Ett barn behöver sin mor

Kända mammor talar om sina barn som hot mot självförverkligande, och moderskap på heltid ses som brist.

 Albert Anker:  Stickendes Mädchen, Kleinkind in der Wiege hütend , 1885

Albert Anker: Stickendes Mädchen, Kleinkind in der Wiege hütend, 1885

Av Helena Granström

Publiceras i Kvartal vol. 2 2018, online: 2018-05-11

Om kvinnorollen förr definierades av funktionen som barnaföderska, definieras samtidens kvinnoroll snarare av motsatsen. Att låta tillvaron och karriären fortsätta på samma sätt som innan man bildade familj har både blivit ett tecken på självständighet och ett jämlikhetspolitiskt mål. Men är det verkligen lika bra för ett litet barn att tas omhand av vilken vuxen som helst? Frågan om vad ett gott föräldraskap är måste utgå från barnens behov, inte från föräldrarnas, menar Helena Granström.

I korthet

  • I dag kräver samhället inte mer än ett år av aktivt föräldraskap innan förskola och skola kan ta vid. Jämlikhetssträvan har gjort att föräldraledighet delas lika och att många mödrar snabbt är tillbaka på arbetsmarknaden för att inte halka efter karriärmässigt.
  • Den kvinna som under flera år vill ägna sig åt sina barn framstår därför som en provokation, trots att en rad faktorer stöder ett sådant beslut. Den ammande modern blir för det lilla barnet den primära anknytningspersonen, och förmågan till anknytning till flera vuxna är kraftfullt beroende av ålder.
  • Lyhördhet för barnets mognadsprocesser och behov är dock ovidkommande för det jämställda livsprojektet. I dag har vi övertygat oss om att det inte kan föreligga någon konflikt mellan dem.
  • I stället har föräldraskapet blivit en plats där den moderna människan bevisar sitt oberoende av biologiska begränsningar. Det leder till att nyblivna mödrar upplever att barnet stjäl deras egentid, saboterar karriären eller förstör deras kärleksrelation. 
  • Att prioritera omhändertagande och omsorg om en annan människa framför självförverkligande blir i den kontexten radikalt. I själva verket borde det vara självklart att självförsakelse, empati och känslomässig lyhördhet är de enda hållbara allmänmänskliga idealen.
  • Det traditionella kvinnoidealet kunde lika gärna kallas ett ideal för moderskap. Historiskt sett har den goda kvinna som milt och tålmodigt givit omsorg och tillfredsställt andras behov i det närmaste varit synonym med den goda mor som gjort detsamma.

I sin moderna tappning har idealkvinnan åtminstone formellt frigjorts från rollen som barnaföderska, i sådan grad att man till och med skulle kunna säga att hon hämtar sin näring från att negera denna roll. Icke desto mindre tycks moderskapet förbli den arena där föreställningar om kvinnlighet finner sitt starkaste uttryck. Samtidens goda kvinna ägnar sig även hon sin åt sin familj, men inte enbart, eller ens huvudsakligen. Det fullständigt hängivna moderskapet syns inför samtidens blick vara en brist: en modern kvinna kan föda barn – även om denna praktik vid närmare granskning framstår som akut otidsenlig – men låter sig inte rubbas av dem, vare sig i sitt privata eller professionella liv. Det jämställdhetspolitiska idealtillståndet, enbart med ansträngning möjligt att särskilja från arbetslinjens sysselsättningsutopi, är ett där såväl kvinnor som män arbetar heltid också efter att ha skaffat familj, och där de karriärmässiga nackdelar som föräldraskapet ändå orsakar uppbärs av kvinnor och män i exakt samma grad. 

Lidbeck – som i intervjuer redogjort för hur hon utöver sitt produktiva författarskap arbetar heltid som analytiker, och dessutom är frånskild mor till tre barn – beskriver hur hennes möjligheter att ge något av sina barn odelad uppmärksamhet under dagen är obefintliga.

