Manfall i litteraturen, del 2: “Åsiktskorridoren finns inte” – det är i alla fall ett vanligt påstående i den svenska politiska debatten. Men att åsiktskorridoren förflyttar sig innebär inte att den inte existerar. Och de som en gång på allvar ställt sig utanför korridoren, får sällan tillbaka sin tidigare ställning. Det skriver Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, med utgångspunkt i Henrik Ibsens En folkefiende.

Läs eller lyssna på del 1 i denna serie av Johan Lundberg: Syndafallet till metoo: Den manliga nedgångens litteraturhistoria (7/11).

Låt oss tala om en annan pjäs av Henrik Ibsen, En folkefiende (1882). (I den första artikeln i denna serie i två delar skrev jag om Ibsens pjäs John Gabriel Borkman, där den manliga huvudpersonen faller som följd av borgerskapets värderingar.)

I En folkefiende handlar det om borgerlighetens sociala utstötningsmekanismer, och Ibsens skarpa blick på, och mästerliga gestaltning av dessa mekanismer har i allra högsta grad bäring också på vår tid. Faktum är att den utstötning som identifierades av Ibsen för snart ett och ett halvt sekel sedan förklarar väsentliga egenheter i dagens svenska offentliga samtal, och de fall som drabbar dem som inte håller sig till samtalets implicita regler.  

Thomas Stockman är läkaren som upptäckt något som människorna i staden han bor i nödvändigtvis måste få veta, men samtidigt absolut inte vill kännas vid: Han har upptäckt att vattnet till badanläggningen – stadens stolthet, källan till invånarnas drömmar om ära och stora ekonomiska intäkter – är förgiftat. I inledningen av En folkefiende är Stockman övertygad om att han kommer att hyllas som hjälte för att ha blottlagt sanningen i tid, innan någon hann skadas. 

Den upptäckt som skulle rädda bygden och ge Stockman hjältestatus, visar sig i stället vara en katapult som stöter ut honom och gör honom just till folkets fiende.

Så blir det inte. Under dramats gång vänder sig alltfler tongivande personer i ortens borgerskap emot honom; till slut även den liberale redaktören för den tidning där Stockmans artikel om förgiftningen var tänkt att publiceras. Det visar sig att ingen vill veta att det man byggt upp, investerat i och vävt sina drömmar kring i själva verket är ett luftslott.

Den upptäckt som skulle rädda bygden och ge Stockman hjältestatus, visar sig i stället vara en katapult som stöter ut honom och gör honom just till folkets fiende. Både Stockman själv och hans dotter blir uppsagda från sina arbeten; hans två söner mobbas i skolan. Icke desto mindre väljer Stockman att bo kvar i den lilla staden, för att framleva sina dagar som något av en dissident. Omkring honom finns de som öppet stod upp för honom; de som stod upp för honom, men bara i enrum och när ingen annan såg eller hörde; och de som aktivt velat tysta honom. 

Han sammanfattar sin situation med orden: 

”Den starkaste mannen i världen är han som står mest ensam.”

Vår tids folkefiender

En fråga man kan ställa sig är naturligtvis vilka som utgör nutidens motsvarigheter till borgerskapet i En folkefiende. Vad är det som krävs för att ett etablissemang ska ge upphov till social stigmatisering, till att utkomstmöjligheter går förlorade och att en liberal redaktör på en tidning som säger sig verka för åsiktsmässig pluralism och fritt meningsutbyte, börjar skruva på sig nervöst och förklara att han inte vill publicera något som slår hål på särskilt viktiga idéer, teorier, visioner eller drömmar?

”åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det” – Erik Helmerson, DN.

Kanske behövs det, för att de nutida utstötningsmekanismerna ska kunna klicka igång, inte en badanläggning med en förgiftad källa, utan en gemensam konstruktion av en idé. Upplevs värdegrunden som hotad, behöver ingen ha dåligt samvete över att stigmatisera och stöta ut ideologiska motståndare. Snarare tvärtom: utstötningens mekanismer vilar ytterst på moraliska axiom enligt vilka den utstötte har sig själv att skylla. 

Men innan vi går vidare – finns det ens någon åsiktskorridor?

När Erik Helmerson i en ledarartikel i Dagens Nyheter nyligen påstod att ”åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det”, så kan det finnas anledning att erinra sig att den åsiktskorridor som han hämtar sina exempel från är den på svenska ledarredaktioner. (Transparens: Texten gällde Aftonbladets andra recension av en bok som jag är redaktör för.) 

