För skribenten Susanna Birgersson innebar föräldraskapet en ny känsla av mening i tillvaron. Den upplevelsen beskrivs dock så gott som aldrig i svensk debatt, där jämlikhetssträvan alltjämt är högsta prioritet och särskilt kvinnor ofta beskrivs som förlorare – karriärmässigt, ekonomiskt, privat – på ett hängivet föräldraskap. Det är dags att börja tala om både föräldraskapets positiva sidor och dess goda effekter för samhället. 

Att få barn: En tyngd fästs vid varat, en tyngd man inte visste att man saknat.

Nödvändigheten i den dagliga omvårdnaden gör varje annan mindfulnessövning överflödig. Bara kärleken gör de otaliga vändorna till kvarterets lekplats uthärdliga. Glädjen över barnets glädje liknar ingen annan glädje, helt fri från självbespegling. Det politiska engagemanget får stråk av ångest vid åsynen av barnet som går där och samlar pinnar och stenar. Det är han som ska leva i resterna av det samhälle vi hanterar så vårdslöst i dag, han ska andas luften i det intellektuella klimat som alstras av dagens värderingsdebatter. Oron närs av ömheten. Hur ska jag någonsin kunna släppa honom med blicken, hur ska jag någonsin kunna slappna av? 

Jag kan inte ens föreställa mig den värld som mina barn kommer att leva i, en värld av eskalerande digitalisering, automatisering, robotisering och effektivisering. Tidigare kunde jag lugna mig med tanken att jag själv aldrig riktigt skulle behöva konfronteras med den. Gradvis, i takt med utvecklingen, skulle jag dra mig undan och så småningom dö av ålder. Det är inte längre någon tröst. 

Barn eller inte barn?

Att få barn placerade allt annat i bakgrunden. Men snart nog upptäckte jag att också detta fick en ny mening, inte minst tack vare knappheten. Att träna var tidigare ett nödvändigt ont, nu är veckans löpturer oaser av egentid. Att läsa och förkovra sig var tidigare ett ideal, sorgfälligt begravt i ett omfattande Netflix-missbruk, nu griper jag girigt efter tillfällen att inspireras till nya tankar. Relationerna till föräldrar och syskon har fått en ny dimension. Mina systrar är mina barns mostrar, min mamma deras mormor. 

Livet fick inte mening, det var sprängfyllt av mening också innan jag fick barn. Men för mig fördjupades tillvaron.

Jag inspireras att sätta ord på erfarenheten när jag läser den kanadensiska författaren Sheila Hetis alldeles nyutkomna bok Motherhood. Där utforskar det 37-åriga berättarjaget sina bevekelsegrunder inför det snart oåterkalleliga beslutet, det om barn eller inte barn. Hon lyckas separera längtan efter att mannen hon älskar ska vilja ha barn med henne från den egna viljan – oviljan att viga sitt liv, sin tid och sin kropp åt en avkomma. Hon böjer och bänder språket, letar efter ett sätt att beskriva livet utan barn som något som inte huvudsakligen är en negation. Det hon väljer är inte ett inte, utan lika mycket ett något som det den kvinna väljer som får barn. 

“Moderskapet som hot mot autonomi och identitet passar väl in i det svenska kultur- och samhällsklimatet.”

Jag tror att jag kan förstå henne. Det är vackert att hon lägger sådan vikt vid sitt eget liv, att hon betraktar det som alldeles tillräckligt i sig självt. Hennes passion är att skriva. Det är genom att skriva som hon lever, tänker och tröstar sig själv. Hon behöver inget barn, ett barn skulle bara stå i vägen. Men, undrar hon, vad för slags kvinna är hon om hon inte också är en mor? Vad är en mor? Och det är här jag slås av hur torftigt stoffet blir, hur tunt beslutsunderlaget är. I Hetis värld är en mor framför allt en kvinna som skaffat ett barn för att hennes kropp krävt det av henne, för att hon inte kunnat motstå den biologiska reflexen, för att omvärlden förväntar det, för att hon saknar en djupare mening i livet – eller för att det helt enkelt råkade bli så. Själva relationen till ett eventuellt barn tycks hon inte fundera så mycket på. Bokens titel till trots handlar den inte om moderskap, inte egentligen.

I höst kommer den svenska översättningen och jag gissar att den kommer att tas väl emot. Moderskapet som hot mot autonomi och identitet passar väl in i det svenska kultur- och samhällsklimatet.

Moderskapet, en fara och uppoffring?

Samtidsbilden av modern är annars platt och trist: Hon är någon som lätt kan fås att spendera tiotusentals, ja hundratusentals kronor på vagnar, sängar, bärselar och bilbarnstolar, babygym, babysitsar och babylarm, rättvisemärkta kläder, ekologisk färdigmat och sidenlena blöjor. Alltid är hon stressad och kluven, med dåligt samvete för att hon varken hinner hämta tidigt på förskolan eller ge det där lilla extra på jobbet så att karriären kan ta nästa steg. Men framför allt befinner hon sig i ständig fara: fara för att ta mer ansvar för barn och hushåll än sin partner, fara för att halka efter i karriären, fara för att reflexmässigt gå in i en traditionell modersroll, fara för att bli för självuppoffrande. 