Kanske är det realistiska utfallet av denna strävan den tillvaro som författaren Agnes Lidbeck gestaltar i en krönika i Dagens Nyheter om att hjälpa barn lära sig läsa. Lidbeck – som i intervjuer redogjort för hur hon utöver sitt produktiva författarskap arbetar heltid som analytiker, och dessutom är frånskild mor till tre barn – beskriver hur hennes möjligheter att ge något av sina barn odelad uppmärksamhet under dagen är obefintliga: ”Fem, tio minuter behöver han, av mig. Fem, tio minuter av min uppmärksamhet. Och jag har inte fem, tio minuter att ge. […] Inte i någon enda bildruta under dagen har jag fem, tio minuter att lägga på enbart min son.” Lidbeck konstaterar att denna brist är ett problem när det gäller att klara av förskoleklassens läsläxa. 

Är den ett problem i övrigt?

Hur vi besvarar den frågan, beror till stor del på hur vi besvarar en än mer grundläggande: Vad är ett barn, och vilka behov har det? Eller, vilket i allt väsentligt är samma fråga: Vad är en människa, och vilka behov har hon? De förväntningar som ställs på den moderna föräldern, och i synnerhet på den moderna modern, är många och motstridiga; samtidigt har de skrämmande lite med föräldraskapets egentliga objekt – barnet – att göra. 

I jämställdhetens namn ska allt delas lika

En kvinna förväntas fortfarande önska och föda barn, men hon förväntas också inse att detta barn är det största hotet mot hennes likaberättigande; orsaken till hennes underordning i hemmet såväl som på arbetsmarknaden. Om vi accepterar den etablerade idén om jämställdhet är detta säkerligen också fallet: Kvinnokroppens förmåga att föda och nära ett barn är inom detta ideologiska ramverk inte en tillgång, utan en belastning. Liksom mannen under den historiska period vi härifrån kan överblicka huvudsakligen har definierat sig utifrån sina roller utanför hemmet, uppmuntras nu den jämställda kvinnan att göra detsamma: Föräldraansvaret ska delas lika, men inte i första hand genom att mannen tar efter en traditionellt kvinnlig praktik, utan genom att kvinnan omfattar den manliga. 

Att det är kvinnor som föder barn är ett faktum. (Även om röster på senare tid har höjts för en sjukvårdsbyråkrati som kan hantera även gravida män, alltså de kvinnofödda personer som könskorrigerats till män, men valt att behålla sin kvinnliga reproduktionsapparat intakt.) Lika mycket är det ett faktum att det är kvinnor som har bröst och därmed förmågan att med sin egen kropp nära det nyfödda barnet, även om flaskmatning kan göra detta mindre relevant. Att dessa båda omständigheter kan eller bör ha något som helst bäring på föräldrarnas roll, i synnerhet under barnets första tid i livet, tycks i samtiden framstå som en kraftfull provokation. 

När exempelvis en höggravid Ebba Busch Thor får frågan om hur ett nyfött barn skall kunna fogas in i tillvaron som nytillträdd partiledare, medan den nyblivna fadern tillika partiledaren Gustav Fridolin undslipper liknande frågor, blir analysen att detta uteslutande är uttryck för en förlegad och förtryckande kvinnosyn.

När exempelvis en höggravid Ebba Busch Thor får frågan om hur ett nyfött barn skall kunna fogas in i tillvaron som nytillträdd partiledare, medan den nyblivna fadern tillika partiledaren Gustav Fridolin undslipper liknande frågor, blir analysen att detta uteslutande är uttryck för en förlegad och förtryckande kvinnosyn. Varför skulle mamman bedömas på ett annat sätt än pappan? Ett barn föds med två föräldrar – även om det de facto bara föds av en av dem – och varje rubbning av denna symmetri är i sig ett jämställdhetspolitiskt misslyckande.

Samma bild ges av den socialdemokratiska ministern Annika Strandhäll: ‘Det värsta är kommentarer som tycker synd om barnen.’

Genom jämställdhetens lins kunde vi snarast betrakta den mor som tror sig vara särskilt betydelsefull – ja, kanske till och med av avgörande betydelse – som självupptagen. Att tro att hennes ställning är särskild, att hon är den viktigaste personen i barnets liv? Också ett nyfött barn är väl nöjt med sin pappa, och varför inte sin farmor, sin morfar; ett barn är väl nöjt med någon som matar det, ett barn är väl nöjt med någon som byter dess blöja och drar det i vagnen. Så mycket bättre, då, om modern kunde släppa sin kontroll till förmån för barnafadern, vars relation till barnet annars antas blockeras. Eller, vilket i alla händelser lär blir fallet senare, till organiserad barnomsorg – låt vara att Skolinspektionen härom året kunde konstatera att personalens lyhördhet för barnens behov var otillfredsställande, och att kommunikationen med de yngsta barnen i vissa fall uteslutande bestod av tillsägelser och förmaningar. 