En annan populär invändning brukar vara att det visst går att lufta hur märkliga och kontroversiella idéer som helst – man får bara vara beredd att bli bemött för det unkna man ger uttryck för: ”Det finns ingen korridor. Man får säga precis vad man vill – men sedan får man självklart räkna med svar på tal.” Som Anne-Charlotte Martéus beskrev det i sin vidräkning med åsiktskorridoren i Kvartal (17/3 2016). 

Men den föreställningen kolliderar med mekanismerna i de sammanhang där jag vistats under stora delar av mitt yrkesverksamma liv, nämligen kulturredaktioner och universitetsmiljöer. Den som där pekar på att vattnet visar oroväckande värden kommer inte att bli bemött med mätningar som visar något annat – utan med social utstötning. 

Det anständigas gräns

Tesen i den här artikeln kan i korthet sammanfattas som att politisk åsiktskonformitet är en nutida motsvarighet till den borgerliga konformitet som Ibsen beskrivit som en katapult, det vill säga det som i En folkefiende leder till att Tomas Stockman förskjuts och därmed faller.

Var och en som arbetat som redaktör inom medier där ambitionen har varit att vidga åsiktskorridoren, torde ha en mer eller mindre intuitiv förståelse för exakt var gränserna går för vad som kan påstås vid en viss tidpunkt utan att man behöver bli stigmatiserad och utstött som Tomas Stockman.

Men för att stigmatiseringen ska kunna ske, krävs att några sköter översynen av den gräns som borgerskapet av tradition tycker om att bevaka: den mellan det anständiga och det oanständiga. 

Vi kan kalla dem renhållningsarbetarna. På svenska kultursidor har dessa flyttat in i samma takt som akademikerna flyttade ut.

När Dagens Nyheters Greta Thurfjell nyligen skrev om konservatismens attraktionskraft och om unga kvinnors brist på entusiasm över den nutida feminismen, var det självklart att alla kulturredaktioners renhållningsarbetare gemensamt ryckte ut.

Renhållningsarbetaren känns igen på sina krönikor skrivna i jagform och i enlighet med följande logik: En kontroversiell åsikt har uttryckts i etablerade medier. Åsikten i fråga visar sig vid närmare beaktande delas av många, mer eller mindre anonyma och för allmänheten okända människor, vilka i sociala medier uppträder på ett sätt som av renhållningsarbetaren beskrivs som hatiskt eller hotfullt. Då de anonyma personerna i sociala medier skriver elakheter om etablerade skribenter, utgör de ett hot mot de senares verksamhet och således mot yttrandefriheten och demokratin. Det yttersta ansvaret för detta hot mot demokratin har dock den skribent som i etablerade medier gett uttryck för den kontroversiella åsikten – eller kanske snarare den redaktör som valt att publicera den kontroversiella artikeln. Summa summarum: den kontroversiella texten borde aldrig ha publicerats. 

Jonna Sima på Aftonbladet underströk kopplingen mellan högerextremism och kritik av feminism. Den grundbult i demokratin som utgörs av möjligheten att formulera kritik mot vetenskapliga paradigm, utan risk för repressalier, beskrivs av Sima som ett hot

Renhållningsarbetets yttersta syfte är att påvisa hur de åsiktstendenser som utmanar den för stunden rådande hegemonin, kan länkas till vad som av alla ”anständiga” människor anses vara en skälig grund för social stigmatisering. När Dagens Nyheters Greta Thurfjell nyligen skrev om konservatismens attraktionskraft och om unga kvinnors brist på entusiasm över den nutida feminismen, var det självklart att alla kulturredaktioners renhållningsarbetare gemensamt ryckte ut.

Att, som det beskrevs i Thurfjells artikel, vända den konstruktivistiska feminismen ryggen, borde kanske inte vara något att uppröras över, i en kulturvärld som under femtio år har framhållit vikten av att revoltera mot auktoriteter. Dock var tiden uppenbarligen inte mogen för dylika upprorstendenser när det gällde just de feministiska auktoriteterna. Tvärtom gällde det för alla och envar att visa sin lojalitet med den rådande hegemonin. 

