Nato-medlemskapet är en historiskt viktig fråga för Sverige, och ett beslut bör föregås av en bred och öppen diskussion och ha stark folklig förankring. Inget av det har skett.
Den forcerade debatt som hittills har förts har mestadels fastnat i vad man kan beskriva som Ryss-skräcken versus Världsförbättrarna. Ryss-skräckens argument kan sammanfattas med ett citat av Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion: ”Läxan från Ukraina är glasklar: antingen omfattas man av Natos artikel fem, de ömsesidiga försvarsgarantierna, eller så gör man det inte”. Lindberg var fram till nyligen själv motståndare till Nato-medlemskap.
Den marginaliserade och allt mer dårpippi-förklarade gruppen Nato-motståndare har likaså följt en mycket svensk linje. De har överlag tagit spjärn mot den svenska självbilden som ett föregångsland i kampen mot kärnvapen och för fred. Det övertygar inte någon som har följt vad herrarna Putin och Xi ägnar sig åt. Natomedlemskap har inte heller hindrat Norge från att vara ”en stark röst för fred i världen”. Som den norska humorgruppen Ylvis sjöng: ”When there is war and all is hell, send in Jan Egeland.
Själv menar jag att Sverige bör gå med i Nato och skicka vapen till Ukraina av moraliska skäl. Likaså anser jag att Europa bör skaffa egna kärnvapen, vilket jag argumenterat för i en krönika i Expressen. Men till skillnad från i frågan om europeiska kärnvapen är jag inte övertygad om att ett Nato-medlemskap gör Sverige säkrare, även om det är bra för Nato som helhet.
Det finns en typ av argument som inte har lyfts fram i lika stor utsträckning. Vi kan kalla dem för egoistiska, eller Usama bin Ladins fråga.
Är Natomedlemskap säkrast för Sverige?
Löpsedlar som den här gör att man kan tro att Sverige står högst på Moskvas agenda.
Men Putin är upptagen i Ukraina och i övrigt är det länderna i Sovjets gamla intressesfär som har störst anledning att oroa sig.
Suwałkikorridoren, en landremsa på gränsen mellan Polen och Litauen, som skiljer ryska Kaliningrad från Belarus har ofta pekats ut som Natos svaga punkt.
En egoist hade kunnat säga att det säkraste sättet för Sverige att bli inblandat i våra mer utsatta europeiska grannars problem är att ingå en militär allians med dem.
Invasionen av Ukraina fick Sverige och Finland att inse att Putin inte går att lita på, men även Moskva ser med förfäran på en ”radikal förändring” från vad man trodde var pålitligt förutsägbara grannar. Finland ger plötsligt ärkefienden Nato en 1340 kilometer lång landgräns till Ryssland. Moskva anser att Natos nordiska utvidgning är ett allvarligt hot och en aggressiv åtgärd som de tänker vidta vedergällningsteg mot, både militärtekniska och andra. De varnar för att de tänker rusta upp i Östersjöområdet, även med kärnvapen. Risken för ödesdigra missförstånd och konfrontationer har knappast minskat.
Om Nato-ländernas största mardröm är en taktisk kärnvapenattack från Ryssland, varför petar man då Putin i ögat? frågar Zhou Bo, en kinesisk militäranalytiker i tidskriften The Economist. Europa kan nu som tidigare bara uppnå säkerhet genom ryskt samarbete, skriver han. Nå, en gammal överste från Folkets befrielsearmé kanske kan avfärdas (och Ryssland har redan anklagats för att ha kärnvapen i Kaliningrad). Men spänningarna i Sveriges närområde ökar. Och en farlig transitionsperiod har börjat.
Är det något vi kan lära oss av europeisk historia är det att alliansfria buffertstater med lång historia av självständighet tenderar att leva i fred.
Sverige då?
Det är svårt att se vad Sverige har att vinna på ett Nato-inträde, eftersom det knappast skulle bli en svensk-rysk konflikt om inte Nato redan var involverad i en sådan, sade Joshua Shifrinson, statsvetare vid Boston university i programmet ”Vetenskapsradion på djupet” på tisdagen. Nato avskräcker Ryssland bara genom att vara i vårt grannskap. Om Ryssland tar Gotland i syfte att kontrollera Östersjön förväntas Nato ingripa i vilket fall, vilket även svenska Nato-vänliga försvarsanalytiker jag pratat med räknar med.
Om syftet är att skydda Sverige från krig och konflikt så är det alltså inte säkert att Nato-medlemskap ökar våra chanser för det.
Neutrala Schweiz kan gråta hela vägen till banken
Ett argument som anförs för Nato-medlemskap är att Ryssland aldrig invaderat ett Nato-land. Men Ryssland har inte angripit neutrala Schweiz eller Sverige heller. Är det något vi kan lära oss av europeisk historia så är det att alliansfria buffertstater med lång historia av självständighet tenderar att leva i fred. Under det senaste kriget mot Ryssland 1808–1809 var Sverige i allians med Storbritannien. Tanken var då att den brittiska stormaktens beskydd skulle avskräcka från anfall. Men det slutade som bekant med att Sverige delades. För att travestera Putins kända citat om Sovjetunionens fall så var förlusten av Finland ”den största geopolitiska tragedin” i Sveriges historia. Men till skillnad från Ryssland lyckades Sverige gå vidare efter katastrofen och omskapa sin nationella identitet. Den franske marskalken Bernadotte blev utropad till kung, trots att han bara några år tidigare hade lett en fiendehär till Danmark med siktet inställt på Sverige. Det hade till och med funnits planer på att fransk-allierade Danmark och Ryssland skulle stycka upp Sverige mellan sig, i höjd med Motala ström. Det ödet undslapp Sverige, men läxan blev att storpolitiken är farlig. Som kung blev Bernadottes lösning att Sverige skulle hålla sig undan krig med Ryssland. 200 år av svensk alliansfrihet tog sin början.
