Ge aldrig upp tron på mänskliga rättigheter

– Var demokratiska, sade Edin. Ge aldrig upp tron på mänskliga rättigheter. Det är den bästa hjälp ni kan ge oss.

Nationell suveränitet skapar inte alltid fred och frihet

För mig – och många i min generation – var Bosnienkriget en väckarklocka.

Under det kalla kriget hade det mesta varit geopolitik. Kampen mellan öst och väst låg som en våt filt över alla tolkningar av krig och konflikter. Antingen var det USA:s fel, eller också Sovjetunionens. Även stora övergrepp kunde – från båda håll – relativiseras med att det var nödvändigt för att inte förlora den stora konflikten. Eller med argumentet att det minsann begicks lika stora brott på den andra sidan.

Bosnien fick oss att upptäcka regional imperialism, att nationell suveränitet och frihet från stormakter inte alltid skapade fred. Det fick oss att ifrågasätta den nationella suveränitetens primat, som under det kalla kriget fungerat som ett i alla fall retoriskt skydd mot stormakternas geopolitik. Men nu… om en stat inte respekterade sina medborgares rätt till liv och frihet borde det väl rimligen finnas en skyldighet att ingripa? Men hur ska den skyldigheten i så fall motiveras?

Svaret blev mänskliga rättigheter.

Det optimistiska 90-talet slutade i Trump

Det var förstås ingen ny idé. När FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs i december 1948 sade Eleonor Roosvelt att dokumentet ”mycket väl skulle kunna bli en internationell Magna Carta, för alla människor överallt.”¹

Efter murens fall kändes det som tidigare mest varit en naiv dröm plötsligt som något uppnåeligt.

Vid samma tid bröt globaliseringen igenom med full kraft. Ekonomierna slet sig loss från nationalstaterna. Globala företag ökade sitt inflytande, med varumärken i den rika världen och produktion i den fattiga. Internet ökade möjligheten att kommunicera över gränserna. Alla kunde se att en gränslös värld inte bara skapade nya rikedomar utan också ökade klasskillnader och djupa orättvisor. Även här blev svaret mänskliga rättigheter, ofta formulerade som krav från en växande global solidaritetsrörelse. Det verkade helt enkelt finnas ett möjligheternas fönster där etik och moral faktiskt skulle kunna prägla världspolitiken.

Mot den bakgrunden uppfattade de flesta av oss Bosnienkriget som en anomali. Ett tillfälligt hack i den historiska utveckling vi trodde oss se början på.

Det var ju 1990-tal. Världen var på väg att förändras.

Jag tror att jag längre än de flesta har upprätthållit denna optimistiska 90-talssyn. Trots att antalet auktoritära stater blivit fler på senare år. Trots Erdogan, Putin, Duterte och Bolsonaro. Trots Trumps twittrande och totalitära tyranners allt starkare grepp om sina respektive hemländer.

För mig har glaset ändå varit halvfullt. Min bild har varit att bakslagen är en reaktion mot tidsandan, inte en bärare av den.

Nu är jag inte längre lika säker. På senare år har det skett en gigantisk förskjutning bort från tanken på en internationell ordning med mänskliga rättigheter, MR, i centrum. När Andrew Gilmour förra året lämnade posten som biträdande generalsekreterare för FN pekade han på några avgörande sådana trender.² Auktoritära stater förbjuder och trakasserar allt oftare människorättsorganisationer och grupper i det civila samhället. Etniska minoriteter, kvinnor och HBTQ-personer är särskilt drabbade. Han nämnde inte Donald Trump vid namn, men självklart spelar det en roll att ledaren för världens främsta demokrati gång på gång visar att han struntar i mänskliga rättigheter.

En ny era av kontrollerad frihet

Samma slutsats kring utvecklingen drogs redan 2016 av Kira Youdina och Silvia Magnoni vid World Economic Forum i Davos. De konstaterade att det civila samhället runtom i världen numera ”varnar för en ny era av kontrollerad frihet … utrymmet för civila rättigheter blir hela tiden snävare”.³ De beskrev också hur kriget mot terrorismen ofta använts som en ursäkt för att strama åt friheter och rättigheter.