Jonna SimaAftonbladet underströk kopplingen mellan högerextremism och kritik av feminism. Den grundbult i demokratin som utgörs av möjligheten att formulera kritik mot vetenskapliga paradigm, utan risk för repressalier, beskrivs av Sima som ett hot mot demokratin: 

”Åsikterna beskrivs till och med som coola och trendiga för unga tjejer. Det är faktiskt inte något löjligt och skitsamma utan exakt det som är målet för en person som den högerextremistiska demagogen Steve Bannon, tidigare chefsstrateg för Donald Trump. Han har sagt att det är en ära att kallas rasist och har under året rest runt i Europa och eldat på högerextrema rörelser. Bannon har flera gånger uttryckt att det är just kvinnorättsrörelsen som är det största hotet mot den patriarkala samhällsordningen.”.

Den koppling som Sima gör mellan skepsis mot genusvetenskap och ”högerextrema rörelser” är dock långt ifrån ovanlig. I en rapport beställd av Nordiska Ministerrådet med titeln Hur motarbeta antifeminism och högerextremism (2013) fastslog en rad nordiska forskare och skribenter – däribland Mattias Gardell och Maria Sveland från Sverige – att eftersom antifeminism och högerextremism är två sidor av samma mynt, bör kritik mot feminism kriminaliseras. Vidare föreslogs kartläggningar av ”antifeminism” och att myndigheten Diskrimineringsombudsmannen borde ägna sig åt att aktivt motarbeta kritik mot feminism. 

Men så har åsiktskorridoren under flera decennier fungerat. Vid en given punkt, och utan någon egentlig debatt som leder fram till en tydligt formulerad omprövning, svänger alla plötsligt i en ny riktning.

Mattias Gardell, som är professor i religionsvetenskap vid Uppsala universitet, fastslog i sitt bidrag att ”antifeministerna” förenas av att de ”utgår från att det finns en verklig verklighet där fakta är fakta och sanningar universella och har svårt att finna sig till rätta i en värld där verkligheten är relativ och fakta och sanning är partikulära, preliminära, förändringsbara och kontextbundna.” 

Orden är onekligen tänkvärda i dag, fem år senare, då högerextremism anses vara liktydigt med det som Gardell framställer som sitt eget ideal: ifrågasättandet av fakta och uppfattningen att vetenskapliga sanningar är preliminära och förhandlingsbara. Alternativa fakta, som det brukar kallas i debatten. 

Men så har åsiktskorridoren under flera decennier fungerat. Vid en given punkt, och utan någon egentlig debatt som leder fram till en tydligt formulerad omprövning, svänger alla plötsligt i en ny riktning. Det hände, som tidskriften Fokus politiske redaktör Johan Hakelius har påpekat, i fråga om flyktingpolitiken under hösten 2015. Vid ett givet tillfälle omfattade plötsligt journalister såväl som politiker ståndpunkter som några veckor tidigare hade lett till social stigmatisering och bannlysning. 

Att ge en Stockman upprättelse, att framhålla honom som modig sanningssägare, skulle ju bara få hans tidigare belackare att framstå som följsamma. Det skulle kunna leda till obehagliga frågor om varför man tidigare tyckte som man tyckte; varför man nu ändrat ståndpunkt; och varför man tidigare beskrivit den nuvarande ståndpunkten som ett fullgott skäl för bannlysning. 

Men att åsiktskorridoren fungerar på detta sätt, betyder inte att den, så som DN:s Erik Helmerson tycks mena, har ”fallit”. Det betyder bara att den flyttas en smula. Och det betyder i sin tur inte att de som tidigare omfattade idéer som nu plötsligt anses comme il faut tas till heders igen. Dessa fortsätter vanligtvis att betraktas som i bästa fall märkliga och eljest, i värsta fall som fortsatt obehagliga: Att hela staden bestämt sig för att vattnet faktiskt är förgiftat, gör inte att Thomas Stockman får upprättelse, eller plötsligt anses vara mindre socialt märklig. 

Att ge en Stockman upprättelse, att framhålla honom som modig sanningssägare, skulle ju bara få hans tidigare belackare att framstå som följsamma. Det skulle kunna leda till obehagliga frågor om varför man tidigare tyckte som man tyckte; varför man nu ändrat ståndpunkt; och varför man tidigare beskrivit den nuvarande ståndpunkten som ett fullgott skäl för bannlysning. 

Otack är, som bekant, världens lön – och i den svenska åsiktskorridoren sådan den framträder i kulturlivet och på universitet har det under de senaste femtio åren åtminstone funnits en konstans och den kan sammanfattas i att den som tillhört rätt ideologiskt läger, noga besett, alltid har haft i princip rätt.

