Sedan Sverigedemokraternas genombrottsval 2010 har det ofta sagts att vi har fått ett nytt politiskt landskap i Sverige. Kanske var det snarare de etablerade partiernas likheter som ställdes i blixtbelysning, skriver Johan Wennström, fil.dr i statsvetenskap.

”Om det stora policyvaruhuset inte erbjuder minskad invandring, så kommer det att växa fram en svart marknad för populistiska partier”, skrev den brittiske statsvetaren Eric Kaufmann nyligen i Kvartal (7/3 2019). Enligt Kaufmann har de etablerade vänster- och högerpartierna i Sverige och västvärlden, genom att inte tillgodose den efterfrågan på en restriktiv invandringspolitik som finns i stora delar av befolkningen, skapat en politisk nisch som partier av Sverigedemokraternas slag har kunnat fylla.

I en ny doktorsavhandling i statsvetenskap presenterar jag en liknande analys, men hävdar att dessa partiers framgångar bör förstås mot en mer komplex bakgrund.[1] Vad som gör Sverigedemokraterna, för att hålla fast vid en svensk kontext, attraktiva för väljare som har tröttnat på det stora varuhusets utbud är inte i första hand partiets invandringspolitik, utan att Sverigedemokraterna kan upplevas representera en bredare moralisk profil än vad den etablerade vänstern och högern gör.

Två moraluppfattningar

Denna analys vilar på den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidts uppmärksammade bok The Righteous Mind (2012). Haidt utgår där från den forskning som finner att människan inte föds som ett oskrivet blad i moraliskt hänseende, och hävdar att vi redan från födseln har en förmåga att bejaka vissa grundläggande moraliska värden (moral foundations). Det finns, enligt Haidt, åtminstone sex sådana värden, vilka alla har främjats under människans evolutionära utveckling: frihet, omsorg, rättvisa, lojalitet, auktoritet och helighet.

När Notre Dame stod i lågor under påskveckan, kände nog även många av oss som inte är religiösa att helighet var det moraliska värde som vi förknippade med denna händelse.

Dessa värden utvecklades som stöd i olika utmaningar som våra förfäder ställdes inför för hundratusentals år sedan, men de har också relevans i den moderna världen. Om exempelvis helighet ursprungligen handlade om att hålla kroppen fri från giftiga ämnen i naturen, vilket Haidt hävdar, kan det i dag handla om vördnad för hävdvunna moraliska tabun, nationella symboler eller tidlösa uttryck för mänsklig skaparkraft. När Notre Dame stod i lågor under påskveckan, kände nog även många av oss som inte är religiösa att just helighet var det moraliska värde som vi förknippade med denna händelse, både som grund för sorg och upprördhet och som ett imperativ att befrämja ansatser att återställa det som gick förlorat. Andra betraktade dock den utbredda förtvivlan över att en medeltida katedral höll på att brinna ned som kulturellt snobberi och moralisk inskränkthet.

Eftersom individer påverkas på olika sätt av gener och kulturella influenser, och gör vitt skilda personliga erfarenheter genom livet, har nämligen inte alla människor samma moraliska profil. Tvärtom kan vissa personer bejaka värden som andra anser är oviktiga eller till och med saknar moralisk legitimitet.

Enligt Haidt har dessa skillnader i våra moraliska profiler också en avgörande betydelse för vilka politiska åsikter vi anammar. Han hävdar att liberaler och konservativa tenderar att bejaka olika kombinationer eller ”matriser” av värden. Liberaler betonar som regel omsorg, rättvisa och frihet och saknar eller har endast svag känsla för de övriga tre värdena, medan konservativa lägger vikt vid samtliga värden, då de menar att de balanserar varandra.

Haidt talar förvisso om liberaler och konservativa i en amerikansk kontext, vilket brukar översättas till ”vänster” och ”höger” på svenska. Men hans beskrivning av de två moraliska matriserna stämmer väl överens med hur också svenskar förstår de i Sverige alltmer omtalade begreppen liberal och konservativ. Även enligt vårt synsätt månar liberaler framför allt om individers fri- och rättigheter och deras personliga välbefinnande, medan konservativa sätter gränser för individens autonomi genom att ställa den i relation till andra hänsynstaganden.

