Det är lätt att konkludera att flockmentalitet länge varit ett ledande signum för många politiska beslut på senare år. Ta migrationsfrågan, gängbrottsligheten, den fallande undervisningskvaliteten, nedrustningen, energipolitiken och nyssnämnd monetär politik. Under en period har ”alla” inom kommentariatet tyckt ungefär samma sak för att sedan peka på varandra när tidigare konsensusförståelse visat sig vara alldeles uppåt väggarna. Så varför sådan samsyn kring politiska positioner som i efterhand visat sig tveksamma? Svar: Eftersom starka intressen kan utnyttja sina tolkningsföreträden för att frysa ut meningsutmanare.
Konsensustänkandets mekanismer är särskilt starka i små länder där ”alla känner alla”. Länder som Österrike, Norge, Finland, Belgien och Sverige.
Myt 4: Politiker- och expertkvaliteten är lägre än förr
Ingen kan betvivla att den nästan incestuösa relationen mellan makthavare och samhällsvetenskap spelar en huvudroll i konsensussoppan. De som pekar på ett underskattat politiseringsproblem inom samhällsvetenskapen har alldeles rätt (men ingen skugga faller för den skull över naturvetenskapen, som i Sverige länge varit världsledande). Föreställningen att fenomenet skulle vara nytt är däremot felaktigt. Lika länge som den akademiska sektorn existerat har samhällsforskare tillhandahållit intellektuella alibin för det politiska läger som håller i budgetspakarna.
Om någon tvivlar på detta; före demokratigenombrottet lutade alla samhällsakademiker med hjältestatus åt höger (Svedelius, Alin, Kjellén). Mellan 1920-talet och slutet på 1950-talet, när samhällets två stora folkrörelser (arbetarrörelsen och bonderörelsen), tillsammans dominerade den politiska scenen så lutade alla samhällsakademiker med inflytande åt någon form av hybridprogressivt håll (makarna Myrdal, Ohlin, Wicksell, Keynes). På 1960-talet och 1970-talet, när S istället lutade sig mot V(pk) för att bilda regering, var närapå alla samhällets intellektuella stjärnor starkt vänstervridna (Sartre, de Beauvoir, Foucault). Under (avreglerings)epoken Thatcher/Reagan utvecklades återigen högertänkare till husgudar (Schumpeter, Friedman, Hayek). Under den ännu pågående markant socialliberala epoken, sedan 1990-talet och framåt, har statsförvaltningen nästan uteslutande lutat sig mot akademiker som gett stöd åt mittfältspolitikernas agendor (Rawls, Krugman, Stiglitz, Habermas, Pissarides).
Politiserat så det förslår, visst, men problemet är alltså långtifrån nytt. Vidare har graden av god tro alltid varit hög. När politiker skickar budgetpengar i enögd politisk riktning så har dessa i alla tider – tro det eller ej – typiskt övertygat sig själva (och varandra) om att bara ”deras” samhällsakademiker är politiskt neutrala, medan alla andra är politiserade och därför bör ignoreras. Noteras bör att många av samhällets förmodligen bästa samhällsvetare aldrig lämnat en skuggplats eftersom dessa vägrat att politisera sin forskning och därför också tvingats kämpa med såväl finansiering som erkännande.
Så varför mer tal om politiserade ”experter” nu än tidigare? För vi har i en mening förmånen att uppleva en analytiskt fascinerande brytningstid. Det vill säga en tid när en kritisk massa väljare, efter att ett tankegods drivits i absurdum, börjat att öppet säga ”Hallå där, skärp er!” Så var det också på 1920-talet när folket på goda grunder utmanade högerns många institutionaliserade tramsigheter.
Vare sig Branting, Wigforss eller Per Albin hade stenkoll på utvecklingstrenderna (alltid lättare efteråt). Däremot var samtliga, som kanske flertalet framgångsrika politiker, skickliga på att ta täten och verbalisera folkmajoritetens krav. Samma sak med omvända förtecken på 1970-talet när folket istället utmanade vad som då utvecklats till vänsterns institutionaliserade tramsigheter. Fälldin, Ullsten och Bohman ställde sig framför och verbaliserade den folkliga motreaktionen.
