Det finns hopp, del 1

Här följer några sådana myter som alla kan punkteras.

Myt 1: Rysslandshotet mot Sverige har vuxit

Ingen bör betvivla att Vladimir Putin, likt alla klassiska despoter, knaprar åt sig så mycket som möjligt av sina grannländer. Dessbättre har inte bara Putins realpolitiska omdöme utan också den ryska armén visat sig avsevärt klenare än befarat. Den ryska militären har bevisligen så stora svårigheter att säkra ens östra Ukraina att den knappast har kapacitet att landsätta trupp även i finska Karelen eller på Gotland (Östersjöns naturliga och osänkbara ”hangarfartyg”).

Vidare avgörs den militära styrkan alltid, på lång sikt, av den ekonomiska förmågan att finansiera den. Före Ukrainakriget utbröt var rysk ekonomi i paritet med Italiens och inte mycket större än Nordens samlade. Sannolikt har rysk ekonomi krympt rejält efter att Putin inte bara bränt avsevärda summor på ett illa hanterat krig utan också alienerat sina förut viktigaste köpare av petroleumprodukter.

I det briljanta referensverket Why nations fail: The origins of power, prosperity and poverty (Profile Books, 2013) poängterar ekonomerna Daron Acemoglu och James A. Robinson hur lätt despotregimer utvecklas till korthus. Ja, Putin utövar mediemonopol och många ryssar har på riktigt duperats att svälja hans orerande kring påstådda historiska oförrätter, påstådda ukrainska nazister samt argumentet att ett ”defensivt” krig är nödvändigt eftersom ett ”imperialistiskt väst” är på väg att svälja Ukraina.

Ryssland befinner sig i en utvecklingskurva som påminner betydligt mer om Ukraina år 2023 än Ryssland år 1917.

Många andra ryssar är ändå väl medvetna om att Putin svikit sitt folk grovt samt att enda sättet för penningadeln att normalisera relationen med omvärlden är att göra Putin till ensam syndabock. Visst, varje gång en kritisk oligark ”råkar falla till sin död från sitt hotellfönster” så drar såklart övriga oligarker öronen åt sig.

När Putin väl faller – och i många avseenden lever han redan på lånad tid – är det inte alls otänkbart att Ryssland får sin första ryska (demokratiska) Zelenskyj snarare än ytterligare en ny despot. Dels för att inte bara Putin, utan hela gardet runt honom, försvagats av Ukrainakriget. Dels för att Ryssland befinner sig i en utvecklingskurva som påminner betydligt mer om Ukraina år 2023 än Ryssland år 1917.

Även med Putin kvar vid makten – eller med en annan despot – är Sverige nu mindre hotat av Ryssland än före kriget i Ukraina. Det förestående Nato-medlemskapet reducerar dessutom det svenska behovet av att tassa på tå eller rentav böja sig inför unfallenhetskrav kombinerade med ryska översittarfasoner. Som när exempelvis ryska flygplan kränker svenskt luftrum.

Myt 2: Vi är ute på halare ekonomisk is än för några år sedan

Gällande ekonomin så har allting knappast varit frid och fröjd bara för att ekonomin varit stimulerad via konstgjord andning (rekordlåga räntor och systemgarantier). Tvärtom har vi, som konstateras av Edward Chancellor i boken Price of time: The real story of interest (Allen Lane, 2022), skjutit problemen framför oss sedan åtminstone finanskraschen 2008. Eftersom vi då, unikt i fredstid, bemötte den tidens prisbubblor genom att, via riksbankernas monetära stimulans, kasta sunda skattepengar efter osunda spekulantpengar.

På så vis har vi levt i en tickande bomb präglad av växande skuldberg, konsumtionshets, ”finansialisering” av ekonomin (alltfler företag som styr om sin verksamhet mot värdepappersspekulation och aktieåterköp snarare än åt förädling av kärnverksamheten), finansföretag som haft incitament att spekulera oansvarigt eftersom risken transfererats till skattebetalarna, zombieföretag (ineffektiva företag som håller sig flytande genom att helt enkelt låna sig ur sina problem), korporativism (en oligopolsituation i industri efter industri underblåst av att stora aktörer enkelt vill kunna låna pengar för att köpa upp sina mindre konkurrenter), den naiva överoptimism som typiskt följer när pengar flödar ”fritt” (som när vi klibbade in oss i Kontinentaleuropas pinsamt Rysslandsberoende energisystem och låtsades bort riskerna) samt nya prisbubblor på den ena marknaden efter den andra. Den historiskt radikala lågräntepolitiken har därutöver ökat ojämlikheten eftersom aktörerna närmast penningflödena, den politiska och ekonomiska adeln, har premierats på den vanliga människans bekostnad.