Under andra världskriget klarade sig Sverige genom att driva en pragmatisk småstatsrealistisk neutralitet, där man handlade med alla och gjorde politiska eftergifter gentemot den sida som var starkast för ögonblicket. Kanske inte så ärofullt, men det säkrade Sveriges råvarutillgång och fred, som diplomaten Mats Bergquist skrev i Kvartal i veckan.
Schweiz fick status som ”evigt neutralt” vid Wienkongressen år 1815. Därmed skapades en harmlös bufferstat mellan Europas stormakter och det höll schweizarna fria och trygga medan grannarna slaktade varandra.
Under andra världskriget mobiliserade Schweiz för att skydda sina gränser, men agerade också bankir åt nazisterna och skickade tillbaka judiska flyktingar till Hitler. Vad blev följden för det skamliga agerandet? Ja, aldrig har väl uttrycket ”gråta hela vägen till banken” passat bättre. Det är inte konstigt att stödet för neutralitetspolitken i årtionden legat på över 90 procent bland schweizarna. Fortfarande efter Putins anfall rapporteras två tredjedelar av folket vara emot ett Nato-medlemskap. Däremot är 52 procent för att gå med i en europeisk försvarsunion. Det är en stor förändring. Men inte tillräcklig för att rucka på landets neutrala position. Inte ens för att godkänna export av ammunition till stridsvagnar som Tyskland skickat till Ukraina. Samtidigt håller ordet neutral på att bli ett skällsord för historiskt hyckleri i det offentliga Sverige, vilket även stänger alternativa dörrar för framtiden.
Gamla och nya faror
USA:s tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld uttryckte i ett klassiskt citat vikten av att väga in kända och okända risker i ett beslut: ”There are known knowns; there are things we know we know. We also know there are known unknowns”. Som Nato-medlem kan man ses som en part i USA:s framtida krig, och bli måltavla för USA:s fiender. Vi surrar oss vid en stormakt vars andel av världens BNP och relativa styrka har minskat kraftigt sedan Nato bildades 1949, och vars fiender är fler och starkare än under kalla kriget: Kina, Ryssland, Nordkorea, Iran, islamistiska terrorgrupper … Till det kommer hot som inte är på agendan nu.
Ovannämnde Zhou Bo frågar stillsamt hur länge kan Biden tillåta sig bli distraherad av Ukraina? När USA:s resurser går till Europa undergräver det strategin för att möta Kinas framväxt i Stilla havs-området och Indiska oceanen. Kriget kommer att öka takten på det geopolitiska och ekonomiska skiftet från Väst till Öst, spår han, föga förvånande. Men det är ett faktum att vi vet inte hur ett nyckfullt USA kommer att agera för Europa i framtiden. Ryssland kommer vi däremot sannolikt att fortsätta vara granne med.
[President Georg W. Bush] säger att vi hatar frihet. Men kan han då förklara för oss: Varför attackerade vi inte Sverige?” Usama bin Ladin.
Det leder till Usama bin Ladins fråga. I en videoinspelning från 2004 vände sig Bin Ladin direkt till det amerikanska folket och sade: ”[President George W. Bush] säger att vi hatar frihet. Men kan han då förklara för oss: Varför attackerade vi inte Sverige?” Terrorledaren redogjorde sedan för sina motiv till attacken den 11:e september: USA:s samarbete med Israel, stödet till Israels invasion av Libanon, alliansen med korrupta diktaturer i Mellanöstern, och så vidare. Hans budskap var att det amerikanska folkets säkerhet låg i deras egna händer: ”Ingen nation som attackerar oss kommer undgå att bli attackerad”. USA:s svar på bin Ladins attack var att skicka iväg Nato på det tjugoåriga fiaskot i Afghanistan.
På samma sätt argumenterade Rakhmat Akilov i en chatt med IS-kontakter: ”Ja, min bror, men de [Sverige] är inte med i Nato och de har inte sina militärer som krigar med någon.” Nu blev Akilov övertygad om att utföra terrordådet på Drottninggatan ändå. Men det är belagt att synen på USA och dess allierade i många fall är en faktor för ungdomar som tar steget över till våldsbejakande islamism, vilket beskrivs i boken The insurgent archipelago: from Mao to bin Laden.
Problemet blir inte mindre av att Moskva har systematiskt visat sig villigt att utnyttja jihadister för att skapa instabilitet och underminera västmakter, som konfliktforskaren Svante Cornell skrev i Kvartal nyligen.
Mycket av argumentationen ovan kan kanske avfärdas som kontextlös, på samma sätt som att Rumsfelds tweet-vänliga citat om known unknowns inte verkar så smart när man sätter det i ljuset av att det var ett svar på frågan om vilka bevis som fanns för att Irak försåg massförstörelsevapen till terrorister. Sverige har trots allt ägnat årtionden åt att närma sig Nato. Finlands inträde lämnar Sverige mer utsatt och blir det storkrig dras vi kanske med ändå. Själv tycker jag så här: I en värld som är delad i ett kallt och varmt krig mellan en auktoritär och en demokratisk sida så väger argumenten för ett Nato-medlemskap över, även om man får hålla för näsan inför vissa av försvarsalliansens medlemmar.
Nu när regeringen i närtid väntas skicka iväg Nato-förfrågan, utan att först ha förankrat det hos väljarna, verkar rädslan för Ryssland hålla i taktpinnen på processen. Med tanke på att syftet med Sveriges säkerhetspolitik är att värna demokratins oberoende är det ingen bra början på Nato-tillvaron.