Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur

Jag finns, därför skäms jag – om skam som politisk strategi

Angela Gui Fotograf: Hampus Andersson

Måste vi skämmas för att rädda klimatet? Historikern Angela Gui undersöker skamkulturen kring klimatdebatten och frågar sig hur skam fungerar som politisk drivkraft och strategi.

Av Angela Gui | 5 december 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Lyssna på texten I korthet Stöd Kvartal
I korthet

Under 2019 har en upptrappad undergångsretorik parats ihop med uppmaningar till skam för att lösa klimatkrisen. Klimatångest är utbrett bland unga.

Genom en personlig och känslomässig inramning har skamretoriken fått klimatfrågan att handla om individens moral.

Att skämmas över sin klimatpåverkan är både fult och fint eftersom skammen i sig beskrivs som altruistisk. Men alla skäms inte på lika villkor.

Skamretorik riktar sig mot privatpersoner i förhoppningen om att skammen ska färdas uppåt till stater och företag.

Stater och företag kan inte känna skam. Däremot slipper de ansvar när medborgare själva anförtros makten att rädda klimatet genom att göra ’rätt’ val.

Det spelar liten roll för undergångens frammarsch om hela Sverige källsorterar när länder som Kina bygger nya kolkraftverk.

Vi bör kunna prata om existentiella hot som klimatkrisen utan att det måste kretsa kring vår karaktär.

’Skam – känslan som kommer att rädda mänskligheten’, säger Tarkovskijs karaktär Kelvin i filmen Solaris (1972). Han är psykolog och har blivit utsänd till en rymdstation som kretsar runt en ödslig planet, där forskarna börjat rapportera om märkliga hallucinationer. År 2019 har jag tänkt mycket på detta citat. Känslan av att allt barkar åt helvete verkar visserligen vara ett evigt fenomen, men just i år verkar mänskligheten kanske lite extra desperat.

Läs mer Visa mindre