Men många vet inte särskilt mycket om vårt stora grannland i öster, som ju har många historiska kopplingar till Sverige. Det finns dock många läsvärda böcker som kan vara till god hjälp.
De långa historiska dragen från arvet från Bysans till dagens allt mer auktoritära stat ges av Per-Arne Bodin, som är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, i Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland (Norma 2016). Det är en samling essäer kring främst kulturhistoriska ämnen. En av de mest läsvärda handlar om den kända tavlan som målades på 1880-talet av Ivan den förskräcklige med sin döende son i famnen – som han själv slagit ihjäl i ett raseriutbrott i november 1581. Tavlan har laddats med olika betydelser och till och med vandaliserats. Per-Arne Bodin berättar om denna tavlas tolkningshistoria till idag på ett både spännande och lärorikt sätt – även om jag fick korsläsa mot engelskspråkiga Wikipedia för att få klarhet i alla förvecklingar i den rurikska dynastin.
Per-Arne Bodin kunde gärna vara lite mer generös med basfakta för oss som inte har järnkoll på alla detaljer i rysk historia. Andra essäer berör till exempel kyrkans roll i Ryssland. Boken är som sagt en samling nedslag i enskildheter. Den kräver en del baskunskaper för att ta till sig allt.
Miljöfrågorna på 1980-talet
Mera av baskunskaper får man i Kristian Gerners standardverk Rysslands historia (Historiska media 2017). Han är professor i historia vid Lunds universitet – och jag hade honom en gång i tiden som lärare i östeuropakunskap vid Uppsala universitet. Kristian Gerner berättar personligt och utförligt om rysk historia, med tyngdpunkt på modern tid. Han skriver tematiskt och gör nedslag, till exempel om judarnas historia i Ryssland/Sovjet – eller om varför Michail Gorbatjovs nykterhetskampanj var en central faktor för upplösningen av Sovjetunionen. Liksom hur de allt allvarligare miljöfrågorna på 1980-talet kom att bli ett slagträ för de separatistiska och nationalistiska tendenserna inom Sovjetunionen.
Boken Rysslands historia. Från Alexander II till Vladimir Putin (Dialogos förlag 2014) är skriven av Martin Kragh, som är forskare och programchef för Rysslands- och Euroasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet. Det är mer av en klassisk lärobok och översiktsverk. Den har några år på nacken, men ger en bra bild av framför allt slutet av 1800-talet och 1900-talets utveckling. Den innehåller mycket statistik, grafer och hårdare fakta om ekonomi.
Säkerhetstjänsten opererade mer eller mindre som en maffia efter revolutionen…
En sifferuppgift sätter sig i mitt minne: Under tsarregimens sista 50 år avrättades i snitt nästan 300 personer om året i Ryssland. Under kommunisttidens första 30 år avrättades i snitt runt 23 000 personer om året (och då räknas inte offren för svältpolitik, krig eller deportationer).
Säkerhetstjänsten opererade mer eller mindre som en maffia efter revolutionen: Martin Kragh berättar om en svensk ingenjör i landet som arresteras och döms till arkebusering två (!) gånger – men lyckas båda gångerna köpa sig fri (ena gången för 10 000 rubel, motsvarande cirka 110 000 kronor idag). Andra svenskar som greps i landet efter revolutionen hade inte samma tur, utan avrättades.
Bokens skildring av Sovjetunionens första år är synnerligen läsvärd. Jag hade inga illusioner om livet i Sovjetunionen innan jag läst denna bok – men hade efter läsningen en ännu klarare bild av framför allt det ekonomiska vanstyret av detta jätterike. Även Kristian Gerner är förtrogen med forskningen som skett efter att arkiven öppnats på 1990-talet, och hans slutsatser liknar Martin Kraghs.
Historiens närvaro i nuet
2015 års Nobelpristagare i litteratur heter Svetlana Aleksijevitj, och av hennes böcker om Sovjetunionen och Ryssland är Zinkpojkar (Ersatz 2016) och Kriget har inget kvinnligt ansikte (Ersatz 2015) mina favoriter. Hennes metod är att intervjua många personer, och sedan låta rösterna höras så att säga i kör – i många korta kapitel. Dessa två böcker behandlar erfarenheterna från andra världskriget ur ett kvinnligt perspektiv samt minnena av kriget i Afghanistan på 1980-talet. Böckerna handlar snarare om erfarenheter, minnen och historiens närvaro i nuet än den faktiska historien. De är kort och gott fantastiska och lärorika böcker som man bara slukar.
