Kinas ledare har på grund av landets ”100 år av förnedring” varit besatta av frågan om hur de ska kunna komma ikapp västvärlden samtidigt som de skyddar Kinas nationella essens och moral. Nu när målet känns inom räckhåll har i stället en vag ideologi av att skapa en ny Kinaledd världsordning växt fram. Pandemin kommer att ge dess förespråkare ännu mer vind i seglen. Det skriver Ola Wong i den andra av två artiklar om världen post corona.

Till dags dato har östasiatiska länder, Sydkorea, Taiwan, Hongkong, Singapore och Vietnam men även Kina, utmärkt sig i sättet de har hanterat smittan. Fabrikerna surrar igen medan västvärlden är lamslagen. Om Östasien även klarar att hantera den ekonomiska återuppbyggnaden bättre än väst – vilket är möjligt – så lär regionen komma ut i andra änden med sundare ekonomier, lägre skuldsättning och mindre politiska motsättningar, som forskarna bakom den läsvärda sajten Reading the China Dream skriver.

Bland dessa länder är det bara Kina som aktivt strävar efter att bli en världsledare. Det gjorde kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinping klart i sitt historiska tal vid partikongressen 2017.

Målet är att förverkliga ”den kinesiska drömmen” om zhonghua minzu weida fuxing, den kinesiska nationens/rasens pånyttfödelse

Det målet tycks helt plötsligt ha kommit mycket närmare.

Diktaturens nackdelar blev till fördelar mot covid-19.

När coronaviruset började härja i Kina fanns det en del som trodde att det skulle bli som en motsvarighet till Tjernobyl-olyckan för kommunistpartiet: en katastrof som avslöjar systemets svagheter och censur för befolkningen. I stället har resultatet blivit ökad popularitet för Xi Jinping.

Resten av världen har fått ge sig in på områden som är hemmaplan för kommunistpartiet: självförsörjning, övervakningssamhälle, statskontrollerad ekonomi, brutal protektionism, kollektivet framför individen och svag respekt för rättigheter och privatliv.

Det stora ideologiska hotet från väst ser betydligt mindre farligt ut. Dödstalen skjuter i höjden i USA, medan Europas demokratier står oförmögna att lösa sina egna problem och väntar på leveranser från Kina.

Italiens utrikesminister har tackat Kina för att ha sänt/sålt skyddsutrustning till dem, samtidigt som han kritiserar grannländer som blockerade transporter i nödens stund.

Folkrepubliken tjänar på ett splittrat EU som är på kant med ett inåtvänt USA. Då kan man förhandla enskilt med varje land, lika jämlikt som en panda mot ett bambublad.

Kamrat Xi leder med lugn och tillförsikt

Partiet har även framgångsrikt tagit kontroll över budskapet genom att porträttera Xi Jinping som en hjälte som personligen leder ett ”folkkrig” mot viruset. ”Kamrat Xi” sprider ”lugn och tillförsikt” i världen, som utrikesminister Wang Yi uttryckte det i ett tal i mars med en rubrik som enbart en partitjänsteman kan älska: Resolut bekämpa utbrottet av covid-19 och främja bygget av en mänsklighetens ödesgemenskap.

Xi Jinping inspekterar sjukhus i Wuhan. Foto: Xinhua.

Samtidigt har partiet gripit och tystat kritiker som kritiserar skräckväldet och bristen på yttrandefrihet som bidrog till att epidemin kunde spridas.

Den rasism och de utfall som kineser och andra personer med östasiatiskt utseende har upplevt i Sverige och andra länder stärker också kommunistpartiet, som nu utmålar sig som försvarare för människor med kinesiskt ursprung i hela världen och avfärdar all kritik som en form av rasism.

Revanschism är kittet i det kinesiska nationsbygget

Kinas ledare har på grund av sina ”100 år av nationell förnedring” varit besatta av USA och frågan om hur de ska kunna komma ikapp västvärlden i vetenskap, militär och ekonomi samtidigt som de skyddar Kinas nationella essens och moral.

USA (vilket är vad som brukar avses när man i Kina pratar om väst) är i partielitens ögon visserligen en dekadent ”papperstiger” som man ska förakta och inte frukta, som Mao sade. Men samtidigt har de likt Xi Jinping skickat sina barn att studera vid Harvard.

Maos soldater besegrade den mäktiga USA-stödda Kuomintang-regimen och drev iväg den till Taiwan. På Nationalmuseum i Pekings fasta utställning ”Vägen mot Nationell pånyttfödelse” står det amerikanska militärfordon som Mao satt i när han åkte in i Peking revolutionsåret 1949. Kommunistpartiet lät sig inte skrämmas när USA hotade att angripa Kina med kärnvapen under Koreakriget. De utvecklade egna atom- och vätebomber i stället – ”Kinas stora ära” kallas de på muséet. 

