De flesta problem i Sverige tycks nu för tiden utgå från det lokala självstyret. När drar regering och riksdag den logiska slutsatsen av sina resonemang?
Socialdemokraterna vill omfördela mer pengar mellan Sveriges kommuner och regioner, meddelade Stefan Löfven i sitt sommartal i helgen. I grova drag handlar det om att glesare kommuner och län ska få mer, medan starkare regioner – särskilt Stockholm – ska betala mer.
Resonemanget saknar inte argument. Redan med dagens utjämningssystem skiljer det på vissa håll upp mot fem kronor per hundralapp i vad man betalar i skatt, och då är det sällan den högre skattesatsen som ger de bättre välfärdstjänsterna.
Men kanske vore det lika bra att gå hela vägen, som Göran Persson varit inne på, och helt lägga ned det där med lokala skattesatser? Om regional jämlikhet är målet verkar det betydligt enklare att alla i Sverige
betalar samma skatt, varpå pengarna fördelas efter aktuella behov. Oavsett geografi.
Kommunala problem, statliga lösningar
Kommuner och regioner verkar över huvud taget mest vara en källa till bekymmer numera. Exempelvis: Hur ska vi egentligen ha det med det kommunala planmonopolet i bostadspolitiken? Det verkar inte heller helt lyckat.
Kommunerna envisas ju, enligt rikspolitikerna, med att bygga för lite, för dyrt eller i allmänhet fel på något annat sätt.
Den så kallade bosättningslagen, som drevs igenom i samband med krishösten 2015, är visserligen ett första steg: kommunerna tvingas där att ordna bostäder till en given andel nyanlända, under två års tid.
En kvot för alla
Denna modell kan förstås expanderas till hela bostadspolitiken – kvoter för nyanlända, unga, äldre, frånskilda, etcetera – men enklare vore antagligen att staten helt enkelt tog kontroll över planmonopolet (marken) och om nödvändigt bebyggde den genom statliga, allmännyttiga bostadsbolag. Vänsterpartiet har bollat med tanken.
De centralistiska idéerna kommer dock inte bara från vänster.
Liberalerna har länge menat att skolan måste räddas från klåfingriga kommunpolitiker, och återtas i statens trygga famn. Kristdemokraterna har ett liknande resonemang om vården: Avveckla landstingsmodellen, och ge sjukvården nationell styrning. Bägge idéerna tycks ha vind i seglen i debatten.
Ska kommunerna få mer pengar ska det helst ske i form av riktade bidrag, eftersom partierna i riksdagen vet bättre än sina lokala kamrater var pengarna gör mest nytta.
Är du Malmö eller Staffanstorp?
I den allt mer invecklade riksdagspolitiken har det också blivit högsta mode att söka sin motståndare på det lokala planet, där det på något sätt är tydligare vem som står för vad.
Den materialistiska vänstern svingar därför mot ”överklassens” Danderyd och Lidingö, medan identitets- och värderingsvänstern förfäras över sverigedemokratiskt influerade Staffanstorp och Sölvesborg.
Den ekonomistiska högern upprörs över Malmös budgetunderskott, medan identitets- och värderingshögern ser roten till det onda i… ja, Malmö där också.
Tonläget är högt, så högt att man inte verkar se det man faktiskt har gemensamt. Den blocköverskridande kompromissen är ju uppenbar:
En demokratisk vinst
Lägg ner landstingen. Lägg dessutom ned kommunerna. Låt sedan hela Sverige uppgå i en enda, helt likvärdig förvaltningsenhet, möjligen med viss lokal delegation kring saker som sophämtning och avlopp.
Formellt skulle det visserligen leda till färre val i Sverige, men demokratiskt vore det snarast logiskt. Till skillnad från i de flesta jämförbara demokratier är svenskarna inte betrodda med separata valdagar för lokala och nationella val, vilket bidrar till att sammanblandningen i valbåsen är betydande redan i dag.
En uppenbar demokratisk fördel vore tvärtom att ansvarsutkrävandet skulle bli enkelt och tydligt: inga fler hänvisningar till att kommunerna måste skärpa sig, eller för den delen att staten måste ta större ansvar. En instans, en ansvarig. Praktiskt för alla.
Framåt med Gustav Vasa
Vad är egentligen motargumenten?
Tja, det kan förstås uppstå en del missnöje, i de fall då lokalsamhället har andra idéer än de som råkar vara statsmaktens övertygelser för dagen. Men som redan Gustav Vasa visste måste man ibland knäcka några regionala ägg för att kunna göra centralistisk revolution i framstegets namn.
Eller finns det kanske några andra argument för att bevara den lokala självstyrelsen? Låt höra dem i så fall. Just nu börjar det bli lite enkelspårigt, och inte bara i den här texten.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Kvartal. Synpunkter och tips: viktor.barth-kron(a)kvartal.se.