De kvinnor i offentligheten som valt att prioritera karriär framför ett närvarande moderskap vittnar om den massiva kritik som riktats mot dem. Ebba Busch Thor beskriver sin tid som nybliven mamma: "Insändare, ledarartiklar och så vidare var så kritiska. 'Stackars Ebbas bebis.' Jag låg hemma och grät och skrattade om vartannat. Jag gick på föräldraledighet på deltid i fem månader men gjorde inhopp för större intervjuer och Almedalen.” Camilla Läckberg berättar att "kritikerna är andra mammor. Bara andra mammor. Det är jätteviktigt att få fram. […] Kvinnor är de största fienderna. Man ses”, menar Läckberg, ”som en dålig mamma om man inte uppoffrar sig helt.” Samma bild ges av den socialdemokratiska ministern Annika Strandhäll: "Det värsta är kommentarer som tycker synd om barnen. 'Det märks på henne.' 'Missar du inte väldigt mycket?' Då får man en klump i magen och tänker: Är det värt det?” Också bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip delar denna upplevelse: "De vanligaste kommentarerna jag får är 'vad synd det är om dina barn', 'varför skaffar du barn om du lämnar bort dem' och 'älskade du dina barn så hade du inte lämnat bort dem'.”

Hur ser vi på den kvinna som knyter sig så starkt till sitt barn att hon under dess första levnadsår inte är borta från det ens i några timmar?

En mamma som reser ifrån sin mer eller mindre nyfödda bebis, eller återgår i heltidsarbete innan barnets första halvår är till ända, avviker från den etablerade normen för moderskap; i bästa fall utsätts hon för kritik, i värsta fall för trakasserier. Att denna norm skulle premiera den kvinna som fullständigt offrar sig själv för familjen tycks emellertid tveksamt: Det genomsnittliga barnet ammas, men vanligen inte längre än sex månader, och skrivs senast vid två års ålder in i förskolan, vilket innebär att dess mamma som längst är frånvarande från sitt arbete under motsvarande period. 

På samma sätt som kritiken av de mödrar som följer en traditionellt manlig mall för relationen till sina barn visar på de förväntningar vi har på en mor, kan dessa förväntningar belysas av vår syn på de mödrar som gör det motsatta: Hur ser vi på den kvinna som knyter sig så starkt till sitt barn att hon under dess första levnadsår inte är borta från det ens i några timmar? Som stannar hemma med barnet i tre eller fyra år, och som kanske ammar det lika länge; som tackar nej till uppdrag, försämrar sina karriärmöjligheter och därmed kanske också gör sig beroende av sin man? Jag betvivlar att denna kvinna utsätts för färre negativa reaktioner än den kvinna som likt Ebba Busch Thor eller Agnes Lidbeck omsätter sin begåvning i en framgångsrik karriär, och beklagar att tiden inte räcker till för allt.

Det lilla barnets behov

Att föreställningar om vad som är ett gott moderskap i många avseenden speglar ett ofta ouppnåeligt och motsägelsefullt kvinnoideal är uppenbart. Men detta gör inte frågan om vad som faktiskt, i verklig mening, är ett gott föräldraskap mindre relevant; gott i den bemärkelse att det överensstämmer med barnets medfödda förväntningar och behov. Det är i dag möjligt att uppfostra ett barn utan att ägna mer än ett år åt aktivt föräldraskap; därefter kan förskola och skola ta vid de flesta av dygnets vakna timmar. 

Att detta ur ett visst perspektiv är en positiv utveckling har många konstaterat; det finns dock få skäl att tro att detta perspektiv sammanfaller med barnets. Ser man till mänsklighetens evolutionära historia finns förstås ingenting naturligt med den isolerade kärnfamiljen, lika lite som det finns någonting naturligt med den uppspjälkade tillvaro som förs av de flesta barn, där hem, skola och fritidsaktiviteter är strikt separerade sfärer, en sorts parallella verkligheter som tillsammans formar barnets universum. Däremot kan nog behovet av kontinuerliga nära relationer, pålitliga anknytningspersoner och tid även för det komplexa, obekväma och svårhanterliga inom ramen för dessa sägas vara ett tidlöst mänskligt behov – och ett som vi som samhälle allt mer tycks försämra förutsättningarna för att tillgodose. 

