De flesta doktriner eller ideologier börjar med en grundläggande insikt som är sann, men de går vilse när insikten dras till sin spets – när doktrinen så att säga blir doktrinär. Så skriver statsvetaren
Francis Fukuyama i sin läsvärda bok
Missnöjets tid – den liberala erans slut. Han menar att det inte minst gäller den neoliberala synen på frihandel, som länge bildat åsiktskorridor i Väst. Min krönika
Doktrinen om frihandel funkar inte är den första av ett antal artiklar där jag kommer att peta i det ämnet.
Ekonomerna tog sig för pannan
De som försvarar ordningen har argumenterat för att arbetarklassen i Väst kan njuta av billigare varor från Kina. Öppenheten skulle inte bara vara bra för oss utan även skapa fred i världen. Konsensusåsikten i USA har i årtionden varit att handel skulle göra regimen i Peking till en ansvarstagande medaktör i det internationella systemet.
Donald Trump insåg att det fanns ett hyckleri i den rådande synen.
Under sina kampanjmöten när han vann valet 2016 återkom han ständigt till ämnet Kina. Han fördömde: ”Globaliseringen som gjort finanseliten som donerar pengar till våra politiker väldigt rika, men lämnat miljoner arbetare utan något förutom fattigdom och oro”.
Trumps ord rörde vid en rå nerv i samhället.
Trumps uttalanden om frihandel viftades bort, ekonomer tog sig för pannan. Den grundläggande doktrinen är ju nämligen korrekt: länder som har färre handelshinder mellan sig får större och effektivare marknader. Det är de fattiga i samhället som tenderar att drabbas hårdast när tullar gör att varor som de köper blir dyrare.
Östasiens ekonomiska mirakel hade inte varit möjligt utan export, inte heller Sveriges välstånd. Men det ekonomerna inte talat lika högt om är att varje individ inte kommer att tjäna på globaliseringen. Väljarna säger inte till sig själva: Nå, jag må ha förlorat mitt jobb, men det finns åtminstone någon i Kina eller invandrare som fått det bättre. Och situationen blir direkt akut när västvärldens demokratier börjar hamna på efterkälken i nya teknologier gentemot Kommunistpartiets Kina, eller står värnlöst när krig och pandemier bryter ut.
Trumps ord rörde vid en rå nerv i samhället.
America first-politiken, där USA trodde sig kunna hantera världen ensam, utvecklades till en mer sofistikerad National strategy for critical and emerging technologies, som presenterades i oktober 2020. Trumps nationella strategi lade ut en plan för att USA, tillsammans med allierade och partner, skulle kunna förbli världsledare, enligt Utrikespolitiska institutets färska rapport Controlling critical technology in an age of geoeconomics.
Varning för P-ordet
Trumps misstag var att han med sin America first-policy stötte sig med allierade och han blandade samman ett handelskrig, där han hade ett missriktat fokus på total handelsbalans med enkla varor som skor, med ett techkrig, som handlar om säkerhet. Lägg till det hans kaotiska ledarstil, där han spelade ut Wall Street-duvor och Kina-hökar mot varandra och resultatet blev dysfunktion. Men president Biden har inte återvänt till frihandeln utan fortsatt där Trump slutade. Han har intensifierat arbetet för att stärka USA:s skydd och utveckling av teknologier av kritisk betydelse och använder bland annat exportkontroller på amerikansk halvledarteknik för att bromsa Kinas teknologiska utveckling.
Europa har nu börjat följa efter och håller i snabb takt på att rulla ut egna lagpaket, med exportkontroller, industristöd och granskningsmekanismer för utländska investeringar (Sverige kommer att införa en sådan den första december, som jag skrev i artikeln Minnen från ett öppnare Kina). Initiativen är i praktiken ofta protektionistiska eller defensiva, även om ingen vill använda P-ordet.
Anledningen är det stora försprång som Kina fått inom flera av de teknologier som kommer att avgöra framtiden. Medan länder som Sverige försökt agera marknadsliberala föredömen anklagas Peking för att ha mobiliserat partistatens makt för att ta över utlänningarnas teknologier, skydda sina egna bolag och utnyttja omvärldens öppenhet. Västvärldens svängning märktes på tekniktoppmötet 30–31 maj mellan EU och USA i Luleå och den väntas bli än tydligare när kommissionens ordförande Ursula von der Leyen den 20 juni presenterar en ny färdplan för hur unionen ska de-risk relationerna med Kina. Den nya strategin väntas innebära ett stort skifte från den traditionella europeiska frihandelspolitiken till en mer defensiv position för att skydda Europas industri och säkerhet. Jag skriver mer om det i min essä Framtiden handlar om tillverkning, som tittar närmare på industripolitikens återkomst.
En version av denna text har tidigare publicerats som nyhetsbrev.
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