Kina underminerar MR globalt

Länge uppfattade vi nog att Sverige var immunt. När jag själv skrivit om mänskliga rättigheter genom åren, eller gjort uttalanden som företrädare för Reportrar utan gränser eller Svenska PEN, har det nästan alltid handlat om företeelser utanför Sveriges gränser. Fängslade författare i Turkiet. Censurlagar i Burma. Kampen mot terrorismen i USA. I dag har frågorna kommit närmare. De finns här och nu.

Det är det som går frågan så brännande, och så allvarlig.

Den ena stora trenden i världspolitiken under de senaste tio åren är att Kina har flyttat fram sina positioner. Det har också gjort att landet blivit mer proaktivt i omvärlden. Inom FN har landet på senare år visat att man vill ta ledningen i en global diskussion om utveckling och internationellt samarbete, och i den andan har man inom FN gjort flera försök att ändra själva definitionen av mänskliga rättigheter. Bland annat har man yrkat på, och i något fall även fått igenom skrivningar i resolutioner i FN:s råd för mänskliga rättigheter, HRC. ⁴

I Kinas version handlar mänskliga rättigheter om rätten till utveckling, det vill säga ekonomisk utveckling, och de lägger stor vikt vid att de enskilda ländernas regeringar ska respekteras i det internationella samfundet snarare än att det är de enskildas rätt till politiska, religiösa eller andra civila friheter som ska stå i centrum. De lyfter helt enkelt ut individen ur resonemangen om dialog och rättigheter och flyttar över dem på staten, och fogar till detta ett relativistiskt resonemang om att nationella kulturer och traditioner är viktigare än universella rättigheter.

Handfallenhet när kommunistpartiet mobbar Sverige

Kinas ökade ambitioner på den globala arenan tycks även (paradoxalt nog) ha ökat deras ambitioner att påverka utvecklingen i andra länder. I Sverige har den kinesiske ambassadören Gui Congyou gång på gång försökt påverka och i mer eller mindre tydliga ordalag även hotat svenska journalister. Nyligen beskrev han svenska medier som en ”48-kilos lättviktsboxare som provocerar fram en boxningsfajt med en 86-kilos tungviktsboxare”.⁵ Och när Svenska PEN gav Tucholskypriset till den fängslade svenske författaren Gui Minhai slog ambassadören fast att ”vissa människor bör inte kunna känna sig lugna efter att ha sårat Kina.” ⁶

Jag var en av dem som var med och delade ut priset. Det var en lärorik och lite skrämmande erfarenhet att inse att ens eget arbete för mänskliga rättigheter plötsligt stod i skottgluggen för en av världens två supermakter.

Eftersom de teoretiska modellerna säger att ökad handel leder till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter finns det ingen beredskap för hur man ska agera när de faktiskt inte gör det.

I Sverige har det politiska systemet unisont ställt sig på yttrandefrihetens sida när det kommer till försöken att påverka svenska journalister. Men i praktiken är det svårt för ett enskilt land som Sverige att påverka Kina, så länge de internationella institutionerna inte fungerar som en hämsko på stora staters agerande.

Och från näringslivshåll har det varit märkbart tyst. När Håkan Samuelsson, VD för Volvo Cars, som har kinesiska ägare, fick frågan vad han ansåg om att den ökade handeln med Kina inte har ökat de mänskliga rättigheterna, utan snarare tvärtom, svarade han med ett icke-svar.

– Jag kan inte kommentera det. Utvecklingen i Kina är positiv för medborgarna. När det gäller mänskliga rättigheter finns det självklart mer att göra. Jag vill inte kommentera det. Men det är också bra att göra affärer med alla som inte tycker exakt lika som oss.⁷

Ungefär så tycks de flesta inom näringslivet resonera. Handeln är för viktig för att riskera. Och eftersom de teoretiska modellerna säger att ökad handel leder till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter finns det ingen beredskap för hur man ska agera när de faktiskt inte gör det.

Den gamla världsbilden gäller inte längre

Ska Sverige klara av att möta den nya utvecklingen måste vi helt enkelt lära oss att hantera det faktum att världen går åt fel håll och att våra tidigare analyser inte längre är giltiga.

