/ I litteraturen har mäns fall skildrats ända sedan antiken och bildar en hörnsten i det västerländska medvetandet. Även om temat är tidlöst, är det inte tidlöst hur man uppfattat den fallne mannens ansvar.
/ Sofokles drama Kung Oidipus (ca 427 f Kr) kretsar kring Oidipus upphöjande och efterföljande fall. I enlighet med den grekiska världsbilden bär Oidipus inte något personligt ansvar för sitt fall. Detta ansvar vilar snarare på hans mor, som trotsat gudarna.
/ Två likartade aspekter av motivet med den fallne mannen finns i Henrik Ibsens två dramer Vildanden (1884) och John Gabriel Borkman (1896). Ibsens kritik är riktad mot borgerskapets värderingar.
/ I vår tid uppfattas det som ett tecken på patriarkatets förtryck att män är överrepresenterade i fråga om det risktagande som präglar Ibsens John Gabriel Borkman. Men den uppfattning om könen som framgår av dramat kan snarare betraktas som ett uttryck för att kvinnor värderas högre än män.
/ Det finns i frågan om fallet en mystisk dimension som har försummats i historieskrivningen. En anledning torde vara den sorts maktanalys som för närvarande dominerar den västerländska debatten – där kvalitativ utveckling betraktas som en intressekonflikt, styrd av sådant som kön och etniskt ursprung, snarare än av betydligt mer svårfångade och i vissa fall potentiellt destruktiva krafter.
Men även om temat är tidlöst, är det inte tidlöst hur man uppfattat den fallne mannens ansvar, eller det omgivande samhällets roll i den process som leder till att han stöts ut ur gemenskapen.
Här följer därför ett försök att beskriva hur bilden av den fallne mannen har förändrats genom århundradena, med nedslag hos Sofokles, Dante Alighieri, Miguel Cervantes och Henrik Ibsen.
Sofokles: Den detroniserade kungen
I den västerländska föreställningsvärlden börjar det alltså redan med den förste mannen: Adam. Vid sidan av honom och olycksbrodern Job i Gamla testamentet är annars Oidipus från Sofokles tragedi från 400-talet före Kristus själva prototypen för den fallne mannen. Låt oss titta närmare på honom.
Oidipus är kung över Thebe när berättelsen tar sin början. I slutet av dramat famlar han ut genom stadsportarna med utstuckna ögon, oförmögen att ens se den värld som han en gång regerade över.
I enlighet med den grekiska människosynen och världsbilden bär Oidipus ändå inte något personligt ansvar för sitt fall. Ansvaret vilar snarare på modern, Iokaste.
Berättelsen torde vara välkänd för de flesta: Kung Oidipus utfärdar inledningsvis ett dekret med innebörden att den man som mördat den förre kungen, Laios, måste hittas och straffas. Endast så kan man komma till rätta med den pestepidemi som hemsöker Thebe.
Vad Oidipus inte vet, är att det är sig själv han söker.
Huvudpersonerna i galleriet är Oidipus, hittebarnet som blev kung av Thebe; Laios, hans företrädare på tronen, mördad av Oidipus; Iokaste, änkan efter Laios, som gifter om sig med Oidipus och ger honom fyra barn (vilka ska komma att spela huvud- och biroller i andra grekiska tragedier, däribland Sofokles Antigone och Aiskylos De sju mot Thebe.).
Från ställningen som kung med en närmast gudomlig status, degraderas Oidipus under pjäsens gång, tills han i slutscenen har förskjutits från staden och får vandra iväg i blindo.
Mellan dessa två punkter har sanningen uppenbarats för Oidipus, steg för steg. Det visar sig att hittebarnet Oidipus i själva verket föddes som prins. Under dramats gång får han reda på att en okänd man som han dödade i ett gräl i själva verket var hans far. Och att kvinnan han gifte sig med var hans mor. När han inser det måste han, på grund av skammen, sticka ut sina egna ögon och förskjuts från Thebe.