På ett helt annat tema, för att illustrera varför detta är en nödvändig del av dessa sociala processer: Ta en sådan sak som hårtrender. Modet kan inte en säsong föreskriva rakat huvud, för att till nästa säsong ett halvår senare kräva midjelångt hår. Målgruppen – flocken – skulle inte hinna spara ut håret, och ledarna – trendsättarna – skulle förlora sin ställning. Varför? För att den som stakar ut vägen för andra agerar i en social kontext med relationer som måste vårdas – i detta fall genom det underförstådda löftet att den som följer trendsättarens utstakade riktning aldrig riskerar att stå hopplöst utanför gruppen. Annars konkurreras man ut av andra som aspirerar på ledarpositionen. 

Den nya mätstickan: genus, miljö och rasism

Koreografin må alltså justeras i enlighet med att världen förändras – och utan att man låtsas om sina positionsbyten. Men därunder förblir värdegrunden intakt. Trots att de radikala revolutionsromantikerna i sina mest radikala marxist-leninistiska uppenbarelseformer under sin långa historia alltid visat sig ha fel i sina premisser och förutsägelser, lyckas man ständigt hitta nya frågor som bekräftar att utgångspunkten ändå är korrekt: att den moderna, liberalt orienterade och kapitalistiska västerländska civilisationen är destruktiv och i behov av radikal omvandling. Detta är bakgrunden till den monomana fixeringen i nutiden vid feminism, miljöfrågor och postkolonialism. Därur utkristalliserar sig den värdegrund som åsiktskorridoren är byggd på. 

På dessa tre områden framstår Västvärlden som huvudsakligen uppbyggd kring förtryckande strukturer, vilka inte bara hotar stora befolkningsgrupper utan även planeten i stort. Revolution är därför av nöden. Och de institutioner som tidigare gjort sig till plattformar för marxist-leninistisk revolutionsromantik, kan därmed, trots ideologins alla sina felaktiga prognoser, tyckas ha träffat rätt i själva utgångspunkten. Dels bekräftas genom klimathotet att kapitalismen är destruktiv. Dels visar det sig att det borgerskap, som utgjort kapitalismens motor, har upprätthållit och vidareförmedlat normer och konventioner – i form av exempelvis rasism och kvinnoförtryck – som varit hämmande och destruktiva.

Vad händer till exempel om man tar strid mot själva fundamentet i den nutida genusteorin? I vilken mån är det då möjligt att få arbeta kvar på en kulturredaktion eller fortsätta att skriva på ett kulturuppslag?

Om man betraktar dessa tre områden – miljöförstörelse, kvinnoförtryck och rasism – som själva fundamentet i den värdegrund som åsiktskorridoren är byggd på, inser man också varför synpunkter där varje form av ifrågasättande av någon aldrig så liten aspekt av exempelvis den nutida genusteorin anses nödvändig att utmåla som ett steg i riktning mot fascism – och därmed i riktning mot en sannolik framtida upplösning av demokratin.

Vad händer till exempel om man tar strid mot själva fundamentet i den nutida genusteorin? I vilken mån är det då möjligt att få arbeta kvar på en kulturredaktion eller fortsätta att skriva på ett kulturuppslag? Frågorna är svåra att svara på, då det inte finns något exempel på någon som på den sortens plattformar systematiskt ägnar sig åt en sådan kritik. Det förekom visserligen för 20-30 år sedan. Men inte på senare tid.

Så kanske är tystnaden i nutiden svar nog på frågan? 

På fyrtio-, femtio- och sextiotalen deltog filosofer, historiker, litteraturhistoriker och konsthistoriker inte bara i debatten. De styrde den, i alla fall delvis. Och de hade olika politisk färg. 

I universitetsvärlden finns dock en hel del exempel på hur kritiska synpunkter mot konstruktivistiska genusteorier på olika sätt bestraffas. Jag har talat med ett antal personer som trots sakkunnighetsutlåtanden som förordade befordran till professor, stoppats just på grund av att de uttryckt sig kritiskt mot genusteorier som utgick från föreställningar om kön som primärt sett en socio-kulturell konstruktion. (Återigen, transparens: Även jag har nekats befordran till professor, trots enhällig rekommendation från sakkunniga.)