För tjugo år sedan handlade de flesta svaren på dessa utmaningar om att luta sig mer mot internationella och multilaterala samarbeten. EU förstås, liksom FN. Visst fanns det kritiker, både till höger och vänster, men det fanns en större tilltro det politiska systemet ovanför nationalstaten.

Nu har dessa institutioner tvingats till reträtt. I sitt avskedstal förra året pekade Andrew Gilmour på det faktum att stormakterna i FN:s säkerhetsråd allt oftare blockerar initiativ för att stärka de mänskliga rättigheterna.

I EU markerar länder som Ungern och Polen att de inte tänker finna sig i de gemensamma beslut inom unionen som inte går deras väg. Det gäller främst det migrationspolitiska området, men är princip förstås tillämpbart på vilket annat område som helst.

För tjugo år sedan fördes en intressant och inte alls orealistisk debatt om att göra EU mer federalt, vilket skulle göra det enklare att komma åt medlemsländer som bryter mot unionens grundläggande stadga om demokrati och mänskliga rättigheter. I dag famlar unionen i mörkret i sina försök att påverka den negativa utvecklingen i flera medlemsländer.

I dag finns inget parti i Sverige (utom möjligen Liberalerna) som ser ett starkare EU som en framkomlig väg. I relationerna till Kina anser de flesta att det är EU som kan ha kraft att agera, men en gemensam hållning med förmåga att påverka måste vara betydligt mer samordnad än det i dag finns vilja till.

Politiska debatter handlar idag om hårdare tag mot kriminaliteten, gränsskydd mot flyktingar och om vilka nya metoder för övervakning vi ska börja tillämpa i Sverige för att bättre kunna bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.⁸ Frågorna är viktiga, men det är också lätt att konstatera att det inte är mänskliga rättigheter som står i centrum.

Asyl och den svenska kritiken mot mänskliga rättigheter

I samma takt som det nationella perspektivet stärks sker också en glidning i synen på mänskliga rättigheter. Tydligast i frågan om asylrätten. Sedan 2015 har svenska partier stått i kö för att kräva åtstramningar i migrationspolitiken. De flesta hävdar visserligen att asylrätten, som är en del av de mänskliga rättigheterna, ska gälla även framgent. Men många, även röster  i socialdemokratin, hävdar också att Sverige i princip bara ska ta emot kvotflyktingar.⁹ Det är två oförenliga ståndpunkter, och de som hävdar det senare är i praktiken redo att bortse från viktiga delar av de mänskliga rättigheterna.

Det betyder inte att frågan om asyl eller migration är okomplicerad. Nationalekonomen Joakim Ruist är en av dem som problematiserat frågan på ett intressant sätt.¹⁰ Han menar att asylrätten borde avskaffas eftersom den inte liknar andra mänskliga rättigheter. Den förväntas nämligen inte tillgodoses av det land en person är medborgare i utan av vilket land som helst i hela världen. Det fungerar inte praktiskt, menar Ruist, eftersom det kommer lägga betydligt större börda på de länder som vill ha öppna gränser. Därför borde asylrätten avskaffas och ersättas av ett kvotsystem med tydliga tak.

De flesta anser att det ska finnas sådana tak. Nästan ingen menar att alla som vill flytta till ett annat land också ska få göra det, utan prövning och kontroll. Men frågan här gäller ytterst inte rätten att få stanna, utan rätten att fly. Rätten att söka asyl. Inte rätten att få det. Och som vi sett i Sverige på senare år minskar antalet som använder den rätten om det redan från början står klart att chansen att få stanna är mindre. Risken är uppenbar att vi kastar ut barnet (en mänsklig rättighet) för att badvattnet blivit lite för kallt på senare år.

Den svenska gemenskapen är inte i motsatsförhållande till MR

I en essä här i Kvartal skrev professor Lars Trägårdh nyligen en essä som tog tankegången om en konflikt mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter ett steg längre. Först beskriver han på ett förtjänstfullt sätt hur nationalism och välfärdspolitik gemensamt bidragit till den moderna svenska identiteten, och sannolikt till den internationellt sett mycket höga tilliten mellan människor i vårt land.

