Sex and the city cool, medan hennes väninna, den äktenskapssuktande Charlotte, är pinsam. Samantha vill ha sex, så mycket som möjligt med så många som möjligt, medan Charlotte bara vill detta enda: Hon vill ha en man att leva med. (Alla som sett serien vet för övrigt att även Samantha slutligen fastnar i tvåsamhetens klor).

Att välja en galen partner på ett förnuftigt sätt

Är den sexuella rastlösheten och oförmågan att välja förklaringen till den dystra skilsmässostatistiken? Eller handlar det om något annat? Filosofen Alain de Botton har en annan teori. Han menar att så många äktenskap slutar i skilsmässa eftersom vi gifter oss med fel person. I boken med den otympliga men informativa titeln Why You Will Marry the Wrong Person: A Pessimist´s Guide to Marriage, Offering Insight, Practical Advice and Consolation (School of Life, 2018) menar de Botton att det är dags att begrava den romantiska idén om kärlek och hantera processen på ett mer rationellt sätt. Vi kan inte basera vårt livs kanske viktigaste val – valet av den person vi bildar familj med – på vår intuition. Detta livsavgörande beslut bör baseras på förnuft, inte på känslor. Istället för att söka vår tvillingsjäl, den stora passionen, ska vi leta efter en människa som vi står ut med, efter någon som är dysfunktionell på ett sätt som vi kan stå ut med. Alla är nämligen, menar de Botton, mer eller mindre dysfunktionella. Tricket är att finna någon som är galen på ett sätt som du kan hantera.

Det låter ju inte så upphetsande. Det låter, ärligt talat, trist, oromantiskt och prosaiskt – och jag tänker att om man ska överleva vaknätter med kolikbarn, ångestskapande söndagsmiddagar med släkten, fiskpinnar, dagishämtning, soppåsar, räkningar och resten av vardagens stora och små förtretligheter krävs något mer än förnuft. Vardagens oundvikliga tristess kräver passion och färg för att överleva. Å andra sidan tycks passionen vara flyktig, i alla fall om vi tror på kemisterna. Ulf Ellervik skriver i Njutning: berättelser om kärlek, känslor och kemi (Fri Tanke Förlag, 2013), att en förälskelse varar i mellan två till tre år. Om vi har tur övergår förälskelsen därefter i kärlek. 

För evigt inte bara din 

Ändå tror jag att det ligger något i de Bottons resonemang. Jag tror att vi har orimliga förväntningar på kärleken och på det monogama parförhållandet: vi förväntar oss att en enda människa ska uppfylla alla våra behov, känslomässiga, intellektuella och sexuella. Kanske, tänker jag, bör vi börja med att fundera över vad som konstituerar ett äktenskap. En konventionell uppfattning är att den sexuella troheten är grundläggande i en varaktig kärleksrelation, det vill säga den exklusiva rätten till den andres kropp. Jag tror att det är en bräcklig, och felaktig, grund. Jag tror att det element av ägande som manifesteras i kärlekens språk – ”min man”, ”jag är din och du min” – är direkt destruktivt. Det finns ett frö till våldsamhet här som jag värjer mig emot.

Jag tror på tre ting: Tillit, frihet och tid. Med tillit till den andre, till att min partner betraktar mig som den viktigaste människan i sitt liv, finns det utrymme för ett stort mått av frihet. Om jag litar på att vi i grunden inte är utbytbara för varandra hotas jag inte av att min partner söker intellektuell eller sexuell stimulans hos någon annan – och om vi tillåter varandra att uppleva passion utanför äktenskapet ökar äktenskapets möjlighet att överleva vardagens oundvikliga tristess. Med tiden blir vi så självklara för varandra att livet utan den andre är otänkbart. Då kan vi klara den svåra balansen att smälta samman till ett utan att förlora oss som individer.

Noter

  1. https://www.svd.se/genomsnittligt-hushall-219-personer) 
  2. https://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/flest-skiljer-sig-efter-semestern