I enlighet med den grekiska människosynen och världsbilden bär Oidipus ändå inte något personligt ansvar för sitt fall. Ansvaret vilar snarare på modern, Iokaste. Det var hon som trotsade gudarna, när de beordrade henne att döda sitt barn. I stället placerade hon ut pojken, Oidipus, i skogen. Tragedin kan samtidigt betraktas som ett försök att mejsla fram någonting essentiellt mänskligt i mellanrummet mellan det manliga fallets två ytterpoler: upphöjandet och utstötandet.
Ibsen: Borgerlighetens bojor
I modern tid är det nog få som med samma intensitet som den norske 1800-talsdramatikern Henrik Ibsen har skildrat fallna män – eller män som balanserar på randen till avgrunden.
I Ibsens fall finns en biografisk omständighet som är svår att bortse från: Faderns konkurs. Den ledde till stigmatisering i de borgerliga kretsar som familjen rörde sig i. Ibsen själv lär aldrig ha haft någon kontakt med fadern under dennes sista tjugosju levnadsår.
Två rätt likartade aspekter av motivet med den fallne mannen finns i de två dramerna Vildanden (1884) och John Gabriel Borkman (1896).
I Vildanden möter vi grosshandlare Werle och hans före detta kollega, gamle Ekdal, samt dennes son Hjalmar med frun Gina och dottern Hedvig.
I båda pjäserna skildras alltså män som fallit. Både Vildandens Ekdal och John Gabriel Borkman i pjäsen med samma namn, har suttit i fängelse och efter avtjänade straff har de sett sig nödgade att leva sina liv i det fördolda – vanärade, degraderade och föraktade.
Gamle Ekdal har barrikaderat sig på vinden, där han inrett ett slags hemma-zoo med olika inhemska djur, bland annat den skadade vildand som gett pjäsen dess namn. Vinden fungerar som en symbol för hur Ekdal har förskjutits från den mänskliga gemenskapen.
I övrigt ägnar han sig åt sådant som fallna män klichémässigt ägnar sig åt på våra breddgrader: drickande. Från att tidigare haft ansvar för det gamla bruket, sitter Ekdal nu på vinden och super ner sig.
Den degradering som gamle Ekdal genomgått påminner om Oidipus vandring ut genom stadsportarna och bort från den mänskliga gemenskapen, även om fallet för Ekdals del inte var lika djupt eller omfattande.
De manliga attribut som konstituerat Ekdals tidigare liv på bruket – uniformen och viltjakten – har han berövats. Kronans kläder, som han förbjudits att använda, tar han i hemlighet på sig på vinden. Där skjuter han sina egna kaniner i stället för de björnar som han fällde i sin krafts dagar. I övrigt ägnar han sig åt sådant som fallna män klichémässigt ägnar sig åt på våra breddgrader: drickande. Från att tidigare haft ansvar för det gamla bruket, sitter Ekdal nu på vinden och super ner sig.
I själva verket har Ekdal tagit på sig skulden för missgärningar begångna av en annan av pjäsens huvudgestalter: Grosshandlare Werle, som är den egentlige boven i dramat. Werle har dock försökt sona sin skuld gentemot Ekdal och dennes familj. Detta genom att Werle i hemlighet har stöttat Ekdals son Hjalmar som bor med dottern Hedvig och frun Gina. Ett dramatiskt nav i pjäsen är Hjalmars successiva insikt om att han inte är sin dotters biologiske far. Det är i själva verket Werle som gjort Gina med barn, och det är också på hans initiativ som hon gift sig med Hjalmar.
Bankdirektören som ruinerades
Ekdal skildras som en i grunden svag person som låtit sig duperas och utnyttjats av grosshandlare Werle, vars brott Ekdal tog på sig. Det är annorlunda i John Gabriel Borkman. I den pjäsen består persongalleriet av bland andra Borkman själv, hans svägerska och före detta kärlek Ella, samt Borkmans son Erhart.
