Dagens fake news är ibland morgondagens sanning

Skribenterna från akademin – en av våra styrkor

En av framgångsfaktorerna bakom Kvartal är att skarpa, akademiskt meriterade personer som Christian Berggren med jämna mellanrum skriver för oss. Att all den kunskap och erfarenhet som byggs upp inom akademin på det här sättet når utanför universitetens ganska slutna (och ibland rent av självtillräckliga) värld är oerhört viktigt för att uppnå det bättre offentliga samtal som är Kvartals övergripande vision. Om experterna aldrig deltar i den bredare samhällsdebatten blir kvaliteten därefter.

Tack vare den stora förekomsten av denna kategori skribenter har Kvartal många gånger legat före i kurvan i flera samhällsviktiga debatter. När nyheter briserar i de större medierna och så småningom blir allmängods har Kvartals läsare inte sällan redan fått kunskap om dessa långt tidigare. Det har handlat om allt från önsketänkandet bakom Northvolt och andra gröna satsningar i Norrland till kärnkraftens underskattade roll i den gröna omställningen. Eller varför inte Christian Berggrens egen utmärkta uppgörelse här i Kvartal med det kriminologiska axiomet att strängare straff inte har någon effekt på brottsligheten. Att vi har denna position är vi mycket glada för, och den vill vi förstås slå vakt om och utveckla.

En medieplattform som vänder sig till den breda allmänheten har dock ett större uppdrag. I synnerhet om visionen är att förbättra och vitalisera det offentliga samtalet i Sverige. Då kan detta samtal inte bara föras mellan människor som disputerat i de ämnen de skriver om. När saker har gått allvarligt fel i vårt ganska konsensusbetonade samhälle har en av orsakerna ofta varit att många intressanta tankar och viktiga erfarenheter aldrig publicerats och därmed inte heller nått offentligheten. I stället har vi långt senare unisont konstaterat att ”vi varit naiva” när möjligheten att vidta åtgärder redan passerat. Åtskilliga potentiella skribenter tycks ha resonerat ungefär så här: ”Vad har jag att vinna på att sticka ut hakan i den här frågan? Dessutom vågar/vill ändå ingen tidning publicera det jag vill skriva.”

Självklart finns finns en gräns som behöver hållas gentemot uppenbara vetenskapsförnekare och desinformatörer.

Kvartal har tagit positionen som den medieplattform som inte bara vågar publicera det konträra utan aktivt välkomnar det. Så länge argumentationen är saklig och fri från rasism, demokratifientlighet, lumpna personangrepp och uppenbara lögner vill vi gärna vara plattformen som ger plats åt dessa alster. Så också när jag ibland som chefredaktör inte håller med om, eller ens gillar, det vi publicerar. Då inställer sig frågan: Var går gränsen mellan att å ena sidan ge utrymme till vetenskapsförnekande tokstollar som inte alls drivs av sanningssökande (de kan ju för all del leva upp till alla delar i uppförandekoden ovan) och å den andra sidan släppa fram konträra röster som bidrar konstruktivt till det offentliga samtalet?

Det ärliga svaret är att det inte är alldeles lätt att bryta ned i en manual. Jag brukar ibland tänka på ett citat av Winston Churchill som styråra för mina publicistiska överväganden: ”Det finns bara en skyldighet, en säker väg. Och det är att försöka ha rätt.” Och den yviga diskussionen där skribenterna ”tänker högt” och lägger fram sakliga argument i polemik med varandra är ofta en underskattad metod för att nå fram dit. Genom att ställas inför olika perspektiv på en fråga från skribenter som alla ”försöker ha rätt” kan läsaren få underlag att tänka själv och dra sina egna slutsatser.

Självklart finns en gräns som behöver hållas gentemot uppenbara vetenskapsförnekare och desinformatörer. Det har Christian Berggren alldeles rätt i. Samtidigt är historien full av exempel på hur gårdagens desinformation gjort resan via teori att ta på allvar till morgondagens sanning, så något enkelt recept för att komma runt publicistens eget omdöme finns inte. Redaktionens egen syn på avvägningen mellan yttrandefrihet och vetenskapsförankring blir här av avgörande betydelse.