Idag då? Nu är vi där igen fast denna gång är det mittfältet som bland annat drivit sin agenda in absurdum. Kristersson, Åkesson, Dadgostar och Busch försöker alla gå i täten och verbalisera den folkliga motreaktionen. Hur går det då? Sådär får man nog säga.
Som bekant är folkrörelserna nu skuggor av sina forna jag.
Varför? Bland annat eftersom Branting, Per-Albin och även Fälldin hade förmånen att få ofta tydlig och klar vägledning från välorganiserade och verklighetsförankrade folkrörelser. Utan båda öronen i konstant lyssnarläge inom den egna rörelsen var det omöjligt att knipa partiledarposten. Därmed verbaliserades agendan nästan av sig själv.
Under tidigare brytningstider hade politikerna därutöver förmånen att de kunde peka med hela handen. I en mening var det ganska tacksamt att, som Per Albin, med en mullrande rörelse i ryggen, peka mot högerns privilegiesystem och sedan med resolut röst – och i folkets namn – kräva jämlikhet. Ungefär lika tacksamt var det för Fälldin, men en annan ännu stark folkrörelse i ryggen, peka på de dubiösa tankekrumbukterna kring löntagarfonder för att med resolut röst – och i folkets namn – kräva äganderättens bevarande.
Idag då? Som bekant är folkrörelserna nu skuggor av sina forna jag. Så var söker politiker då vägledning gällande färdriktning? Jo, ofta hos samhällsvetarna som, av redan nämnda skäl, ofta verifierar snarare än utmanar institutionaliserat tankegods. Samt ofta(st) erbjuder universallösningen more of the same. Eftersom det bara på så vis är möjligt att dels slippa medge felsteg och dels säkra även nästa års forskningsbudget. Ingen bör därför förvånas över att det idag större akademikerinflytandet i högsta grad bidragit till den stundtals tragikomiskt oinformerade jakten på gamla höger- respektive vänsterspöken. Som om ”nazister” eller ”kommunister” fortfarande figurerade i starka nätverk och planerade samhällsrevolution. Trots att väljarkåren knappast någon gång i världshistorien varit mindre radikal än i nutid.
Det första politiska läger som, på ett samlat sätt, hederligt vågar verbalisera och ta höjd för ovan beskrivna skeenden kan snabbt förväntas minska samhällspolariseringen. Samt ta täten i svensk politik. Missnöjespartiet måste utvecklas till ett parti som, utöver sina två paradfrågor (migration och brottsbekämpning), erbjuder mer än främst copy-paste politik.
I dagsläget signalerar inget parti välbehövligt helikopterperspektiv för att kunna återvända till den genuina pragmatiska balanslinje som tjänat Sverige så väl och brukade vara ett svenskt adelsmärke. Att väljarkåren, i förra riksdagsvalet, undvek att ge rungande stöd åt något läger var det klokaste draget när ingen riktigt håller måttet. Därmed kvarstår ett välbehövligt förändringstryck.
Myt 5: Väljarkåren vet inte sitt eget bästa
Av skäl som delvis redan berörts är ingen myt mer skadlig än den neopatriarkaliska myten att folket är alltför outbildat för att begripa sitt eget bästa. I en mening är det både helt förutsägbart och konstigt att denna klassiska myt återigen slagit rot. Hur så? För att börja med förutsägbarhetsaspekten så har samhällets styrande elit alltid gärna flörtat med den åtminstone sedan Platon existerande tanken att det ”känslostyrda” folket mår bäst av att ”vist allseende filosofkungar” styr samhället. Tanken är såklart synnerligen bekväm för politiker och byråkrater för om den realiseras går det att styra utan kämpiga krav på vare sig ansvarsutkrävande eller valkampanjer.
