REPLIK Debatten om överstrukna män i musiken fortsätter i Kvartal. Martin Malmgren svarar här på Fredrik Österlings replik (Kvartal 5/5 2020). Österling har blivit en del av den politiserade våg han tidigare ironiserat över, skriver Malmgren. Han varnar för att uppbyggandet av det egna varumärket drabbat ett konserthus som tagits som gisslan av sin egen chef.

Fredrik Österlings text bekräftar den centrala problematiken som min essä ”När Jämställdheten klingar falskt” tar upp: Dagsaktuella trender approprieras i egennyttiga syften då de genererar rubriker och stipendiepengar. Sedan publicering har vittnesmålen strömmat in. Musiker och arrangörer berättar för mig hur det blivit allt svårare att få statliga, kommunala eller regionala bidrag om man inte plikttroget nyttjar vår tids kulturpolitiskt trendiga jargong i ansökan, oavsett om den är konstnärligt berättigad eller inte.

Kulturpolitikens våta dröm

År 2009 lyckades Österling själv summera problematiken förvånansvärt väl. Vid ett panelsamtal omnämns hans operett Näsflöjten, som i en scen ”gestaltar kulturpolitikens våta dröm”: En ”mångkulturkulturkulturfestival där en grupp samer, blinda och rätt HBT (…) åker rullstol och spelar på ett etniskt instrument som heter näsflöjt. Och där hade vi på något sätt kryssat i alla de kulturpolitiska rutorna.” Avslutningsvis undrade han om vi gemensamt kunde hjälpas åt att ”motverka politikens negativa verkningar”. Jag lämnar det till läsaren att avgöra om det handlat om cynism eller byte av åsikt att Österling blivit en del av den politiserade våg han tidigare ironiserat över, men det är beklagligt att uppbyggandet av det egna varumärket genom politiserad konst drabbat ett konserthus som tagits som gisslan av sin egen chef.

Innan Österling tillträdde chefsposten i Helsingborg år 2016 förklarade han att han inte skulle ”annektera orkestern för egen räkning”. Ändock har den Österlingska trojanska hästen smugit sig på: Bland annat mellan satserna i ett Schumann-verk, i en kantat där Österling slog mynt av ett vältajmat anonymt hatbrev och nu i en miniopera om korruptionen bland De Aderton.

Till en början blev musikerna alltså förment försäkrade om att den nye chefen inte skulle komponera för orkestern, men något år senare får de veta att han faktiskt får göra det, tack vare en ”överenskommelse” med sin egen överordnade. Trots att anställningsavtalet inte nämner något sådant.

Frågorna som uppstår är om tillägg till avtalet existerar? Finns det i musikvärlden någon motsvarighet till en tillsvidareanställd chef som gratiskomponerar för sin egen orkester? Är man i sann mening frivilligarbetande tonsättare om man ger sig själv rikligt med medial uppmärksamhet via en statligt finansierad institution?

Missvisande statistik används gärna av den som vill framstå som mera jämställd.

Man kan också undra huruvida det är nödvändigt att utnyttja trendiga politiska agendor för ökad synlighet. Österling pekar här på ett problem, erbjuder en lösning och belönas rikligt, allt i enlighet med min ursprungliga tes i ”När jämställdheten klingar falskt”. Och marknadsföringen går väldigt annorlunda till när en viss kompositör står på programmet i Helsingborgs Konserthus.

Missvisande statistik används gärna av den som vill framstå som mera jämställd. De kvinnliga tonsättare Österling nämner har han beställt två verk av, i sju respektive tjugoen satser. Sedan har verken styckats upp så att enskilda, korta satser är utspridda på olika konserter. ”En 3-minuters bagatell kan inte likställas med en 40-minuters symfoni” menar KVAST, och även om Österling ogillar ”det försåtliga begreppet speltid” så är detta den statistiska metod som KVAST, föreningen han själv blivit prisad av, använder. Samtidigt nyttjas begreppet speltid i nästa andetag för att minimera mängden chefskomponerad musik. Ett annat sätt att se på saken är att Österlings musik upptog en hel av de aderton (!) ordinarie konserterna denna säsong, och därtill framfördes minioperan två gånger.

Chefer som Österling har makten 

Finns den egentliga makten, som Fredrik Österling hävdar, i slutna facebookgrupper snarare än hos konserthuschefer? Besitter utlandsbosatta frilanspianister som jag själv ”makt”? I Österlings replik förtydligades i själva verket vem som bestämmer i Helsingborgs Konserthus: ”Jag vill placera orkestern (…) i en kontext där innehållet debatteras” säger han och refererar, flera gånger, till att hans uppdragsgivare gillar det han gör – liksom medierna.

De enda som lyser med sin frånvaro i repliken är orkestermusikerna.