John Gabriel Borkman har, visar det sig, långt tidigare avstått från sitt livs stora kärlek, Ella. Detta efter en uppgörelse med advokat Hinkel. Den senare trånade nämligen efter Ella och erbjöd en chefstjänst på banken i utbyte mot att Borkman bröt upp förlovningen. Hinkels skäl till arrangemanget var att han ville se Ella disponibel på äktenskapsmarknaden.
Borkman gifte sig sedermera med Ellas tvillingsyster, vilket resulterade i ett kärlekslöst äktenskap. Hinkel nobbades i sin tur av Ella, vilket han gav Borkman skulden för. Som ett resultat av att han inte fick Ella, skrev Hinkel det brev som ledde till att Borkmans vidlyftiga affärer avslöjades.
Borkmans isolering är förstås symbolisk. Hans maktlystnad har inneburit att han, på samma sätt som kung Oidipus, har förskjutits från alla mänskliga sammanhang.
Borkmans plan hade varit att använda sparpengarna från bygdens familjer till en rad investeringar. Hans mål sägs ha varit att bygga upp verksamheter som skulle komma att generera ”… miljoner. All bergshantering som jag skulle ha kontrollerat. Oräkneliga nya gruvådror. Vattenfallen. Stenbrotten. Handelsvägarna och skeppsförbindelserna runt om i hela världen. Jag skulle ha organiserat allt. Jag ensam!”
Men eftersom Borkmans spekulationer med bankkundernas pengar avslöjades innan några som helst inkomster hade börjat genereras, innebar det i praktiken att alla i bygden hade ruinerats utom Ella, vars kapitel han inte rört.
Efter att ha suttit i fängelse i fem år, har Borkman på pjäsens nuplan isolerat sig på övervåningen i familjens hus (som efter hans konkurs ägs av Ella). Där har han gått fram och tillbaka i sitt rum under åtta års tid och begrundat sitt öde. Under pjäsens gång visar sig ett nytt slag mot Borkman förberedas. Den numera dödssjuka Ella planerar nämligen att adoptera Borkmans son Erhart. Denne ska, tänker hon sig, med hennes efternamn få ärva hennes förmögenhet.
I sin jakt efter makt har Borkman alltså åsidosatt de värden i tillvaron som kan relateras till den lilla världen, den som är kopplad till familjen. Ella betraktar det som ett mord att Borkman, genom att bryta upp förlovningen, dödade hennes känsloliv. Hennes sjukdom kan också kopplas till hennes reaktioner på att Borkman valde karriären före kärleken.
Den fallne mannen, skulle man kunna hävda, är som fenomen betydligt äldre än den borgerliga mansrollen och det liberala samhällets konventioner.
Borkmans isolering är förstås symbolisk. Hans maktlystnad har inneburit att han, på samma sätt som kung Oidipus, har förskjutits från alla mänskliga sammanhang. Kvar finns inte ens relationen till sonen (som han förvisso aldrig haft någon relation till). John Gabriel Borkman dör i slutet av dramat, i snöstormen, när han sent om sider begett sig ut ur huset.
Man kan naturligtvis se porträttet av Borkman i förhållande till alla andra äldre män som fallit i Ibsens författarskap. Från den synvinkeln är hans fall symtomatiskt för en borgerlig tillvaro där könsrollerna framstår som fängelser. I likhet med till exempel kapten Alving i Gengångare bryts Borkman i någon mening sönder av de borgerliga konventionerna.
Problemet för Borkman visar sig nämligen vara att han byggt sitt liv på en falsk, ihålig värdegrund. De enda målen för hans strävanden har varit rikedom och makt, vilket också är de värden som dyrkas i det omgivande samhället. Det förefaller ha varit Ibsens tanke, att Borkman ska ses som en produkt av det borgerliga samhället runt honom. I sin roll som bankdirektör betraktades han av stadens borgerlighet som en kung. Som före detta fängelsekund kom han däremot att av samma människor att uppfattas som paria.
Sett i relation till Kung Oidipus kan kanske den tendensen i pjäsen ifrågasättas. Den fallne mannen, skulle man kunna hävda, är som fenomen betydligt äldre än den borgerliga mansrollen och det liberala samhällets konventioner.
