Det ryska inbördeskriget riskerar att återupprepa sig

Det är historieberättande av den gamla skolan – one damn thing after another. Man ser dock ibland inte alltid skogen för alla träd, och man ser ibland inte heller storyn i gyttret av slagfält, fälttåg, namn, platser, massakrer, pogromer, massvåldtäkter.

Övergrepp och legal tortyr

Man kan nog säga att det första världskriget kom att fortsätta i resterna av tsarens sönderfallande imperium i det kaos som uppstod efter den ryska revolutionen; kineser, amerikaner, fransoser, turkar, tatarer, afghaner, uigurer, polacker, tyskar, japaner, kosacker, letter, tjeckoslovaker och förstås ryssar stred och dödades här – i miljontal. Dödstalen för det ryska inbördeskriget beräknas till mellan sex och tio miljoner människor, det vill säga nästan lika många som det första världskrigets offer.

De som fortfarande har en romantisk bild av Vladimir Lenin som the good guy (och att det var den paranoide Josef Stalin som sedan förstörde Sovjetunionen), kommer få sina illusioner krossade av Antony Beevor. Snabbt efter oktoberkuppen 1917 återinfördes dödsstraffet (som avskaffats efter februarirevolutionen samma år) av bolsjevikerna, och kort därpå gav Lenin säkerhetstjänsten rätt att tortera och döda utan rättegång eller rättslig övervakning.

Fängelserna blev snabbt överfulla, så privata hus rekvirerades.

Den nyinrättade säkerhetstjänsten Tjekan (NKVD:s, KGB:s och FSB:s föregångare), som drunknade i arbete på grund av alla anklagelser om ”sabotage” eller ”kontrarevolution” de hade att handlägga, kunde enkelt hantera sina växande högar av papper genom att döma till döden i stället för att utreda.

En av bolsjevikernas första åtgärder efter revolutionen var för övrigt att låta resa en staty av Maximilien Robespierre (som var huvudansvarig för terrorn efter franska revolutionen) i Moskva. Statyn var dock så illa konstruerad att den föll ihop redan efter ett par dagar. Pressen skyllde på kontrarevolutionärer.

Rikare familjer som flydde skräcken för att bli arresterad av säkerhetstjänsten i Petrograd, upptäckte snabbt att Tjekan agerade långt mer självsvåldigt och hänsynslöst ute i provinserna. Fängelserna blev snabbt överfulla, så privata hus rekvirerades. Ibland tog man ut stora grupper av fångar på pråmar där de bands fast med taggtråd, innan man helt sonika sänkte dem.

Tsarryssland var förvisso en av Europas mest auktoritära stater – men dödsstraffstatistiken från tsarens dagar överträffades snabbt med råge av kommunisterna som avrättade över 75 gånger så många om året.

Hämnd och avhumanisering

Ja, det är en helt oerhörd historia som Beevor berättar om det inbördeskrig som bröt ut efter revolutionen – om grymhet, hämndspiraler och avhumanisering.

När Kiev intogs av de röda 1918 avrättades 5 000 personer i centrala staden. De vita antikommunistiska trupperna genomförde massor av pogromer. Kosackerna, som ofta stred för de vita, stod för några av de värsta övergreppen. Samtidigt gjorde de röda försök att mer eller mindre utrota kosackerna.

Avrättningarna urartade inte sällan i excesser i stympningar och sadistisk tortyr.

En brittisk officer på plats vittnade om grymheterna: ”Kriget har gjort de obildade, enfaldiga, vidskepliga ryska bönderna till odjur, och den lättsinniga, försupna, nöjeslystna adel som de vill utplåna till djävlar (…) Båda sidor är lika barbariska, och den tortyr fångarna utsätts för är så omänsklig att jag inte förmår skriva om det här.”

Efter slagen dödades ofta fångarna rutinmässigt. Eftersom fångarna inte sällan var många och ammunitionen var dyrbar utgick ofta order om att använda bajonetter och sablar. Avrättningarna urartade inte sällan i excesser i stympningar och sadistisk tortyr. När Krim återtogs av de röda 1920 mördades mellan 15 000 och 100 000 människor (Beevor menar att den högre siffran är den mest sannolika) av Tjekan, som arbetade i skift för att hinna med sin uppgift.

En vit kavalleriofficer vittnade om att när hans enhet anlände till byar som tillhörde de röda hängdes alla misstänkta män i brunnarna, medan alla unga kvinnor våldtogs. Sedan stal man allt av värde.

Och så vidare.

Lägg sedan till återkommande utbrott av svält, epidemier, bristsjukdomar, spanska sjukan… Jag har för mig att Hans Rosling sagt något i stil med att framstegen i världen inte så mycket handlar om att vi skulle ha det så perfekt i vår tid, för så är det inte – utan mer om att vi inte kan föreställa oss hur eländigt livet var i det förflutna.

Ryssland hade år 1920 en medellivslängd på 24 år och var fattigare än dagens Eritrea, som är ett av världens fattigaste länder.

Ett imperium än idag

Militärhistorikern Piotr Wawrzeniuk skrev nyligen här i Kvartal att den misslyckade invasionen av Ukraina liksom Putins allt hårdare välde på sikt kan leda till en kollaps av dagens Ryssland. Landet är än idag ett imperium – det finns ett hundratal folkslag och det talas 35 officiella språk.

En sådan eventuell framtida upplösning löper risk att bli blodig, och lärdomarna från inbördeskriget för 100 år sedan förskräcker. Då vann den centralistiska linjen och bolsjevikerna. Ett nytt, framtida inbördeskrig skulle kunna få en helt annan utgång. För 100 år sedan drogs grannländer och omvärld in, i dagens globala värld skulle risken sannolikt vara än större.

Det finns två idag tydliga arv från den ryska revolutionen och inbördeskriget. Dagens Ryssland, som fortfarande tror sig vara en stormakt. Och dagens Kina som bygger på den kommunistiska ideologin. Ryssland och Kina är inte bara farliga för sina grannländer – de hotar i nuläget hela världsordningen.

Arvet från 1917 lever – tyvärr – fortfarande.