Utställningen visar berättelsen som alla kineser får lära sig om Mittens rike med 5 000 års historia som utlänningar förödmjukade med opium och kanonbåtar. Det var bara kommunistpartiet som kunde rädda folket och som nu ska leda det till en ny storhetstid.

Det var på den utställningen som Xi Jinping lanserade sin slogan ”Den kinesiska drömmen”.

Steget från att klassa utländska tankar som orena till att betrakta icke-kineser som smuts är inte långt.

Utländska tankar och kultur har partiet avfärdat som ”andliga föroreningar”. Men steget från att klassa utländska tankar som orena till att betrakta icke-kineser som smuts är inte långt – vilket kan ses i Kina idag där vita utlänningar blir avfärdade som ”skräp”. Afrikaner utsätts för öppen rasism – som när McDonald’s i Guangzhou satte upp en skylt att de inte släpper in svarta gäster (McDonald’s är i Kina majoritetsägt av ett kinesiskt statligt bolag).

Revanschism, chauvinism, militarism och globala ambitioner har historiskt sett varit ett recept för konflikt.

Det är ekon från Mao-tiden, då partiet predikade internationalism och jämlikhet samtidigt som de i praktiken slöt landet och piskade fram en paranoid xenofobi. Onda utlänningar, spioner och kontrarevolutionärer ansågs lurka bakom varje knut, medan propagandan ”ständigt skröt om Kinas prestationer inom medicinen, vetenskapen och industrin, förringade, hånade eller till och med förnekade vad andra länder hade åstadkommit”, som Eric Gordon, en britt som som satt fängslad i Peking oskyldigt anklagad för spioneri skrev i boken ”Fånge i Peking” (Raben & Sjögren 1971). Chauvinismen var och är en integrerande del av en personkult.

I dag varnas kineser för att ständigt vara på sin vakt mot utländska spioner och när det sker protester som i Hongkong är det alltid utlänningarnas osynliga ”svarta händer” som får skulden.

天下 – Kina är allt under himlen

Bland kinesiska intellektuella finns en utbredd idé om att 1800-talet tillhörde Storbritannien och 1900-talet USA men att detta århundrade tillhör Kina. Nu har kommunistpartiet visat att deras socialism med kinesiska särdrag är överlägsen både Sovjetkommunismen och nyliberalismen.

Man pratar om en tianxia-ideologi, ett koncept för en ny och bättre Kinacentrerad, sinocentrisk, världsordning. Denna tankeskola växte fram under 90-talet, påverkad av USA-kritiska postkoloniala tänkare som Edward Said och Antonio Negri.

Kina har enligt denna nygamla ideologi ett tianming, öde bestämt från himlen.

Tianxia betyder ”allt under himlen”, och ordet är liktydigt med både världen och Kina. Det är en form av nationalism förklädd till globalism, som kommer till uttryck i partifraser som ”mänsklighetens ödesgemenskap”.

Kina har enligt denna nygamla ideologi ett tianming, öde bestämt från himlen, att leda den mänskliga familjen. Xi blir världens fadersfigur, en välvillig patriark snarare än en amerikansk världspolis. Sidenvägsinitiativet, Belt and Road-initative – som täcker jorden med kinesiska investeringar och beroendeförhållanden – är en konkret manifestation av tankegångarna.

Propagandachefen Wang Hunings spådom om USA:s fall

Extremnationalister som Mo Luo har avfärdat den västerländska civilisationen som en cancer som bara Kina kan bota. Han förespråkar en Kinaledd världsregering. Professorn vid Pekings universitet Jiang Shigong, som har försökt uttolka Xi Jinpings tankar, pratar i stället om hur en ny epok för mänskligheten baserad på den kinesiska civilisationen ska ta sin början under Xis era.

Xi Jinpings egen chefsideolog Wang Huning är en av de sju männen i politbyråns ständiga utskott. Han ansvarar för propagandaarbete i Kina och blev redan som ung och högt begåvad akademiker på 80-talet känd som en ledande röst för den ny-auktoritära tankeskolan i Kina. Han skrev då bland annat en bok där han spådde att USA, med sin frihet och demokrati, var svagt och dömt att misslyckas och ersättas som världsledare.

Kineserna och barbarerna

Men trots talet om global gemenskap har kommunistpartiet liksom dess konfucianska företrädare i praktiken alltid upprätthållit en hierarkisk världsbild, med tydlig distinktion mellan de som är nei (inne) och wai (ute/utlänningar).