Riskbenägna män – det moderna samhällets motor
Ett alternativt sätt att se på saken, i konflikt mot Ibsens intentioner, skulle kunna utgå från följande fråga: Är inte den frihetslängtan som utmärker så många av huvudpersonerna i Ibsens dramer en konsekvens av det välstånd och de tekniska innovationer som skapats genom kapitalismens och borgerskapets framväxt? Och hade verkligen borgerskapets välstånd kunnat skapas utan risktagande män av Borkmans typ?
Från ett sådant perspektiv kan man undra vad som hade hänt om Borkman hade lyckats i sina spekulationer, vilket han kanske hade gjort om inte advokat Hinkel hade haft ett privat intresse i att förråda honom.
I vår tid uppfattas det dock som ett tecken på patriarkatets förtryck att män är överrepresenterade i fråga om den inställning till livet som är Borkmans signum. Jag tänker på drivkraften att i sina händer vilja samla ’rikedomar i jord och berg och skog’ och ’bli herre över allt.’
Borkman beskriver själv sina minst sagt storstilade ambitioner på följande sätt: ”Jag ville lägga under mig alla maktens källor i detta land. Allt som fanns av rikedomar i jord och berg och skog ville jag samla i mina händer och bli herre över allt för att därigenom skapa välstånd för alla andra människor, många tusentals.”
Det finns givetvis ett megalomant vansinne över detta projekt, vilket får John Gabriel att framstå som en dåtida version av Elon Musk. Samtidigt skulle man alltså kunna vända på resonemanget och fråga sig hur världen hade sett ut utan människor som – likt Borkman – vågat satsa på projekt med stor fallhöjd; där risken varit överhängande att stötas ut ur en borgerlig samhällsgemenskap som generellt sett präglas av en desto större försiktighet.
I vår tid uppfattas det dock som ett tecken på patriarkatets förtryck att män är överrepresenterade i fråga om den inställning till livet som är Borkmans signum. Jag tänker på drivkraften att i sina händer vilja samla ”rikedomar i jord och berg och skog” och ”bli herre över allt.” Att kvinnor, historiskt sett, mer sällan engagerat sig i våghalsiga entreprenörsprojekt brukar tas som intäkt för existensen av förtryckande patriarkala strukturer. Men det är en märklig uppfattning, av flera anledningar.
Vad som präglar en huvudperson som John Gabriel Borkman är samma slags riskbeteende som leder till att män traditionellt sett dör vid yngre åldrar än kvinnor, är överrepresenterade som självmördare, brotts- och krigsoffer, döms till fängelsestraff i betydligt högre grad än kvinnor och har en högre fallenhet för sexuellt vidlyftigt och promiskuöst beteende.
Man behöver inte läsa speciellt många texter av till exempel Ibsen för att uppfatta kvinnogestalterna – som Ella i John Gabriel Borkman eller fru Alving i Gengångare eller Gina i Vildanden – som betydligt mer föredömliga än männen i sina livsval. En livsinställning som John Gabriel Borkmans ter sig föga tilltalande, när den synas i sömmarna – vare sig i verkligheten eller i fiktionen, vare sig för de flesta män eller för de flesta kvinnor.
För det andra kan man utan att behöva hemfalla åt biologism ifrågasätta om den uppfattning om könen som kommer till uttryck i ett drama som John Gabriel Borkman verkligen speglar ett samhällstillstånd där män värderas högre än kvinnor. Kan man inte utifrån ett evolutionärt perspektiv argumentera för att det förhåller sig exakt tvärtom? Vad som präglar en huvudperson som John Gabriel Borkman är samma slags riskbeteende som leder till att män traditionellt sett dör vid yngre åldrar än kvinnor, är överrepresenterade som självmördare, brotts- och krigsoffer, döms till fängelsestraff i betydligt högre grad än kvinnor och har en högre fallenhet för sexuellt vidlyftigt och promiskuöst beteende. I bästa fall får sådana riskbeteenden mirakulösa utfall av produktivitet. I sina sämsta fall blir resultatet enbart destruktivt.