Frågan är om inte den känsla som Camilla Läckberg ger uttryck för, att den närvarande föräldern ‘uppoffrar sig helt’, just bottnar i ett glapp mellan förväntning och verklighet: Upplevelsen av att barnet stjäl min egentid, saboterar min karriär och förstör min kärleksrelation är direkt relaterad till föreställningen om att dessa borde kunna förbli opåverkade av mitt föräldraskap.

Ett argument som ofta framförs inom ramen för en diskussion om det jämställda föräldraskapet är att kvinnans närhet till barnet försämrar mannens möjlighet att bli en aktiv och närvarande förälder. På samma sätt som männen måste träda tillbaka från styrelserummen, måste kvinnan träda tillbaka från sin position i hemmet för att verklig jämställdhet – i bemärkelsen rättvis fördelning av arbete, ansvar och ekonomisk status – skall uppnås. Målet är tydligt: föräldrarna ska dela lika, oavsett hur mycket det är de delar på, vilket visar precis hur ovidkommande en lyhördhet för barnets mognadsprocesser och behov är för det jämställda livsprojektets genomförande, eller i vilken grad vi övertygat oss om att ingen konflikt mellan de båda någonsin kan föreligga. 

Vad som borde vara av största vikt, nämligen den totala tid som barnet tillåts utgöra huvudsakligt fokus för sin närmaste familj, tas inte med i beräkningen, trots att barnets förmåga att tryggt knyta an till flera vuxna är kraftfullt beroende av dess ålder: ledigheten ska delas lika oavsett om den är ett eller fyra år lång. (En mamma till en fem månader gammal bebis anförtror mig: Jag skulle vilja vara hemma längre, det känns helt onaturligt att vara ifrån mitt barn några längre stunder redan nu. Men jag tror att våra vänner skulle sluta prata med oss, verkligen.)

Huruvida det väcker ilska och frustration eller ej att som förälder ställas inför uppgiften att tillgodose ett spädbarns omättliga behov av närhet, och därefter ett småbarns likaledes omättliga behov av närvaro i en vidare mening, är i hög grad beroende av förväntningar. Den som förväntar sig ett barn som sover hela nätterna i egen säng löper stor risk att bli frustrerad, liksom det föräldrapar som förväntar sig barnets villiga deltagande i en fullständigt jämn fördelning av omsorgerna från födseln. 

Glappet mellan förväntan och verklighet

Frågan är om inte den känsla som Camilla Läckberg ger uttryck för, att den närvarande föräldern ”uppoffrar sig helt”, just bottnar i ett glapp mellan förväntning och verklighet: Upplevelsen av att barnet stjäl min egentid, saboterar min karriär och förstör min kärleksrelation är direkt relaterad till föreställningen om att dessa borde kunna förbli opåverkade av mitt föräldraskap. Om mitt oberoende av andra, min yrkesmässiga prestation eller min roll som åtråvärd kvinna är vad som konstituerar min identitet, blir barnets önskan om tid och uppmärksamhet ett hot inte enbart mot min effektivitet, utan mot mitt jag i en mycket grundläggande mening. 

Att ett bejakande av den exklusiva och nära relation som är möjlig med ett barn under dess första tid i livet – och kanske enbart då – skulle innebära total uppoffring, närmast en upplösning av jaget, säger definitivt något om hur vi bygger detta jag. Att under en period i sitt liv prioritera omhändertagande och omsorg om en annan människa framför självförverkligande är i denna mening radikalt; ett förkroppsligande av en idé om jaget som inte bygger uteslutande på uppnåendet av individuella mål.

Min egen upplevelse är snarast den motsatta: att umgås mer eller mindre konstant med ett barn under en längre tid ställer höga krav på den egna förmågan att känna och respektera sina egna gränser och behov, och att förmedla dem till barnet, i takt med att det blir moget nog att kunna ta dem till sig.