Självrannsakan är viktig

Emellanåt går jag igenom det vi publicerat några år bakåt i tiden för att reflektera kring var vi kan ha hamnat fel och i så fall varför. Många gånger kan jag konstatera att vi varit tidigt ute och därför fått ta emot hård kritik. Men att det vi publicerat, i takt med att tiden har gått, ofta har visat sig ha fog för sig. Dock långt ifrån alltid. Den risken ingår i jobbet.

I transparensens namn tycker jag exempelvis själv, sett i backspegeln, att den övergripande tendensen i det vi publicerade under pandemiåren var alltför kritisk mot den svenska modellen och att vi samtidigt inte riktigt uppmärksammade den auktoritära grundton som fanns i lockdown-förespråkarnas argumentation.

Till vårt försvar vill jag samtidigt säga att vi alla befann oss i otrampad terräng – det gällde även experterna – och i sådana situationer kan man inte göra mycket annat än att lita till sitt omdöme och försöka vara trogen sina publicistiska kärnvärderingar: yttrandefrihet, saklighet, kunskap, nyfikenhet och integritet.

Så till den krönika, Klimatrapporteringen – mina tre problem, som Christian Berggren använder som exempel på en publicistisk inställning som kan göra att Kvartal riskerar ”svåra dikeskörningar”, som han skriver.

Inledningsvis kan jag ge Christian Berggren rätt i att filmen Climate: The movie ingalunda är utan brister. Avsikten att inleda krönikan med filmen var att den tar upp flera intressanta saker som är korrekta och som komplicerar bilden av klimatkrisen, men som samtidigt är märkligt frånvarande i den allmänna debatten och som därför skulle mötas med höjda ögonbryn vid exempelvis en middag med bekanta. Som det obestridliga faktumet att planeten jorden genomgått många perioder med långt högre medeltemperaturer och högre halter av CO2 i atmosfären än vad som är fallet idag. Eller att medeltemperaturen under en lång period på medeltiden var i närheten av dagens nivåer. Samt att klimatfrågan blivit en guldkalv som många akademiker, utan någon som helst kunskap om meteorologi eller klimatologi, gör sig en karriär på.

…Berggren genar lite väl mycket i kurvorna för att få fram sin poäng…

Vidare har Berggren en poäng i att det inte var optimalt att låta just denna krönika tryckas i årsmagasinet, som ju kom ut nio månader efter att själva texten först publicerats. Om den hade skrivits i november och inte i mars hade det absolut varit på sin plats att redovisa en del av kritiken mot filmen. Detta är samtidigt en generell utmaning för årsmagasinet, eftersom vi där publicerar texterna i ursprungligt skick, medan verkligheten hela tiden förändras och nya inlägg och synpunkter, som inte var kända vid det första publiceringstillfället, förstås tillkommer.

Sakligheten är som jag tidigare nämnt ett av våra publicistiska kärnvärden. Och på den punkten tycker jag dessvärre att Berggren genar lite väl mycket i kurvorna för att få fram sin poäng. Min krönika handlar, som titeln antyder, inte om klimatvetenskapen som sådan utan om journalistiken kring klimatfrågan. Berggren tillskriver mig flera argument där jag i själva verket bara sakligt har återgivit andras. Exempelvis skriver han:

I stället återger JH ett vanligt argument hos konspirationsteoretiker, att ”forskningen kring klimatet har korrumperats av att allt fler ekonomiskt och karriärmässigt har surrat sig hårt vid den ’rätta’ berättelsen…”. Liknande argument återkommer hos antivaxxarna, vilket knappast gör det mindre tvivelaktigt. Att påstå att en verksamhet eller person är ”korrumperad” är en anklagelse som kräver ovedersägliga bevis, det räcker inte att någon ”påstår” det. De Kvartalprenumeranter som läst JH:s text borde få starka bevis för denna anklagelse.

I min text beskrev jag bara hur argumentationen ser ut från de mycket välmeriterade vetenskapsmän som intervjuas i filmen Climate: The movie. Och att då kräva att jag ska lägga fram bevis för deras resonemang är att dra det väl långt. Det skulle ju i sin förlängning innebära att man aldrig kan återge någon annans åsikt eller uppfattning utan att lägga fram bevis för den själv.