Fördelarna med att värdera kvinnor högre än män
Utifrån ett evolutionärt perspektiv finns det, som till exempel Steven Pinker påpekat, en logik i att manliga riskbeteenden av den ovannämnda sorten har uppmuntrats och utvecklats. Evolutionärt sett är det nämligen svårt att tänka sig att samhällen där kvinnor inte betraktas som mer värdefulla än män skulle vara speciellt överlevnadsdugliga.
Därför har män under årtusenden använts som kanonmat i krig. Det har inte berott på ett strukturellt manligt förtryck av kvinnor utan på att stora populationer av män i ett samhälle kan avvaras.
Det finns en närmast matematisk förklaring till att kvinnor generellt sett betraktats som mer värdefulla än män. Det matematiska i sammanhanget har att göra med skillnaden mellan hur lång tid det tar för kvinnor respektive män att reproducera sig. För män går det som snabbast på under en minut, medan det för kvinnor tar minst nio månader.
Detta får som konsekvens att om männen i en population minskar väsentligt genom exempelvis krig, medan mängden kvinnor förblir intakt, kan populationen återhämta sig numerärt förhållandevis fort och definitivt betydligt snabbare än om det varit tvärtom, om det hade varit kvinnorna som dog som flugor och männen som skyddades. Förklaringen till att kvinnor ses som mer värdefulla än män är kort sagt att en man under sin livstid kan reproducera sig tusentals gånger, en kvinna maximalt ett tjugotal.
Borkmans agerande är starkt förknippat med män genom att det är riskbenäget och därigenom både potentiellt destruktivt och potentiellt produktivt. Chansen är att man lyckas och blir kung över allt, som Borkman uttrycker det. Risken är ett fall av ett slag som på många sätt också är en specifikt manlig erfarenhet.
Därför har män under årtusenden använts som kanonmat i krig. Det har inte berott på ett strukturellt manligt förtryck av kvinnor utan på att stora populationer av män i ett samhälle kan avvaras. Av samma anledning har manliga beteenden utvecklats som har gjort vissa män väldigt riskbenägna. Borkmans agerande är starkt förknippat med män genom att det är riskbenäget och därigenom både potentiellt destruktivt och potentiellt produktivt. Chansen är att man lyckas och blir kung över allt, som Borkman uttrycker det. Risken är ett fall av ett slag som på många sätt också är en specifikt manlig erfarenhet.
En person som sätter sina nära och kära i första rummet skulle aldrig agera som Borkman, vare sig om personen i fråga är man eller kvinna. Endast en person som medvetet försätter sig i situationer där det föreligger stor risk för att falla, och därmed att exkluderas ur samhället, agerar som Borkman. Men även om det på ett sätt alltså handlar om megaloman galenskap, finns det en annan sida av myntet. Den kan sammanfattas i att samhällen och civilisationer torde ha utvecklats betydligt långsammare – eller kanske inte alls – om inte riskbenägenheten hos vissa segment av befolkningen hade varit i paritet med John Gabriel Borkmans.
Mannen som reser sig upp efter att han fallit
Men för att återvända till den fråga som jag ställde tidigare: Är det, som Ibsen tycks ha menat, verkligen samma mekanismer bland småborgarna som först skapar Borkmans maktambitioner och som sedan dömer honom till isolering och utanförskap?
Historiskt sett har ju bevisligen det förra existerat utan att något borgerligt samhälle existerade. Dock är frågan om fallet alltid har varit lika oåterkalleligt som hos Ibsen.
Man är i dag i västvärlden knappast mer överseende med fallna män av gamle Ekdals eller och John Gabriel Borkmans typ än vad moralisterna var på Ibsens tid.