Han ger en skakande bild av framför allt livet i den ryska armén – korruptionen, övervåldet, grymheterna, förnedringen, lögnerna.
Och apropå krig. Arkadij Babtjenkos bok Krigets färger. Ett vittnesmål (Ersatz 2008) handlar om hans tid som soldat i Rysslands krig i Tjetjenien. Det är en bok som är så skitig, grym och outhärdlig att den är svår att beskriva. Han ger en skakande bild av framför allt livet i den ryska armén – korruptionen, övervåldet, grymheterna, förnedringen, lögnerna. Tjetjenerna må vara fienden som beskjuter berättarjaget – men farligast framstår soldaterna ur andra kompanier som misshandlar och plågar sina arma vapenbröder dagligen. Boken ger en unik bild inifrån den ryska armén.
En annan unik bild inifrån ges av Anna Larina Bucharinas memoarer I minnets labyrinter. Ett liv i skuggan av Stalin (Natur och Kultur 1991). Hon var gift med den ledande bolsjevikteoretikern och ”partiets älskling” Nikolaj Ivanivitj Bucharin som avrättades 1938, varvid hon skickades till fångläger. Anna Larina Bucharina var även ytterst nära att själv bli arkebuserad. Hon satt sedan i Gulag i 20 år och gav ut denna bok när kommunismen föll. Hennes vittnesmål är visserligen bitvis rörigt och det kryllar av namn och platser – men samtidigt är det en konkret skildring av framför allt 1930-talets Sovjet och livet som politisk fånge. Hon träffade de flesta i det yttersta toppskiktet och ger levande beskrivningar av Josef Stalin, Leon Trotskij, säkerhetstjänstens chef Lavrentji Berija med flera.
Samma period behandlas i boken Terror och dröm. Moskva år 1937 av den tyske historikern Karl Schlögel (Natur & Kultur 2011). Det är en tegelsten om livet i framför allt terrorns epicentrum, Moskva. I ett myller av detaljer och scener från den tiden gestaltas livet i den tid då så gott som vem som helst kunde bli avrättad när som helst. Detta skiljer tydligt den kommunistiska terrorn från den nazistiska – som var tydligt inriktad på vissa grupper.
Jag gissar att många av bödlarnas och offrens barn och barnbarn fortfarande lever. Helt klart måste minnet av denna vidriga tid leva kvar och prägla även nutidens Ryssland.
Tradition av auktoritärt styre
Den största stötestenen i dagens Ryssland är oviljan att göra upp med sitt förflutna, med traditionen av auktoritärt styre. Det skriver Anna-Lena Laurén, som är journalist och Rysslandskorrespondent för DN, i sin färska bok Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Norstedts 2021). Den är rasande välskriven och aktuell, och hon uppvisar en imponerande detaljkännedom.
Hon beskriver ingående det ryska språket och förhållandet till den ryska litteraturen på ett både underhållande och lärt sätt. Detta är en bok som man sträckläser – den är lättläst i ordets mest positiva betydelse.
Hon vittnar om genomkorrumperade klansamhällen där det mesta styrs via mutor, släktingar samt etnisk kvotering och konkurrens.
Anna-Lena Laurén har även tidigare skrivit om Kaukasus och de postsovjetiska republikerna i boken I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk (Söderströms 2009). Det är en fantastisk liten reportagebok om framför allt ryska Kaukasus, till exempel Ingusjien och Dagestan (bara i Dagestan finns det 36 officiella nationaliteter, till exempel avarer, rutuler, aguler, azerer, darginer, laker, kumyker, lezginer och nogaier). Hon vittnar om genomkorrumperade klansamhällen där det mesta styrs via mutor, släktingar samt etnisk kvotering och konkurrens. Det är oklart om situationen har förbättrats sedan boken kom ut, men oavsett detta är boken synnerligen läsvärd.