Redan Platons mer pragmatiskt sinnade lärjunge Aristoteles avfärdade tankespåret som orealistiskt. För hur identifierar och tillsätter man sådana filosofkungar? I den mån dessa överhuvudtaget existerar? Ändå har den ena administrationskasten efter den andra, på grund av egennyttan, gärna passionerat omfamnat dessa tankegångar. Ett huvudbudskap som då alltid följer som ett brev på posten: ”Fred och välstånd är bara möjligt att bevara genom att skicka ännu mer makt och pengar i vår riktning”. Det behövs inte mycket (objektiv) inblick i politikens historia för att konstatera att sådan rappakalja, om den går hand i hand med demokratierodering, ofta slutar i pannkaka. Oavsett om det är högererans rojalister, vänstererans kommunister eller nutidens globalister som sitter vid rodret.
Det är ingen slump att världens traditionellt mest gräsrotsorienterade länder också varit mest politiskt stabila och mest ekonomiskt framgångsrika.
Så varför är det då samtidigt konstigt att denna villfarelse återigen slagit rot trots den uppenbara egennyttan i administrationskretsar? Eftersom det egentligen också är fullständigt uppenbart att inget system är bättre än det demokratiska på att balansera och ventilera samhällets olika uppfattningar och intressen. Likaså är inget system bättre än det demokratiska på att erbjuda motvikt när (neo)patriarker och (neo)matriarker i realtid börjar haspla ur sig sina sliriga toppstyrningsargument.
Inte heller är något samhällssystem bättre än det demokratiska på att aktivera samhällets kollektiva hjärnkapacitet för att lösa både politiska och ekonomiska problem. Av dessa skäl är det ingen slump att världens traditionellt mest gräsrotsorienterade länder också varit mest politiskt stabila och mest ekonomiskt framgångsrika. Länder som Sverige, Norge, Danmark, Finland, Nederländerna, Schweiz, Kanada, Storbritannien, USA och Nya Zealand. Så tror man att det går att erodera demokratin utan negativa konsekvenser har man inte på riktigt tagit till sig att the power of the people är mycket mer än bara ett uttryck. Man har då också upphört att vara äkta demokrat. Oavsett hur mycket man själv påstår motsatsen.
Ytterst går Sverige kräftgång, för första gången under den demokratiska eran, eftersom Sveriges ledare inte haft vett att på ett just äkta sätt värna om det finaste vi har: den unika svenska demokratitraditionen. Det illustrerar att kampen för demokratin måste vara evig. Det illustrerar också att förvaltningskasten aldrig får tillåtas kidnappa demokratibegreppet. För då slutar det, när någon dristar sig att resa invändningar, antingen i utfrysning eller i nonsensförvrängningar i stil med följande: ”Dumheter. Detta är komplexa grejer men genom vår höga bildningsgrad som vanligt folk inte begriper så lyckas vi minsann med konststycket att transferera makt och inflytande till icke-folkvalda och ändå värna om demokratin. So leave this to us och gå och spela padel eller nåt.”
I en tid av bedräglighet, för att fritt kombinera två George Orwell citat, är den intelligenta människans främsta plikt att påminna om det politiskt opassliga men egentligen ändå solklara. Till exempel att det även i det så kallade moderna samhället bevisligen bara är väljarkåren som erbjuder stark kollektiv motvikt när samhällets ledare, på grund av den olyckliga kombinationen självtillräcklighet och oförstånd, leder in samhället på grumligt odemokratiskt toppstyrningsvatten.
En förträfflig tumregel är därför att aldrig någonsin ta någon politiker eller ”expert” på allvar som pekar finger mot någon enstaka knäppgök och sedan påstår att folket inte begriper sitt eget bästa. En sak till. Om vi återigen lär oss att lyssna på vad folket verkligen säger, snarare än att av egennyttiga skäl fabricera nidbilder, så finns det knappast något problem som inte den kollektiva hjärnkapaciteten klarar av att lösa. Se bara på utvecklingen i alla genuint demokratiska länder. Visst, regelbundna konjunkturnedgångar, som nu.
Vidare har det ofta sett rörigt ut när samhällets olika intressenter drabbat samman. Ändå har alla viktiga långsiktiga trendkurvor typiskt pekat upp, upp och upp.
Mark Brolin är geopolitisk strateg, nationalekonom och författare till bland annat boken ”Healing broken democracies. All you need to know about populism” (2021).