I samma anda skriver Berggren att jag förebrår Netflix, Max med flera för att de inte sprider denna film. I själva verket konstaterar jag bara torrt att det är talande för hur den offentliga diskussionen kring klimatet fungerar att filmen bara finns att se på Youtube – trots att intresset uppenbarligen var stort. Man behöver knappast heller leta särskilt länge för att hitta dokumentärfilmer hos de stora streamingjättarna där vetenskapsförankringen är betydligt svagare än i Climate: The movie.

Berggren nämner heller inte att jag i krönikan också ber om ett omdöme av filmen från en av Sveriges mest meriterade forskare på området, professorn i dynamisk meteorologi Lennart Bengtsson, för att få hans bild av vederhäftigheten i det som förs fram. Han var kritisk, men tyckte att den bitvis var intressant.

Texten handlar om klimatjournalistikens brister

De tre problem som jag tar upp i min text handlar emellertid väldigt lite om den utskällda filmen. Ej heller om kvaliteten på själva vetenskapen, men desto mer om journalisternas tendens att göra sig till okritiska språkrör för intressen som de själva saknar möjligheter att granska på djupet. Detta samtidigt som journalistikens väsen innebär att alltid förenkla och popularisera för att begripliggöra. Detta har inte sällan lett till, för att använda Christian Berggrens egen terminologi, svåra dikeskörningar.

Och när spelplanen ser så ut bör nyfikenheten och yttrandefriheten väga tyngre än rättrogenheten eller rädslan för att ge utrymme åt oliktänkande, anser jag. De exempel Christian Berggren själv nämner från Svenska Dagbladet och Wall Street Journal ledde ju till viktiga granskningar och genomgångar från andra akademiker som sedan publicerades. Och det är väl precis så ett fungerande offentligt samtal ska se ut? Så länge de oliktänkandes syfte inte uppenbart är att – av ekonomiska eller andra motiv – sabotera samtalet genom att medvetet sprida uppgifter de själva vet är felaktiga bör man vara relativt tillåtande, menar jag.

Klimatfrågan innebär en särskild utmaning från journalistiskt perspektiv; för det första är den i högsta grad politiserad och ihopflätad med ekonomiska och geopolitiska drivkrafter. Varför kommer exempelvis diktaturen Kina oftast undan den fossilkritik som ständigt riktas mot demokratier som USA och Europa? Varför granskades inte luftslottet Northvolt hårdare innan konkursen var ett faktum? I stället behandlades grundarna som folkhjältar och fick ta emot medaljer och hålla Sommarprogram. Varför vidareförmedlar medierna okritiskt uppenbara stolligheter från FN:s olika organ, exempelvis att naturkatastrofer som översvämningar, värmeböljor och stormar skulle ha blivit fem gånger vanligare på bara femtio år?

För det andra är planetens klimat ett extremt komplext fenomen som påverkas av många olika faktorer, varav vi vet mycket om vissa men mindre om andra. Samtidigt är förändringarna långsamma och gradvisa – något som passar synnerligen dåligt ihop med journalistikens fokus på sensationer, enkla förklaringar och kortsiktiga förändringar.

Som Christian Berggren mycket riktigt påpekade startade Kvartal 2016 som ett kvalitetsmagasin med utrymme för kritiska essäer inom ett brett samhälls- och kulturpolitiskt område. Idag är vi redan så mycket mer än så och ännu mer ska vi bli! Visserligen kommer vi även fortsättningsvis att ge utrymme för kritiska essäer, men därtill är vi i full färd med att ta klivet från positionen som en komplementär mediakälla till en mer komplett plattform: ett publicistiskt torg där publiken erbjuds allt från korta nyheter, långa intervjuer och panelsamtal till spetsiga partsinlagor och fler krönikor i stil med den jag skrev om journalisternas klimatrapportering.

Transparens och vidsträckt yttrandefrihet kommer även fortsättningsvis att genomsyra publicistiken och som alltid en förväntan på vår publik att den klarar av att ta del av konträra perspektiv, vara källkritisk och tänka själv.