Under ett antal valrörelser har begreppet ”integration” diskuterats intensivt av politikerna. Men under samma period har dess motsats – segregationen – varit den dominerande praktiken ute i samhället. Kvartal vänder därför på begreppet och går på djupet med just segregationen. Hur ser den ut? Varför finns den? Och finns det någon möjlighet att den kommer att kunna brytas? Kvartals Staffan Dopping har bjudit in tre kunniga samhällsvetare för ett samtal. Slutsatsen är krass. Segregationen kommer att förbli en del av vårt samhälle för lång tid framöver.

Lyssna på podden här.

Mats Hammarstedt är professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet och har forskat om integration av utrikes födda på svensk arbetsmarknad. Peter Santesson är doktor i statsvetenskap och chef för opinionsanalys på Demoskop och har följt svenska folkets tankar kring ämnet. Torun Österberg, docent i socialt arbete vid Göteborgs Universitet, har i sin forskning undersökt migration och boendesegregation och bland annat jämfört situationen hos oss med den i USA.

Hälften av de barn som växer upp i de allra fattigaste områdena blir kvar även som vuxna. Det liknar de mönster man sett i USA där man studerar segregationen mellan svarta och vita i USA. 

Ämnet är komplext, det visar sig redan när Staffan Dopping ställer frågan om hur segregerat Sverige egentligen är.

– Segregation är den rumsliga åtskillnaden mellan människor, säger Mats Hammarstedt

– Men en viss segregation behöver inte stå motsats till integration. Den etniska segregationen i Sverige ökade under 1990-talet men har totalt sätt varit konstant under 2000-talet. När det gäller vissa grupper, framförallt utomeuropeiska invandrare från Afrika och Mellanöstern, har den dock fortsatt att öka. 

Torun Österberg håller med. Hon har i sin forskning sett en ökning av områden som forskningen kallar ”resurssvaga” och ”svenskglesa”. När hon undersökt flyttningsmönster har det visat sig att många människor blir kvar i samma segregerade och utsatta områden över generationer. Hälften av de barn som växer upp i de allra fattigaste områdena blir kvar även som vuxna. Det liknar de mönster man sett i USA där man studerar segregationen mellan svarta och vita i USA. 

Redan när andelen utomeuropeiska invandrare når en nivå på ungefär 4-5 procent av befolkningen i ett område börjar inrikes födda flytta därifrån. Då når området en så kallad ”tipping point” och utvecklingen accelererar. 

– Diskussionen har förändrats, säger Peter Santesson.

– Historiskt sett har varken invandrings- eller integrationsfrågor varit särskilt viktiga i svensk politik, men det förändrades helt under flyktingkrisen 2015. Det som skett de senaste åren är att integrationsfrågan åter har tappat vikt, särskilt bland rödgröna väljare, medan invandringsfrågan fortfarande ligger i topp. Det finns en lite uppgiven inställning till frågan om integration.

Mats Hammarstedt berättar hur de flyttningsmönster som är förknippade med segregation fungerar. Redan när andelen utomeuropeiska invandrare når en nivå på ungefär 4-5 procent av befolkningen i ett område börjar inrikes födda flytta därifrån. Då når området en så kallad ”tipping point” och utvecklingen accelererar. 

Samtidigt påminner Torun Österberg att segregation ibland kan vara självvalt och ökad integration faktiskt kan stå i strid med människors egna val. Många som bor i segregerade områden är nöjda med det.

– Men problemet då är grannskapseffekten, fortsätter hon.
– Det innebär att det inte bara är föräldrarnas utbildning och inkomst som spelar roll för din uppväxt, utan hela områdets. Växer man upp bland många arbetslösa ökar risken att bli arbetslös, oavsett vem man är som individ. Med en förbättrad arbetsmarknadsintegration skulle vi kanske inte kunna minska boendesegregationen, men ändå minska de negativa effekterna av att bo segregerat.   

Ta exempelvis den som kallades ”Hela Sverige”-strategin på 1980- och -90-talet, när nyanlända skulle spridas ut. Det hade negativa effekter på sysselsättningen. Det finns inga empiriska belägg för att segregation skulle vara lätt att avhjälpa på kort sikt.

Hon nämner förändrad stadsplanering, mer blandade upplåtelseformer och mer omfattande allmännytta som möjliga lösningar. 

– Vi vet att kommuner med större andel allmännyttiga bostäder har mindre segregation, säger hon.

Peter Santesson är tveksam. 

– Vi har de städer vi har. Trögföränderligheten är påtaglig, säger han.

– Det som är lågstatusområden i dag är samma områden som var det för 30 år sedan och som kommer vara det om 30 år. 

Däremot påminner han om att det kan finnas positiva effekter av att bo med människor från den egna gruppen. Det är enklare att knyta kontakter och skapa sig ett nätverk. 

Också Mats Hammarstedt är skeptiskt till en snabb lösning.

– Det här kan inte avhjälpas på kort sikt. Det ser ut som det gör och kommer att se ut som det gör ett bra tag framåt. De försök man har gjort för att förändra situationen har inte lyckats. Ta exempelvis den som kallades ”Hela Sverige”-strategin på 1980- och -90-talet, när nyanlända skulle spridas ut. Det hade negativa effekter på sysselsättningen. Det finns inga empiriska belägg för att segregation skulle vara lätt att avhjälpa på kort sikt.

“Tänk er om någon skulle köpa tjänsten att få sina skor putsade i Stockholm! Den som gjorde det skulle direkt bli både fotograferad och skandaliserad. Och vad finns det för exempel på samhällen som gått tillbaka från en kapitalintensiv ekonomi till arbetskraftsintensiv?”

Panelen går igenom en lång rad fenomen som ofta dykt upp i debatten och diskuterar deras betydelse, som det fria skolvalet, stadsplanering och diskrimineringen på arbetsmarknaden. Alla dessa faktorer har en viss betydelse, men alla betonar att ämnet är komplext och svårt att dra säkra slutsatser om.

– Många vanföreställningar har börjat försvinna, säger Mats Hammarstedt.

– Det finns i dag en större medvetenhet om att roten till problemet är att nyanlända invandrare saknar de kunskaper som krävs för att få jobb. För det är svårt att få jobb i Sverige, det behövs en rejäl förbättring av humankapital. 

– Sedan har det talats mycket om arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller att ändra lönebildningen och så vidare. Men vi har ju redan ändrat mycket samtidigt som integrationstakten är konstant. Det tar fortfarande 8-10 år innan hälften av de nyanlända är i arbete. Det går lite snabbare just nu, men det kanske är drivet av konjunkturen.

De enkla jobben nämns ofta som en universallösning för att få fler nyanlända i arbete.

– Det finns en övertro där, säger Peter Santesson.

– Automatiseringen i samhället går snabbt. Det har talats om RUT-tjänster, men de har ändå begränsade möjligheter att expandera. Sverige är ett egalitärt samhälle. Tänk er om någon skulle köpa tjänsten att få sina skor putsade i Stockholm! Den som gjorde det skulle direkt bli både fotograferad och skandaliserad. Och vad finns det för exempel på samhällen som gått tillbaka från en kapitalintensiv ekonomi till arbetskraftsintensiv?

Mats Hammarstedt håller med och betonar att vi precis ägnat decennier åt rationalisering. 

– Att enkla jobb skulle vara en lösning på integrationsproblematiken totalt sett är en befängd tanke, säger han.

– Den etniska segregationen bryts genom arbetsmarknadsintegration. Men den kommer inte förbättras under överskådlig tid.

Följ Kvartals valkalender för fler diskussioner kring detta och andra ämnen som kräver en djupare och sansad diskussion.