Det specifikt utmärkande för den borgerliga konvenansen vid Ibsens tid var kanske inte maktambitionen som sådan och det därpå följande fallet, utan de utomståendes syn på den fallne. Sett från det perspektivet kan man undra om inte den kollektiva skuld som i nutiden läggs på vita heterosexuella män, kan betraktas som en postmodern motsvarighet till den skuldbörda som borgerskapet på Ibsens tid lade på den fallne mannen. Man är i dag i västvärlden knappast mer överseende med fallna män av gamle Ekdals eller och John Gabriel Borkmans typ än vad moralisterna var på Ibsens tid.
Den grekiska antikens mytologi vittnar indirekt om att fallet inte fick samma slags oåterkalleliga konsekvenser då som på Ibsens tid. I Sofokles drama Oidipus i Kolonos – en fortsättning på Kung Oidipus – vädjar den blinde Oidipus om och får amnesti hos Theseus i Aten, samtidigt som han har att ta ställning till den konflikt som ska komma att accentueras i Sofokles tragedi Antigone, mellan hans två söner.
Annars är väl i litteraturhistorien Dante Alighieri (1265-1321) och hans mästerverk, Den gudomliga komedin, det mest flagranta exemplet på att en mans fall inte behöver leda till passivisering och isolering.
Dante blev ju – genom en konspiration mellan Påven och den florentinske klanledaren Corso ”Il Barone” Donati – först avsatt från sin tjänst som ett slags kommunalråd i Florens (vilket innebar att han förlorade makten över den europeiska ekonomins epicentrum). För det andra blev han fråntagen sina egendomar. För det tredje förvisad från sin hemstad, vilket innebar att han inte kunde träffa sin familj mer. Ett större fall än Dantes är nog svårt att tänka sig. Men han var nu inte den som stack ut sina ögon eller stängde in sig på en vind. Han började tvärtom arbeta med vad som skulle bli ett av världslitteraturens centrala verk: Den gudomliga komedin. Därmed kom hans version av skeendena i Florens under decennierna runt år 1300 att gå till historien. De som intrigerade mot Dante är däremot endast kända för dagens människor som fiender till Dante, utplacerade i Den gudomliga komedins olika helveteskretsar.
Det finns i frågan om den fallne mannen och orsaken till hans fall eller hans förmåga till återhämtning efter fallet en mystisk dimension som har försummats i historieskrivningen. En anledning torde vara den sorts maktanalys som för närvarande dominerar den västerländska debatten.
Det är omöjligt att i dagens Sverige föreställa sig en person som Dante Alighieri. Varifrån kom den energi som fick honom att efter sitt fall resa sig upp, borsta av sig och skriva ett av världshistoriens mest innovativa och grandiosa verk? Och varifrån kom den energi som tre hundra år senare fick en annan fallen man, Miguel Cervantes (1547-1616), en militär som hade skadats i strid, därefter förslavats av nordafrikanska pirater och efter det dömts till fängelse i Spanien för förskingring, ja, vad fick denne man att skriva den jättelika tegelstensromanen Don Quijote, vilken liksom Dantes verk revolutionerade litteraturhistorien?
Det finns i frågan om den fallne mannen och orsaken till hans fall eller hans förmåga till återhämtning efter fallet en mystisk dimension som har försummats i historieskrivningen.
En anledning torde vara den sorts maktanalys som för närvarande dominerar den västerländska debatten. Enligt en sådan analys uppfattas kvalitativ utveckling som en förhandlingsfråga eller intressekonflikt, styrd av sådant som kön och etniskt ursprung, snarare än av betydligt mer svårfångade och i vissa fall potentiellt destruktiva krafter.
Att råda bot på destruktiva beteenden som John Gabriel Borkmans kan dock vara förödande för samhället. Tänk en värld utan risktagare som Elon Musk, Winston Churchill eller Charles Darwin!
Ambitionerna att eliminera den här sortens exceptionella ageranden vittnar ytterst sett om en trivialisering av de märkliga, starka och i många avseenden helt obegripliga krafter som har fört mänskligheten framåt – från kung Oidipus tid fram till i dag.
Inläst essä