Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Samhälle |

Krishantering är en speciell konstform med särskilda krav

Militär och civila jobbar under övningen Viking 14 vid Ledningsregementet i Enköping. Christian Uhr skriver att dagens pandemi har visat på brister i det svenska krishanteringssystemet. Han menar bland annat att vi måste öva mer och annorlunda. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Den pågående pandemin har bidragit till att uppmärksamma de problem och brister som tynger det svenska krishanteringssystemet, skriver docent Christian Uhr. Brister som i mycket är desamma världen över. Vad som krävs nu är långsiktig och kostsam kompetensutveckling med fokus på problemhantering under mycket svåra omständigheter. Politikerna måste bestämma sig.

Av Christian Uhr | 5 januari 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd KvartalLästid 14 min
I korthet

En anledning till att vi inte har bättre krishantering är att vi fastnar i administrativa frågor och satsar för lite på kompetens.

Krishantering är en speciell konstform som kräver att problemhanterare på alla nivåer tar till sig mer kunskap. Det gäller inte minst höga chefer.

Det behöver skapas tydliga incitament för kontinuerlig kompetensutveckling om krishantering hos höga befattningshavare i offentlig verksamhet, i politiken och inom delar av näringslivet.

Det behövs nya utbildningar, inte minst för alla de chefer som kommer att bli centrala beslutsfattare vid omfattande samhällsstörningar

Satsa på övningsverksamhet. Rätt designade övningar skapar förutsättningar för att träna på vad som behöver göras när verkligheten gjort mos av etablerade planer och rutiner.

Coronakommissionens slutrapport presenteras inte förrän 2022, men delar av innehållet är ganska förutsägbart. Det är nämligen ungefär samma saker som dyker upp i utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar efter varje större olycka, kris eller katastrof. Det har sett ut så åtminstone sedan 1950-talet då forskningen och rapportskrivandet om hur samhällen hanterar olika eländen tog verklig fart, och det tycks inte spela så stor roll var i världen de inträffar – problemen är desamma.

”På grund av rädslan för politiska repressalier är lokala beslutsfattare rädda för varje situation som plötsligt kan ställa höga, men samtidigt godtyckliga krav på kontroll över hanteringen.”

”Det finns brister i kommunikationen inom och mellan myndigheter, och en brist på förståelse för andra organisationers uppdrag och behov.”

Citaten kommer inte från diskussioner om coronahanteringen utan från olika studier, bland annat om insatsen vid Fukushimahaveriet¹, det norska krishanteringssystemet², hanteringen av orkanen Katrina år 2005 och av orkanen Carla som drabbade Texas och Louisiana 44 år tidigare³ samt det kinesiska krishanteringssystemet4. De problem och brister som oftast identifieras är bland andra:

  • Uppstarten av insatser går för långsamt och tempot är otillräckligt i beslutsprocesserna.
  • Bristande kunskaper om hur krishanteringssystemet är uppbyggt.
  • Bristande kommunikation mellan olika aktörer och till allmänheten.
  • För mycket stuprörstänkande och för lite helhetsperspektiv – brister i samordning.
  • Beslutsfattare fokuserar på här och nu och för lite på vad som kan hända i morgon.
  • Planer blir pappersprodukter för byrålådan.
  • Det finns brister i förtroendet mellan olika aktörer.

Läs mer Visa mindre