Huruvida man är liberal eller konservativ blir ur det perspektivet inte en fråga om att vara vänster eller höger. Liberaler kan finna en hemvist i båda läger och som socialdemokraten Widar Andersson mycket riktigt påpekar i tidskriften Axess (nr 3/2019) har inte heller konservativa hedersbegrepp och värderingar ”genom någon naturlag en given plats i det ena eller andra politiska partiet”.

Det kan däremot finnas skäl att med hjälp av Haidts moraliska matriser undersöka i vilken riktning som vänstern och högern i Sverige har rört sig de senaste decennierna – liberal eller konservativ?

Vänster och höger har flutit ihop

I min forskning har jag upptäckt att bägge de historiskt sett tongivande vänster- och högerpartierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, konsekvent har betonat de tre liberala värdena omsorg, rättvisa och frihet, på bekostnad av de övriga tre. Man kan därmed säga att vänstern och högern har konvergerat moraliskt. Detta framstår som tydligt inte minst inom skol- och invandringspolitiken.

Resultatet av detta gemensamma angrepp på lärarnas engagemang och införandet av NPM blev en proletariserad lärarprofession med låg status i samhället.

På skolans område ansåg både vänstern och högern, från 1960-talet och framåt, att en traditionell, auktoritativ pedagogik är samma sak som en auktoritär undervisning, och att lärarna som stod vid katedern hade tagit ifrån eleverna makten över sin utbildning. I ett försök att ge tillbaka inflytande till eleverna banade vänstern och högern tillsammans väg för den näringslivsinspirerade styrmodellen New Public Management (NPM) i skolan. Förutsättningen var att lärarnas hängivenhet till värvet bröts ned och att de kunde fås att betrakta läraryrket som vilket jobb som helst. När detta var uppnått kunde NPM, som sedan dess intåg i skolan i början av 1990-talet kraftigt har begränsat de tidigare självständiga lärarnas handlingsutrymme, accepteras.[2] Resultatet av detta gemensamma angrepp på lärarnas engagemang och införandet av NPM blev en proletariserad lärarprofession med låg status i samhället.

En oro för att eleverna inte kunde påverka undervisningen i den gamla skolan låg även bakom vänsterns och högerns gemensamma entusiasm för en konstruktivistisk och postmodern syn på kunskap. En sådan kunskapssyn gör gällande att ämneskunskaper är flytande och att den inomdisciplinärt definierade kärna av kunskaper samt den hierarki mellan dessa kunskaper som har utkristalliserat sig inom varje ämnesfält saknar giltighet. I stället, anses det, bör elever själva få bestämma vad som är relevant för just dem att lära sig.

I samma skede som en sådan kunskapssyn infördes fullt ut i skolans styrdokument i början av 1990-talet decentraliserade och marknadsutsatte socialdemokratiska och borgerliga regeringar det svenska skolväsendet i valfrihetens namn.[3]I förlängningen ledde det till att skolkonkurrens infördes men att staten förlorade möjligheten att mäta vilka kunskaper som lärs ut i skolorna, med utbredd betygsinflation som följd.[4]

På ett liknande sätt ledde en ensidig tro på värdet av fri rörlighet till att inte bara Socialdemokraterna och Moderaterna, utan samtliga av de etablerade vänster- och högerpartierna i Sverige, ställde sig bakom en invandringspolitik som varken tog hänsyn till statsmaktens förmåga att kontrollera nykomlingarna eller konsekvenserna för sammanhållningen i de små landsbygdskommuner där de flesta flyktingar sett till befolkningsstorlek skulle komma att placeras.[5] Med denna politik som ledstjärna tog Sverige under 2010-talet emot dittills oöverträffade flyktingantal. För att bara ge ett exempel översteg flyktingmottagandet 2015 årskullen av nyfödda barn med nästan 50 procent.

Igelkottar – inte rävar

I både skol- och invandringspolitiken har vänstern och högern alltså varit mer eller mindre blinda för lojalitet, auktoritet och helighet. Samma ensidiga betoning av de liberala och individualistiska värdena har också funnits på andra politikområden. Så sent som förra sommaren stod till exempel alla sju partiledare (Sverigedemokraterna var inte bjudna) på RFSL:s debattscen på Pridefestivalen och uttalade sitt stöd för en ny könstillhörighetslag.

