Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

”Den starkaste mannen i världen är han som står mest ensam”

Foto: Wikimedia Commons/State Library of Queensland, Australia
Av Johan Lundberg | 28 november 2018
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 17 min Skärmläsarvänlig
I korthet

/ I Henrik Ibsens drama En Folkefiende har läkaren Thomas Stockman gjort en upptäckt som människorna i staden nödvändigtvis måste få veta, men inte vill kännas vid: Vattnet till badanläggningen – stadens stolthet – är förgiftat.

/ Stockman tror att han kommer att hyllas för att ha blottlagt sanningen i tid. Under dramats gång vänder sig i stället ortens borgerskap emot honom. Det visar sig att ingen vill veta att det projekt man vävt sina drömmar kring i själva verket är ett luftslott.

/ Den upptäckt som skulle rädda bygden och ge Stockman hjältestatus, visar sig i stället vara en katapult som stöter ut honom och gör honom just till folkets fiende. Samma mekanismer går att se i den samtida svenska åsiktskorridoren. Den som uttrycker tankar som går på tvärs med gemensamma idéer eller drömmar, riskerar social utstötning.

/ Åsiktskorridoren har inte försvunnit när det offentliga samtalet har förändrats, snarare har den förflyttats: Vid en given punkt, och utan någon egentlig debatt, tycks alla plötsligt svänga. Så skedde exempelvis i fråga om flyktingpolitiken under hösten 2015. 

/ Att samtalet förflyttas betyder emellertid inte att de som tidigare yttrade då obekväma idéer tas till heders igen när samma idéer plötsligt anses comme il faut. Dessa personer fortsätter vanligtvis att betraktas som i bästa fall märkliga och eljest, i värsta fall som fortsatt obehagliga.

Manfall i litteraturen, del 2: ”Åsiktskorridoren finns inte” – det är i alla fall ett vanligt påstående i den svenska politiska debatten. Men att åsiktskorridoren förflyttar sig innebär inte att den inte existerar. Och de som en gång på allvar ställt sig utanför korridoren, får sällan tillbaka sin tidigare ställning. Det skriver Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, med utgångspunkt i Henrik Ibsens En folkefiende.

Läs eller lyssna på del 1 i denna serie av Johan Lundberg: Syndafallet till metoo: Den manliga nedgångens litteraturhistoria (7/11).

Låt oss tala om en annan pjäs av Henrik Ibsen, En folkefiende (1882). (I den första artikeln i denna serie i två delar skrev jag om Ibsens pjäs John Gabriel Borkman, där den manliga huvudpersonen faller som följd av borgerskapets värderingar.)

I En folkefiende handlar det om borgerlighe

Läs mer Visa mindre