Ska vi kanske förstatliga allt? Det började som ett skämt, men under veckan har det fått allt fler stänk av allvar.

I förra veckan skrev jag om hur det kanske börjar bli dags att avskaffa samtliga svenska kommuner – de lokala beslutsfattarna tycks ju ändå bara ställa till problem.

Några läsare hörde av sig och undrade om jag verkligen menade allvar, och det gjorde jag väl inte riktigt: rubrikens ”anspråkslösa förslag” anspelade på Jonathan Swifts satiriska pamflett från 1729, där han föreslår att fattiga irländare ska sälja sina barn som ätbara delikatesser till de bättre bemedlade.

Målet var att väcka diskussion om hur framför allt rikspolitiker pratar om och behandlar de lägre beslutsnivåerna.

En debatt som är här för att stanna

Det är bara en dryg vecka sedan, men det har ändå hänt en hel del sedan dess i debatten om staten och kommunerna. Vilket sannolikt har mer med läget i landet att göra än med min förra text i Kvartal, men ändå.

Vi har haft Uppdrag gransknings stort uppmärksammade reportage om Filipstad, där ekonomin ligger i ruiner och en kommunchef åker runt i landet som en modern Gustav Vasa för att mana till uppror mot statsmaktens snålhet.

Vi har Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, som i Expressen genomför en sällan skådad generalsågning av sin egen regerings beskrivning av läget i välfärden och finanserna. 

Dessutom har vi Nils Karlsson, tidigare kommunalråd (MP) i Malmö. Han tycker att systemet med försörjningsstöd ska förstatligas, med hänvisning till att det ändå är statliga beslut och icke-beslut som avgör hur den kostnaden utvecklas för kommunerna.

Man kan som Barometerns ledarskribent Daniel Braw påtala att kommunerna faktiskt inte är oskyldiga till alla problem här i världen, men bevisen är ändå övertygande. Ju mer jag funderar på saken, desto allvarligare blir jag. Det är nog trots allt dags för storkommunen Sverige. 

Regeringen satsar, kommunerna skär ner

Som det fungerar nu har vi ju en smått bisarr ordning: Satsningar i välfärden är i regel centraliserade, medan nedskärningar är delegerade lokalt. I alla fall bildligt sett, och det kan vara nog så viktigt eftersom bildsättningen oftare än sällan styr prioriteringarna.

Med detta menar jag att om regeringen anslår 400 miljoner till en satsning på exempelvis skolan så kommer det att rapporteras, kommenteras och debatteras i alla rikstäckande tidningar, samt förstås i radio och tv. Ansvarig minister kommer stolt låta sig intervjuas och fotograferas av ett digert pressuppbåd vid lämplig skolbyggnad när den stora nyheten presenteras.

Om sedan 92 kommuner redan veckan efter skulle tvingas besluta om nedskärningar som på kronan motsvarar regeringens tillskott per elev, då skulle det rapporteras som 92 olika lokala angelägenheter. I alla fall om det fortfarande finns en lokaltidning på orterna i fråga.

(Om ens då, kan man lägga till, eftersom summan per elev skulle vara så liten. Dessutom är kommunpolitiker ofta rätt skickliga på att finta bort journalister och väljare och framställa nedskärningar som satsningar, genom att ”höja” elevpengen med mindre än vad inflation och löneökningar kräver eller att peka på ett budgetmässigt ”tillskott” i kronor och ören, utan att nämna hur många nya elever, lärare och skolbyggnader det hela ska räcka till. Men det är ett sidospår.)

Sedan går livet vidare, och nästa år kan ministern göra samma sak igen. Regeringen satsar 500 nya miljoner på skolan!

Även en bild bör vara hyfsat korrekt

Spelar det här då verkligen någon roll? Jag tror nog ändå det.

Förtroendet för politiken kan knappast gynnas om välfärden år efter år och oavsett regering stärks i Ekot och Aktuellt, och sedan avvecklas i lokaltidningen eller i brevet från skolan.

Håll under alla omständigheter med om att det vore intressant att se vad som skulle hända. Om den samlade mediekraft som finns runt riksdagshuset och Rosenbad kunde rapportera om och granska politiska ”satsningar” såsom de sedan faktiskt ser ut i den verkliga världen, och inte bara på bild och i powerpoint.

Om det mäktiga finansdepartementet, med sina hundratals nitiska tjänstemän, fick korn på och ansvar för kostnaderna i alla offentliga led och började vrida på dem inför budgetprocessen varje höst.

I storkommunen Sverige skulle det förmodligen bli färre ministerintervjuer om pengapåsar i hundramiljonersklassen, och det skulle i största allmänhet bli lite mer krävande att vara politiker på den allra högra nivån. Värdet på storslagna utfästelser – hela Sverige ska leva och växa! – skulle devalveras betydligt snabbare än i dag, om utfästelserna inte hade täckning på marken.

Bland annat därför lär den där storkommunen, eller något som liknar den, inte införas i första taget. Under tiden får vi alla försöka lägga pusslet så gott vi kan.