Men vänstern och högern har även varit förenade i ett annat avseende, nämligen, i deras kognitiva förhållningssätt till politiken.

Den grekiske poeten Archilochos myntade en gång liknelsen att räven vet många saker, men igelkotten vet en stor sak. I sin bok Expert Political Judgment (2005) använder den amerikanske socialpsykologen Philip E. Tetlock denna liknelse för att klassificera politiska experter och prognosmakare enligt kognitiv stil på en skala mellan ”räv” och ”igelkott”.

Det visar sig att rävar gör betydligt bättre prognoser än igelkottar, eftersom de har ett mer balanserat och nyanserat tänkesätt. De är öppna för olika infallsvinklar, väger in många faktorer i sina analyser och väljer inte bort obekväma fakta enbart för att bibehålla vad Tetlock kallar ”moralisk renhet”. Igelkottar satsar däremot allt på ett kort; de fastnar för en viss idé och håller sig till den under alla omständigheter.

Mot den bakgrunden kan man konstatera att vänstern och högern har uppträtt som igelkottar snarare än rävar. Båda sidor har bara haft en syn på relationen mellan lärare och elever och den traditionella pedagogiken. Som det även påpekades i en ESO-rapport förra året, gjordes heller ingen konsekvensanalys av vad en decentralisering och marknadsutsättning av skolan skulle kunna innebära eftersom både vänster- och högerpolitiker var låsta vid en analys.[6] De var därför till exempel inte känsliga för att skolkonkurrens i förening med allvarliga brister i skolans enskilt viktigaste institution, den styrande kunskapssynen, riskerade att leda till betygsinflation. På samma sätt har vänstern och högern bara haft en syn på invandring.

Det var den underliggande strukturen i det politiska landskapet sedan decennier, att både vänstern och högern omfamnar igelkottens moral, som framträdde i all sin tydlighet när ett avvikande parti kom in i riksdagen.

Att vänstern och högern har omfamnat den liberala moraliska matrisen, som bara utgörs av några få, närbesläktade värden, är inte förvånande. Den skulle i själva verket kunna beskrivas just som igelkottens moral. Samtidigt har rävar, vilka torde känna sig mer hemma i den konservativa moraliska matrisen, den som betonar alla sex värden, under lång tid saknat politisk representation i Sverige.

En kamp mellan två igelkottar?

Sedan Sverigedemokraternas genombrottsval 2010 har det ofta sagts att vi har fått ett nytt politiskt landskap i Sverige. Kanske borde vi i stället säga att det var den underliggande strukturen i det politiska landskapet sedan decennier, att både vänstern och högern omfamnar igelkottens moral, som framträdde i all sin tydlighet när ett avvikande parti kom in i riksdagen. Denna struktur har sedan i allt väsentligt bestått, vilket har lett till att Sverigedemokraterna har kunnat fånga upp fler och fler väljare som är mer som rävar och som inte känner sig hemma i något av de övriga partierna.

Men kan Sverigedemokraterna verkligen anses vara ett parti för rävar? Har inte det partiet också snöat in på en enda fråga, det vill säga på att vara emot invandring? Ett möjligt svar är att en mycket stor invandring på kort tid tangerar, och beroende på perspektiv kan uppfattas som den enskilt största utmaningen för, alla de moraliska värdena och att det kanske är därför som Sverigedemokraterna så starkt fokuserar på invandringen. Att Sverigedemokraterna var det första partiet som påpekade att den stora invandringsrelaterade befolkningsökningen inte kan diskuteras som ett enskilt ”stuprör” utan måste räknas in i varje sakpolitiskt sammanhang, exempelvis fördelningspolitiken och sjukvårdspolitiken, ligger till exempel i linje med en sådan tolkning.

Det är nog snarare så, att misstaget som flera av de övriga partierna, på ett typiskt igelkottsvis, har begått är att de har trott att Sverigedemokraternas valframgångar kan förklaras enbart av att partiet vill ha en mer restriktiv invandringspolitik.

Varför går det inte bättre för Moderaterna?