Ett antal andra ärenden på svenska universitet pekar i samma riktning, nu senast det omtalade fallet med Germund Hesslow, professor i neurofysiologi samt docent i teoretisk filosofi. Han fick klagomål från en student med anledning av att han vid en föreläsning fällt yttranden i strid mot de i svenska medier vedertagna sätten att uttala sig om exempelvis transpersoner. 

Trots att Hesslow hade vetenskapligt stöd för sina utsagor, och trots att den ena utsagan – den om transpersoner – inte hade med föreläsningen att göra utan var ett kortfattat svar på en fråga från en student, så blev följden av fakultetsledningens utredning av ärendet att ett antal justeringar ansågs nödvändiga i och runt föreläsningen i fråga för att undvika att fler studenter skulle klaga.

Vem vågar vara public intellectual?

En följd av dessa förhållanden på universiteten är att Sverige numera lider brist på så kallade public intellectuals, det vill säga akademiker som deltar i det offentliga samtalet. På fyrtio-, femtio- och sextiotalen deltog filosofer, historiker, litteraturhistoriker och konsthistoriker inte bara i debatten. De styrde den; i alla fall delvis. Och de hade olika politisk färg. 

Vid den institution i Uppsala där jag en gång disputerade hade under efterkrigstiden professorer som Victor Svanberg, Gunnar Brandell och Thure Stenström varit verksamma. De var alla kända också utanför seminariesalarna. Den sistnämnde skrev i SvD samtidigt som jag under halvtannat decennium och publicerade under den tiden varje sommar en understreckare skriven under semestern på Gotland, där han gjorde ett slags kulturell och politisk summering av det gångna året utifrån ett utpräglat borgerligt perspektiv.

Vem skulle våga göra det i dag? Vilka skulle konsekvenserna bli om det gjordes? I den mån som det överhuvudtaget finns några borgerligt sinnade humanister som är verksamma vid universitet och engagerade i det offentliga samtalet, tillhör de, på samma sätt som jag, relikter från en svunnen tid. De har fått sin intellektuella fostran av personer som Thure Stenström och har möjligtvis också varit lite för naiva för att inte i tid ha insett sitt eget bästa, nämligen att det karriärmässigt mest effektiva sedan länge är att isolera sig i ett elfenbenstorn där man filar på artiklar som publiceras i peer review-tidskrifter och som enbart läses av en liten krets. 

stigmatiseringen sköts gladeligen av den nya sorts moralister som är lika engagerade som moralisterna var på Henrik Ibsens tid i att övervaka gränsen mellan de anständiga och de oanständiga.

Det är betecknande att denna utveckling bort från public intellectuals har skett samtidigt som ett ämne som mitt, litteraturvetenskap, har politiserats på ett sätt som torde sakna motstycke historiskt.

Problemet i Sverige är att hegemonin varit så omfattande att även den politiska borgerligheten till stor del kommit att omfatta de föreställningar som frodas på universitet och på kultursidor om klimat, feminism och postkolonialism. Genom att den politiska högern i Sverige inte tog kampen utan duckade eller instämde, har kritiken mot de radikala föreställningarna överlämnas till populistiska partier. Dessa har naturligtvis inte varit sena med att profitera på ett legitimt missnöje hos människor som inte är vare sig rasister, kvinnohatare eller förnekare av klimatförändringar.

Genom att den politiska borgerligheten backade har radikalerna nått sitt mål. I det läget kommer den som riktar kritik mot sådant som genusvetenskap och postkolonial teori omedelbart att stigmatiseras – så som vi kunnat konstatera att Aftonbladets ledarsida gjorde med Greta Thurfjell – som anhängare eller tillskyndare av högerpopulism eller till och med högerextremism. Och stigmatiseringen sköts gladeligen av den nya sorts moralister som är lika engagerade som moralisterna var på Henrik Ibsens tid i att övervaka gränsen mellan de anständiga och de oanständiga.

Långt efter att badet tvingats stänga av hälsoskäl, kan Thomas Stockman räkna med att vara en fallen man. 

 

En fråga man kan ställa sig är naturligtvis vilka som utgör nutidens motsvarigheter till borgerskapet i En folkefiende. Vad är det som krävs för att ett etablissemang ska ge upphov till social stigmatisering, till att utkomstmöjligheter går förlorade och att en liberal redaktör på en tidning som säger sig verka för åsiktsmässig pluralism och fritt meningsutbyte, börjar skruva på sig nervöst och förklara att han inte vill publicera något som slår hål på särskilt viktiga idéer, teorier, visioner eller drömmar?