När jag läste boken för första gången för drygt tio år sedan uppfattade jag den även som lite vagt frispråkig och snudd på politiskt inkorrekt, minns jag. Sedan dess har både världen och Anna-Lena Laurén förändrats. I Sammetsdiktaturen får man i stället läsa utvikningar om Donald Trump, könsmaktsordningen, underordnade grupper och fördelen med politisk korrekthet.
Nåja, en av historiens alla anastrofer (vilket betyder motsatsen till en katastrof) är att det sovjetiska imperiet avvecklades så pass fredligt som ändå skedde för trettio år sedan. Vår tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt kallar i Den nya oredans tid (Albert Bonniers förlag 2019) Sovjetunionens upplösning för något av ett mirakel: ”Imperier lämnar sällan den historiska scenen alldeles fredligt.” Imperier faller snarare samman till följd av svåra konflikter – eller så utlöser sammanbrottet i sig nya konflikter: ”Vår tids under är att detta inte skedde när Sovjetunionen kollapsade under trycket av sin egen oförmåga.”
Visst förlorades många människoliv: i Kaukasus, i Centralasien, i Baltikum, i Moskva. Men de var alla till följd av lokala, relativt begränsade konflikter och våldsutbrott.
Det hade lätt kunna bli som Jugoslaviens upplösning – fast i långt större skala.
Jag delar till fullo Carl Bildts bild. Med tanke på alla historiska oförrätter samt underskottet på demokratiska normer, tillsammans med överskottet på krigsmateriel, kan vi vara tacksamma att det gick så pass lugnt till som det gjorde. Det hade lätt kunna bli som Jugoslaviens upplösning – fast i långt större skala.
Själv har jag haft förmånen att besöka såväl Sovjetunionen som Ryssland. I Sovjetunionen såg jag med egna ögon de tomma hyllorna i affärerna, och jag minns att det mesta var mer eller mindre grått.
Minnet av andra världskriget
Många år senare åkte jag den transsibiriska järnvägen genom Ryssland, fast med många stopp längs med vägen. Badade i den kalla och djupa Bajkalsjön, som är världens till volymen största sjö. Slogs av vänligheten och gästfriheten bland ryssarna. I Krasnojarsk, som ligger längs med floden Jenisej i centrala Sibirien, firades ryska flottans dag när vi passerade – vilket i princip innebar att alla män som gjort värnplikten tog på sig en gammal uniformströja och började dricka vodka till frukost. Staden var rätt stökig på eftermiddagen.
Ett annat bestående minne är att så gott som varje stad har ett monument med namnen på alla stupade i andra världskriget – som i den rysk-sovjetiska historieskrivningen utspelade sig åren 1941–1945 – och att dessa namnlistor rymmer ohyggligt många namn och öden.
Jag har även mellanlandat på Moskvas flygplats några gånger på senare år. Där kan man köpa imponerande mängder Putinkitsch – t-shirts, muggar, dockor och porträtt av Vladimir Putin i alla tänkbara sammanhang.
Slutligen – Ryssland är ett mäktigt och stolt land, väl värt att upplevas och försöka förstå. Landets befolkning har utstått ohyggliga umbäranden genom seklerna – invasioner, oreda, förtryck, livegenskap, revolutioner, inbördeskrig, svält, terror, världskrig, deportationer, diktatur, fattigdom, korruption, miljökatastrofer. Och framtiden ser inte särskilt ljus ut. Putin har bäddat för sin egen makt i många år framöver. Men regimen är, som Anna-Lena Laurén skriver, både stark och skör på samma gång, kanske på samma sätt som det sovjetiska styret. Ingen förutsåg dess fall, men när det väl skedde verkade det självklart.
Oavsett hur Putins styre kommer att sluta så blir man lite klokare av att läsa någon eller några av dessa böcker. Vill du ha en substantiell och faktatät historisk genomgång skulle jag börja med att läsa Martin Kragh eller Kristian Gerner, föredrar du en häftig läsupplevelse så lockar nog Anna-Lena Lauréns I bergen finns inga herrar. Och den allra mest aktuella är hennes nyutkomna bok Sammetsdiktaturen.
Sammantaget ger dessa böcker både bakgrund och ökad förståelse för verkligheten bakom dagens dystra rubriker.