Trägårdh menar att den förlust av känslan att tillhöra detta folkhem som allt fler nu uttrycker beror på att politikerna fallit offer för en naiv identitetspolitik och globalism som satt just de mänskliga rättigheterna i centrum. De mänskliga rättigheter är mer abstrakta och existerar inte i ett sammanhang där det finns ett samband mellan kostnader och utgifter, skriver Trägårdh. Istället borde vi fokusera mer på medborgerliga rättigheter.

Trägårdh har en viktig poäng i sitt resonemang. Det är bara inom ramen för stater som kampen för mänskliga rättigheter har fått fungerande institutionell ram. Inom Sveriges gränser finns folkvalda politiker, tjänstemän och jurister. Här kan väljarna rösta fram politiker och utkräva ansvar. På internationell nivå saknas i princip sådana arrangemang.

Han har också rätt i att den svenska gemenskapen, den höga tillit, som så många länder avundas Sverige, tillkommit i ett samspel mellan folkrörelser, generell välfärdspolitik och ett mått av nationalism.

Men varför behöver detta ställas i ett motsatsförhållande till mänskliga rättigheter?

Hur ska vi kunna ställa krav på Xi Jinping eller Yuveri Museveni att de ska säkra sina medborgares rättigheter om vi själva betraktar dem som ett visionärt men dumdristigt mellanspel?

När frågan om MR var som mest aktuell för 15-20 år sedan handlade debatten om att det fanns ett behov av en ordning som kunde säkra individens rättigheter oberoende av vilket land denne råkade vara medborgare i. Ett sätt att sätta press på regimer som inte respekterade dessa rättigheter, eller ledare som startade krig mot den egna befolkningen. Ett sätt att skapa ett korrektiv till den ekonomiska globaliseringen, som är ett faktum, vad professorer och debattörer än anser om den saken.

Alla insåg att ett sådant system är befäst med en rad svårigheter. Inte minst finns det målkonflikter inom de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration slår till exempel fast rätten till religiös tillhörighet, men reder inte ut vad som gäller om den rätten står i konflikt mot individuella rättigheter.

Men det som på ytan ser ut som ett resonemang om vilken nivå de mänskliga rättigheterna ska säkras på, eller ett resonemang om målkonflikter, riskerar lätt, nästan sömlöst att glida över i ett mer grundläggande ifrågasättande av dessa rättigheter.

För hur ska vi kunna ställa krav på Xi Jinping eller Yuveri Museveni att de ska säkra sina medborgares rättigheter om vi själva betraktar dem som ett visionärt men dumdristigt mellanspel?

Eller när det kommer till asylrätten: Hur ska vi kunna argumentera för att andra länder måste respektera de mänskliga rättigheterna om vi själva betraktar dem som en skål med godis där vi kan välja bort de bitar vi inte gillar?

Rättigheter gör en anständigare värld möjlig

I länder som Kina eller Iran eller Eritrea har makthavarna länge hävdat att FN:s deklaration är ett västerländskt påfund. Något som tidigare kolonialmakter försöker tvinga på växande ekonomier och unga stater för att kunna behålla kontrollen över dem. Den kinesiske ambassadören i Stockholm har gång på gång upprepat att kritiken mot deras fängslande av Gui Minhai är ett hån mot Kinas nationella självständighet (han verkar i sammanhanget glömma att det rör sig om en svensk medborgare). I Polen och Ungern hävdar nationalistiska politiker att de inte behöver bry sig om EU-beslut eftersom de nationella lagarna är det enda som betyder något.

Jag är den förste att hålla med om att globaliseringen skapat legitimitetsproblem för nationella politiska system. Det är en problem som måste diskuteras. Jag inser också att nationalismen är en kraft som inte måste vara destruktiv. Men jag vidhåller ändå att de mänskliga rättigheterna och de internationella politiska system som etablerats sedan andra världskrigets slut öppnat rum för möjlig anständighet som världen aldrig tidigare varit i närheten av.

Det är förstås omöjligt att förutsäga om de senaste tio-femton årens backlash är något permanent.

Men det är uppenbart att det pågår en global omprövning av värderingar som vi länge betraktat som universella och därmed tagit för givna.