Att många kvinnor uppfattar den självförsakelse som ett lyhört föräldraskap tycks kräva – och under barnets första tid i viss mån faktiskt kräver – som ett närmast existentiellt hot har säkerligen att göra med den traditionella kvinnoroll som fått kvinnor att ägna sina liv åt att tillfredsställa andras behov så till den grad att deras egna helt gått förlorade för dem. Denna självutplånande livsföring– en som med fog kan kallas uppoffrande – är emellertid på intet sätt en nödvändig konsekvens av ett närvarande moderskap. Min egen upplevelse är snarast den motsatta: att umgås mer eller mindre konstant med ett barn under en längre tid ställer höga krav på den egna förmågan att känna och respektera sina egna gränser och behov, och att förmedla dem till barnet, i takt med att det blir moget nog att kunna ta dem till sig. 

Det finns emellertid aspekter av vårt samhälles utformning som bidrar till att reducera antalet möjliga föräldraroller till två schablonartade, och varandra motsatta: Den uppoffrande föräldern, och den frånvarande. Den som vill umgås med sitt barn förväntas göra det i en fullständigt barndominerad kontext – på lekplatser, simhallar eller öppna förskolor – medan vuxna sammanhang i stor utsträckning är stängda så länge man har ett barn vid sin sida. (Jag ammar mitt tre månader gamla barn på scenen inför ett panelsamtal, under vilket barnet sedan sover i min famn. En kvinna i publiken reser sig upp, beredd att lämna salen. ”Vad gör hon med barnet på scenen? Vad då författaren? Vem har släppt upp henne där?”) I detta avseende krävs definitivt uppoffring: inte för att tillbringa tre år av sitt liv med sitt barn, men för att göra det på en sandlådekant.

Bandet mellan mor och barn

Sällan är vi så mycket däggdjur som när vi gör det som binder oss samman med varje annan art på jorden: fortplantar oss och vårdar vår avkomma. Trots detta tycks föräldraskapet ha blivit en plats där den moderna människan ska bevisa sitt slutgiltiga oberoende av biologiska begränsningar; en iscensättning av den gränslösa relativism som följer av bilden av människobarnet som tabula rasa, ett ofrivilligt monument för mänsklighetens triumf över sin egen natur. 

Har det faktum att det är mamman som har burit och fött barnet någon bäring på det som kommer därefter? I synnerhet den mamma som ammar tenderar att bli barnets primära anknytningsperson, och därmed den som det i första hand söker sig till för närhet och tröst.

En central fråga är huruvida de båda föräldrarnas roller i utgångsläget bör förstås som likvärdiga. Har det faktum att det är mamman som har burit och fött barnet någon bäring på det som kommer därefter? I synnerhet den mamma som ammar tenderar att bli barnets primära anknytningsperson, och därmed den som det i första hand söker sig till för närhet och tröst. I de fall när barnet ger uttryck för en sådan preferens, är vår tolkning av den betydelsefull: Tänker vi oss den som biologiskt betingad, eller som ett resultat av tidigt verkande patriarkala normer? Bör vi bemöta barnets vilja olika i de båda fallen? 

Givetvis kan vi också ställa motsvarande frågor om moderns känslor för sitt barn: att vara ifrån sin bebis känns för många mödrar som ”att glömma en kroppsdel hemma”, för att använda karriärmamman Isabella Löwengrips ord. Hur ska vi förstå denna känsla? Vi skulle kunna välja att tro att den säger oss något väsentligt, kanske till och med något som har med barnets behov att göra; känslan av att separeras från en sexmånaders baby skiljer sig, vågar jag gissa, för de flesta mödrar från känsla inför att separeras från en sexåring. Att få av oss tolkar känslan så har troligtvis en hel del att göra med vilka konsekvenser det skulle få att verkligen hörsamma den.

Om vi omfattar en idé om jämställdhet som systematiskt nedvärderar föräldrars närvaro, omvårdnad och enträgna byggande av stabila och ömsesidiga relationer, till förmån för arbete, självförverkligande och ekonomiskt oberoende, förnekar vi på samma gång det uppenbara faktum att ett barn endast kan uppnå verklig mänsklig mognad om det vägleds av pålitliga vuxna – män och kvinnor – som själva besitter sådan. Vilka ideal är vi intresserade av att överföra på våra barn? Att självförsakelse, empati och känslomässig lyhördhet är destruktiva ideal då de begränsas till det ena könet, och exploateras flagrant av det andra, är tydligt. Men lika tydligt är att de som allmänmänskliga ideal på sikt är de enda hållbara.

Helena Granström är författare och kulturskribent.