Flera partier, kanske i synnerhet Moderaterna, har ju övertygat sig själva om att stora grupper av väljare kan vinnas tillbaka från Sverigedemokraterna genom en positionsförflyttning i invandringspolitiken. Denna strategi har inte lyckats. Trots att Moderaterna vid ett tillfälle till och med krävde ett temporärt stopp för asylinvandring, har partiet fortsatt att tappa stöd. Ett viktigt skäl till detta kan just vara att man inte helt förstår, och därför inte kan nå, Sverigedemokraternas väljare på ett moraliskt plan.

I den omtalade tv-dokumentären om Sverigedemokraternas Mattias Karlsson, som är född i Småland, berättar han om hur han upplever att något han förknippar med barndomen har solkats ned. Mariannelund, där många scener i Emilfilmerna har spelats in och där Emil besöker doktorn för att ta bort soppskålen över huvudet i Astrid Lindgrens berättelse, blev för några år sedan skådeplats för en av de mer uppmärksammade gängvåldtäkterna i Sverige. Brottet begicks på ett asylboende. Vad Karlsson egentligen uttrycker med den berättelsen är att hans hembygdskänsla har naggats i kanten. För att återknyta till Haidt, säger han att den stora flyktinginvandringen har underminerat sådant som är heligt för honom och många andra människor.

Det är ett betecknande exempel på hur Sverigedemokraterna kan resonera och hur deras företrädare på ett för dem naturligt sätt bland annat berör helighet och besläktade begrepp som hem och nation. Att det tycks vara ett modersmål för Sverigedemokraterna slår an hos rävar som bejakar fler moraliska värden än enbart de fri- och rättighetscentrerade. För Moderaterna, som för länge sedan övergav sin konservatism, ligger det däremot närmare till hands att tala om hur en gränsöverskridande brottslighet i flyktinginvandringens spår försvagar statens förmåga att uppfylla sin del av det abstrakta ”samhällskontraktet”, ett begrepp som representerar en liberal syn på samhället som främst en skyddsrelation mellan staten och den enskilde individen. Redan för 1980-talets moderater var det, enligt statsvetaren Jan Hylén, otänkbart att ”hävda att nationen är en lika verklig och moraliskt betydelsefull enhet som individen” och det har knappast förändrats under de Nya Moderaterna.[7]

En sådan retorik kommer inte att övertyga rävar att rösta på Moderaterna och detsamma gäller för partierna på vänsterkanten. Om man ser bortom invandringsfrågan, finns det sannolikt en stor potential också för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att vinna nya väljare genom att även betona lojalitet, auktoritet och helighet, till exempel genom att bejaka den svenska flaggan och värdet av nationellt självbestämmande i sin EU-kritik. Man kan också föreställa sig en vänsterkritik mot privatiseringar i välfärden som inte bara handlar om en orättvis fördelning av resurser, utan om att marknadens normer kränker syftet med offentliga verksamheter: att visa omsorg om varandra. Vilka uttryck för detta man än kommer fram till, så borde nog både vänstern och högern skaffa sig en rävsvans.

Noter

 

[1] Wennström, J, 2019, “Introductory Essay”, i Interpreting Policy Convergence Between the Left and the Right: Essays on Education and Immigration. Linköping Studies in Arts and Sciences No. 760. Linköping: Linköpings universitet.

[2] Se vidare Wennström, J, 2016, ”A Left/Right Convergence on the New Public Management? The Unintended Power of Diverse Ideas”, i Critical Review 29(3–4), 380–403.

[3] Se vidare Wennström, J, kommande, ”Marketized Education: How Regulatory Failure Undermined the Swedish School System”, i Journal of Education Policy.

[4] Se vidare Henrekson, M & Wennström, J, kommande, ”’Post-Truth’ Schooling and Marketized Education: Explaining the Decline in Sweden’s School Quality”, i Journal of Institutional Economics.

[5] Se vidare Wennström, J & Öner, Ö, 2019, ”Political Hedgehogs: The Geographical Sorting of Refugees in Sweden”, IFN Working Paper No. 1266. Stockholm: Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

[6] Forsstedt, S, 2018, Tänk efter före! En ESO-rapport om samhällsekonomiska konsekvensanalyser. Stockholm: Finansdepartementet.

[7] S 261 i Hylén, J, 1991, Fosterlandet främst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904–1985. Stockholm: Norstedts Juridikförlag.