Om hon inte aktar sig kan hon bli förledd av sina instinkter och låta det lilla barnets behov urholka pensionskontot. När hon ser in i sitt barns ögon riskerar hon att trampa snett och falla ner i kvinnofällan “deltidsarbete”. Det kan hända att hon tror att hon vill träffa och umgås mer med barnet än vad som hinns med en vanlig dag om hon arbetar heltid; hon kanske inbillar sig att hon vill ha mer än lite stress på morgonen och lite tjafs på kvällen innan barnet slocknar. Kanske tänker hon att barnet mår bra av att få sitta på köksbänken och pladdra på medan hon själv lagar mat, middag som de sedan kan äta i lugn och ro tillsammans. Kanske när hon en ännu icke vattentätt vetenskapligt belagd misstanke att hennes ett-, två- eller treåring behöver mer koncentrerad vuxennärvaro och mer kärlek än pedagogerna inom den alltmer ansträngda, offentligfinansierade förskolan rimligtvis kan mäkta med att förse hennes barn med.

Ja, jag är ironisk. Men det är här vi har hamnat. Jo, fast vänta nu, invänder förstås en kör av kritiker, problemet är att det alltid är kvinnorna som prioriterar på detta sätt. Varför kan inte papporna slå av på karriärtakten i samma utsträckning? Tja, varför inte. Saken är att det är ett annat problem – om det nu är ett problem. 

“Gulan Avci, ordförande för Liberala kvinnor, kritiserade för några månader sedan regeringen för att vilja utöka rätten till deltid med motiveringen att alla vet att det i så fall är kvinnor som kommer att utnyttja den möjligheten.”

Jag menar så här: Om man opinionsbildar för att möjliggöra för fler pappor att också gå ner lite i arbetstid under småbarnsåren, då arbetar man för jämställdhet, men med bibehållet fokus på små barns behov. Om man däremot ivrar för att begränsa kvinnors möjlighet att arbeta deltid blott och bart på grund av att nästan inga män gör det, då har jämställdheten blivit den allt överordnade princip för vilken alla andra önskningar och hänsyn måste vika. Jag kan inte nog understryka hur illa jag tycker om den sortens feminism. Ett exempel: Gulan Avci, ordförande för Liberala kvinnor, kritiserade för några månader sedan regeringen för att vilja utöka rätten till deltid med motiveringen att alla vet att det i så fall är kvinnor som kommer att utnyttja den möjligheten. Slutsatsen var att regeringen bör kasta alla sådana planer överbord för att hindra fler kvinnor från att fastna i “deltidsfällan”. [1]

En alternativ feministisk slutsats kunde ha varit att regeringen bör lägga särskilt vikt vid att undersöka vilka praktiska hinder som föreligger för deltidsarbete i traditionellt mansdominerade branscher. 

Vad är det för feminism som fokuserar på att hindra kvinnor att skapa balans i en annars stressig småbarnstillvaro? 

Att en vuxen kvinna väljer att inrätta sin vardag på ett sådant sätt att hennes barn får en lite lugnare tillvaro betraktas som ett problem i statistiken, en grop i vägen mot det perfekt jämställda samhället. Kvaliteten i den enskilda kvinnans val underkänns fullständigt, och hennes uppoffring för att ge sin familj en mer harmonisk vardag tilldelas noll och intet värde. Att hon rentav borde kompenseras ekonomiskt, förslagsvis av sin partner, verkar ingen ens fundera på. 

Hur har vi hamnat här?

Den sällsynta bilden av gott föräldraskap

Kanske beror moderskapets ringa status på att föräldraskapet som sådant värderas så lågt och behandlas med sådant ointresse i offentligheten. Varje författare med självaktning skriver förr eller senare om sin egen barndom. Fullt begripligt, det måste vara närmast oemotståndligt för en författare att klä sitt vuxenblivande i litterär dräkt. Men medan litteraturen svämmar över av berättelser om föräldrar ur barnperspektiv, är de konstnärliga gestaltningarna av föräldrarollen inifrån få. Och när läste du senast en intellektuellt undersökande kulturartikel om föräldraskap? Alltså inte om hur svårt det är att leva jämställt efter att barnen har kommit, eller om hur orättvist det är att kvinnor känner sig kritiserade för att de prioriterar sin karriär. Nej, jag menar något om själva föräldraskapet, om den komplexa relationen till det egna barnet. 

Jag vet inte hur många krönikor och kolumner jag läst om hur svårt det är att hinna jobba, hämta på dagis, skjutsa till fotbollsträning, träna själv, träffa vänner, plastsanera köket, vara närvarande i parrelationen (tills den tar slut och bonusfamiljspusslandet tar vid) och besöka åldrande föräldrar (om det inte redan av nödvändighet är bortrationaliserat), texter om hur omöjligt det är att hinna vara allt det där man borde vara som kvinna. Den röda tråden mellan dessa jeremiader är ett kollektivt ursäktande av våra tillkortakommanden som föräldrar, ett ångestfyllt försök att normalisera den stressiga vuxenvardag som även mycket små barn förväntas anpassa sig till. 