Kulturellt har det historiskt handlat om en distinktion mellan hua, de med kinesisk civilisation och yi, ociviliserade barbarer som ska betala tribut till Kina. Den politiska statusen är likaså stratifierad mellan härskare och de som lyder, där makten sprids i cirklar från Peking. Ge Zhaoguang, en relativt liberal kinesisk intellektuell, skrev redan år 2015 i essän ”Tianxia och Utopin” att tianxia-ideologin har en stark politisk bakgrund i den verkliga maktpolitiken.

Om vi lägger ihop alla de hökaktiga militäranalytiker som talar om världspolitiken som en kamp om hegemoni och ”obegränsad krigföring”, överlägsenhet och kontroll till sjöss och lägger till den bombmatta av rapporter som hyllar Kinas avancerade vapenteknologier blir bilden tydlig, menar Ge.

Alla reaktionärer är papperstigrar

Revanschism, chauvinism, militarism och globala ambitioner har historiskt sett varit ett recept för konflikt. Under Xis tid vid makten har propagandan gott om samtliga de ingredienserna, något jag skrev om i boken Pekingsyndromet (Ordfront förlag 2014).

Xi Jinping växte upp under Mao-kultens storhetstid och han är en produkt av den tidens totalitära tänkande – en evig rödgardist, som den tidigare redaktören på Folkets dagblad Han Pingzao uttryckte det när jag intervjuade honom för den boken. En sådan hatar USA ända in i märgen och han behöver och vill ha ett krig av något slag för att stärka sin position som odiskutabel ledare, hävdade Han.

Kina har under Xi byggt upp sin militära styrka och genomfört världshistoriens största militärparad

Draken som huffar och puffar 

Så länge jag kan minnas har kinesiska nyheter handlat om en  cykel av ständiga kränkningar mot Kinas intressen. Japan, Taiwan och andra oförskämda småttingar. Som vågar ta sig ton enbart på grund av att de har USA:s militära beskydd.

I Kinas militära kretsar och bland skrivbordsstrateger har det länge varit en vanlig åsikt att en avgörande strid mellan den nya och gamla supermakten är oundviklig.

Militärparaden i Peking 2019. Foto: Fei Maohua/TT Nyhetsbyrån.

Kina vill dock knappast ha ett regelrätt krig mot USA. Det skulle innebära godnatt jord för samtliga parter. Men partiet är exempelvis tydligt med att de tänker ”återförena” Taiwan, som idag är en i praktiken självständig demokrati under namnet Republiken Kina.

Stridsplan och krigsfartyg har upprepade gånger markerat mot Taiwan under de senaste månaderna och spänner musklerna i Sydkinesiska havet. USA har skickat bombplan och fartyg som en symbolisk markering. Partiet kommer att fortsätta med arbetet att mota bort USA:s militär från regionen.

Men under Xis tid har militären även fått ett gränslöst uppdrag. Den ska kunna sättas in där Kinas intressen är hotade i världen. Arktis betraktas som ett kinesiskt säkerhetsintresse, och Kina klassar sig numera som en närarktisk stat.

Odiplomati i Xis era

I ett läge där USA påminner mer om en självisk och något dement buffel än en världsledare har Kina ett uppenbart läge att hacka loss europeiska länder från gamla allianser. Men de vilda och odiplomatiska utfallen från kinesiska ambassader under coronakrisen har knappast hjälpt det arbetet.

I Sverige blev moderata ungdomspolitiker beskyllda för att sprida löjliga och illvilliga påståenden efter att de hade haft fräckheten att, bland annat, uppmana Sverige att ta hoten från Kina på allvar. Ambassadörens replik lär knappast ha gjort politikerna eller SvD:s läsare mindre oroliga. 

I Frankrike anklagas ambassaden för att ha spridit konspirationsteorier om att franska vårdare övergett sina vårdtagare.

Xi brukar själv betona att hans personlighet formades och härdades under hans tid som bykader i Shaanxi-provinsen. Han odlar en image av att vara en som ”rullar upp skjortärmarna” och krossar allt motstånd. De grova utfallen som har kommit från olika kinesiska diplomater under senare år kan måhända ses som en anpassning till den attityden.

Partiet kommer att försöka tysta sina kritiker och sprida bilden av att framtiden för allt under himlen är Kina.

Nu är Kina också hårt drabbat av pandemin. BNP krympte 6,8 procent under första kvartalet enligt officiella siffror. Den politiska ledningen är uppenbart oroad. De kommer att satsa stenhårt på att få igång ekonomin och hålla folket sysselsatt med nationalistisk propaganda. Viljan att rädda ekonomin kan dämpa stridslusten hos alla parter. I slutändan har dock covid-19 förstärkt tendenser till en kollisionskurs med USA som redan före krisen var uppenbar.

Partiet kommer att försöka tysta sina kritiker och sprida bilden av att framtiden för allt under himlen är Kina – i första hand kommer det budskapet vara riktat till det kinesiska folket och i andra hand till utlänningarna.