Ja, baksmällan just nu måste genomlidas, men bättre att ha påbörjat tillnyktringen än att ha den framför sig.

Visst, några hävdar med emfas att så inte är fallet. Många agerar då i den goda tro som brukar dominera i samhällets elfenbenstorn. Likväl är det såklart inte första gången en styrande administrationselit påstår att extraordinära åtgärder gynnar alla, trots att de själva är främsta förmånstagare.

Ja, baksmällan just nu måste genomlidas, men bättre att ha påbörjat tillnyktringen än att ha den framför sig. Äntligen befinner vi oss närmare den punkt då vi till slut kan vända blad och börja på ny kula. Givet att vi inte återigen drar fel slutsatser genom att lyssna okritiskt på dem som investerat prestige- och intressekapital i den ”intellektuella” tankeakrobatik som, trots alla förödande snedvridningseffekter, sjunger lågränteradikalismens lov.

Myt 3: Globaliseringen hotas

Det talas för tillfället en hel del om ”globaliseringens reträtt” som om det alltid är en smärre katastrof när internationella band – inklusive leveranskedjor – kapas. Detta trots att det är uppenbart att många av samhällets ledare värnat om andra intressen än folkets när dessa tillåtit ett så hopplöst stort beroende av exempelvis rysk naturgas och kinesiska halvledarkomponenter. Det betyder att de tankefigurer som gör gällande att alla former av handel alltid gynnar (nästan) alla – samt alltid bidrar till att stärka demokrati och marknadsekonomi – behöver förädlas högst väsentligt.

Despotregimer som kontrollerar ett lands viktigaste naturresurser blir självfallet starkare snarare än svagare av handel. Därför har idel oljeshejker suttit tämligen säkert trots många ökänt ”medeltida” uppfattningar. Därför har inte minst svenskt bistånd ofta gjort mer skada än nytta. Det har bland annat konstaterats av Human Rights Watch som granskat effekterna av svenskt Kambodjabistånd (Sveriges Radio inslag 21 februari 2017).

Därför trodde Putin att gasutpressning skulle tvinga väst att svika Ukraina (Tysklands och Frankrikes regeringar var också båda pinsamt nära att vika ner sig, precis som de gjorde när Ryssland annekterade Krimhalvön). Att sådan utpressning skulle kunna följa var egentligen hela tiden fullständigt uppenbart.

Att en motreaktion inte skett förrän under galgen vittnar om den kanske mest klassiska undermålighetscocktailen i förvaltningsvärlden: kortsiktigt karriäristiskt blundande för obekväma motargument, flockmentalitet, lobbyistinflytande, alltför liten väljarinsyn, fastklamrande vid prestige- och intressepositioner liksom den förvisso ofta välgrundade föreställningen att ansvariga kan glida undan påföljd genom att skylla på varandra.

Den demokratiska världen har allt att vinna på frihandelssamarbete.

Globaliseringen hotas egentligen inte alls. Världen har under senare decennier, genom bland annat lågprisflyg, internet och folkförflyttningar, krympt som aldrig förr. Den utvecklingen varken kan eller bör stoppas. Däremot har den huvudlösa globaliseringen börjat stöta på patrull. Den som främjat världens despoter genom att den demokratiska världens politiska ledare och kommersiella särintressen låtsats som att det är problemfritt att dela säng, så länge det bjuds en ny exportmarknad samt glamorösa middagar. Journalisten och författaren Rana Forohaar har helt rätt när hon i sin nysläppta bok, Homecoming. The path to prosperity in a post-global world (Crown Publishing, 2023) konstaterar att den folkliga motreaktionen är något positivt.

Utomordentligt negativt – rentav svekfullt – är det däremot när EU:s och USA:s patriarker och matriarker sätter upp protektionistiska stängsel gentemot varandra, trots att sådana stängsel återigen gynnar särintressen snarare än den egna befolkningen. Eftersom den demokratiska världen har allt att vinna på frihandelssamarbete. Givet att sådant frihandelssamarbete inte används som alibi för att smygvägen transferera makt från väljarkåren till icke-folkvalda byråkrater i fjärran land.

Här kan du läsa del 2.