Själva föräldraskapet röner så lite uppmärksamhet i det offentliga samtalet. Och det är egendomligt, för frågorna är stora och svåra och intressanta. Vad är det vi förmedlar till våra barn? Hur uppmuntrar man det slags självständighet som ger mod att stå emot grupptryck och flockbeteende? Hur talar man med barnen om sin tro? Vad säger olika religioner om föräldrars roll och uppgift? Lydnad och auktoritet – är det förlegade begrepp, eller finns det något gott i att erkänna hierarkin? Hur hanterar man sitt barns vrede – och sin egen? Vad är det som gör att vissa barn mobbar? 

“Marilynne Robinson gör något som tyvärr är mycket ovanligt: hon tecknar bilden av ett verkligt gott – om än ovanligt – föräldraskap, och hon ger relationen mellan barn och föräldrar en närmast andlig dimension. Så fjärran från perspektiven i den svenska debatten.”

I den lilla staden Gilead bor prästen John Ames. Han är gammal och hjärtat är svagt. Snart ska han dö. Det skulle inte göra honom så mycket om det inte vore för hans unga hustru och deras sjuåriga sons skull. Romanen Gilead (2004) av den amerikanska författaren Marilynne Robinson utgörs av ett enda långt brev, skrivet för att läsas av sonen när han nått vuxen ålder. Fadern berättar om det liv som nu ligger bakom honom, om de avgörande händelserna i hans fars och farfars liv, händelser som kommer att genljuda också i sonens liv. Han redogör för sina viktigaste insikter, om glädjen över existensen, om hur konsten att njuta av tillvaron erhålls genom förmågan att se, verkligen se, om den nödvändiga respekten för andra människor. På ett ställe förklarar han, fullständigt kongenialt, betydelsen av fjärde budet, det som börjar “Hedra din fader och din moder…” Att hedra sina föräldrar är ett slags grundkurs för att lära sig hedra de människor man sedermera kommer att möta, skriver John Ames. Och den man verkligen hedrar kan man inte undgå att i någon mening älska. 

Marilynne Robinson gör något som tyvärr är mycket ovanligt: hon tecknar bilden av ett verkligt gott – om än ovanligt – föräldraskap, och hon ger relationen mellan barn och föräldrar en närmast andlig dimension. 

Så fjärran från perspektiven i den svenska debatten.

Tilltron till det offentliga

Oviljan att på allvar erkänna betydelsen av föräldraskapet går hand i hand med det faktum att det är det offentliga som förväntas vårda, fostra och ge barnen goda värderingar. Föräldraskapets undanskymda roll passar utmärkt ihop med hur vi har ordnat samhället. Men gör det oss inte underligt förlamade inför några av vår tids största problem?

Alltfler inser att skolans kris inte kan avhjälpas utan att lärarnas auktoritet återupprättas. Det finns exceptionella undantag, lärare som kan tämja lejonungar, men de är just undantag. Grunden för lärarens auktoritet är nämligen att flertalet elever redan hemma lärt sig att acceptera föräldrarnas, att föräldrarna med sin auktoritet signalerar att de förväntar sig att barnen respekterar de vuxna i skolan, och att hem och skola på det viset samverkar.

Eller problemet med den kriminalitet vars förövare och offer blir allt yngre: Vi pratar om samordnade insatser från polis, skola och socialtjänst. Men var finns föräldrarna i handlingsplanen? Hur utrustar myndigheterna de föräldrar vars barn sannolikt kommer att hamna i riskzonen framöver?

“Ett av det fria, fredliga och välfungerande samhällets fundament är föräldrar som tar sitt fulla föräldraansvar.”

Kurser i svenska värderingar är säkert både nyttigt och bra, men kanske vore det minst lika viktigt att vägleda nyanlända mammor och pappor i hur man är kärleksfulla, respektfulla men bestämda föräldrar i ett nytt och främmande land. Här skulle betonas att en alldeles nödvändig förutsättning är att snabbt lära sig språket och hur samhället fungerar. I annat fall kommer barnen ta över kontrollen, tappa respekten för föräldrarna, leta efter andra förebilder och – särskilt pojkarna – bli ett lätt byte för de gängkriminellas rekryteringsskvadroner.

Det finns inget alternativ. Ett av det fria, fredliga och välfungerande samhällets fundament är föräldrar som tar sitt fulla föräldraansvar. Så frågan är hur vi efter decennier av problematisering av föräldraauktoriteten återskapar det som förötts? Hur återupprättar vi föräldraskapets ställning i det offentliga medvetandet? 

En god början vore att sluta använda ord som “deltidsfälla”.

Noter

[1] Se SvD 22/1 2018, https://www.svd.se/varfor-lata-fler-kvinnor-fastna-i-deltidsfallan

Mer på temat det goda föräldraskapet

Helena Granström Ett barn behöver sin mor (2018-05-11)