När vi i Sverige pratar om ”samhället” menar vi ofta implicit offentliga institutioner och personer som är avlönade med skattemedel. Men samhället består förstås av mycket mer än så. Och personer som Mohamed Hagi Farah är – oavsett om de står för goda eller dåliga värderingar – en viktig del av det som bygger civilsamhället. Och apropå Widar Anderssons artikel igår om hur Sverige hittills många gånger lierat sig med utanförskapet blir det otroligt viktigt att de här ”civilsamhällesbyggarna” som finns i segregerade områden bidrar till minskad segregation och för vidare värderingar som fungerar i det svenska samhället. Skulle gärna vilja höra mer om hur Hagi Farah tänker kring dessa frågor.

Den här argumentationen återkommer allt oftare från public service-cheferna som begripligt nog värjer sig med näbbar och klor för att utmålas som ett särintresse med en viss lutning eller agenda. Det skulle rasera hela grunden för ps-modellens existens. Även Cilla Benkö talade i en liknande artikel i Di tidigare om att ett försvagat public service är ett hot mot demokratin. https://www.di.se/debatt/fria-och-oberoende-medier-skyddar-demokratin/ Problemet de står inför är förstås att den mediala och tekniska utvecklingen gjort det svårare att definiera vad som är ”middle of the road”. Förr var tillgången till offentligheten begränsad till etablerade medier. Idag är varje medborgare en potentiell publicist. Det mångfacetterade åsiktslandskapet kan inte döljas genom att vissa åsikter ignoreras på det sätt som skett tidigare. Varje gång public service fattar ett publicistiskt beslut eller kommunicerar något offentligt kommer en viss del av befolkningen att tycka att de visar färg. Två aktuella exempel: Agnes Wold blir tagen i örat av SR:s poddchef för ett uttalande som för många svenskar inte är kontroversiellt. Nick Alinia bokas först på till ett program som sedan (förmodligen) inte kommer att sändas p g a hård kritik. Samtidigt har personer som uttrycker vänsterextrema åsikter ibland fått delta i underhållningsprogram. Och att definiera för hela befolkningen var gränsen går mellan goda och osunda värderingar är implicit en del av uppdraget och den balansakten blir allt svårare. Personligen tror jag att den här nya verkligheten kommer göra tillvaron allt svårare för den opartiskhetsmodell som ps bygger på. Helt enkelt för att den alltid delvis byggt på en illusion där vissa åsikter får företräde och andra definieras bort. Jag är heller inte säker på att det nödvändigtvis måste vara ett hot mot demokratin att avsändare av journalistiskt innehåll blir mer tydliga och transparenta. Man kunde lika gärna argumentera för motsatsen. Det nya medielandskapet innebär för det första en helt annan möjlighet för läsekretsen att korrigera osanningar och halvsanningar offentligt samt att tillföra viktig information som valts bort. Och så länge den som skapar innehållet är hederlig i redovisningen av fakta kan en tydlighet med världsbild och värderingar skapa ytterligare en dimension där publiken får bättre förutsättningar att bedöma innehållet som helhet.

En grej som ofta glöms bort är att ett längre fängelsestraff kan fungera som en vändpunkt i sig. En vän till mig levde som livsstilskriminell under många år och åkte in och ut i omgångar. Har har berättat att det var först när han fick ett så pass långt fängelsestraff att han inte längre kunde räkna ner tills han skulle komma ut och fortsätta med kriminaliteten som han tyckte att det kändes görbart att faktiskt ändra bana. Först då kändes det lönt att fundera över vad han skulle göra med tiden där inne – för att sedan kunna göra något annat när han väl kom ut. Han blev drogfri, pluggade upp sina betyg och har idag en strålande karriär. Kanske inte den mest representativa kriminalvårdsklienten, men ett perspektiv på den möjliga nyttan med strafflängd som ofta förbises. Det vore för övrigt intressant att höra Kriminalvården svara lite mer utvecklat på hur väl man egentligen lyckas med sitt uppdrag att rehabilitera de intagna så att de kommer ”bättre ut”. Vad jag vet finns det inga studier som kunnat visa på behandlingar som faktiskt funkat.

Glädjande att svenska flaggan genomgått en renässans sedan 90- och tidigt 2000-tal då den ofta förknippades med de sämsta delarna av nationalismen. En reflektion: Det vore intressant att veta hur andra vanliga flaggor i svensk offentlighet har för effekt på enighet vs polarisering. Som Ukrainas. Eller Palestinas?

Ett viktigt steg mot återkomsten för assimilering som grundbulten i Sverige som invandrarland. Den som vill bo i Sverige och den som vill bli svensk medborgare ska kunna svara på frågan Varför? Vi rör oss så sakta åt rätt håll. Det gäller att hålla i rodret i vart fall 10 år till.

Sverige hade mått bra av fler intellektuella som deltar i offentligheten på samma sätt som Trägårdh. Hans insikter är avgörande och undersökningarna visar på att det finns en bred folklig uppslutning kring medborgarnationalism, eller folkhemspatrotism om en så vill. För egen del känner jag hopp inför framtiden när jag läser en text som denna. Jag tror, och hoppas, att vi är på väg in i en politisk era där ambitionen åter blir att stärka samhällsgemenskapen; där politikens uppgift är att vårda våra nationella lägereldar, fördjupa de gemensamma referensramarna och stärka den svenska identiteten, snarare än att främja det som skiljer oss åt.

Det är stimulerande och intressant att ta del av lyssnarnas reaktioner på det som sägs i Veckopanelen. Oftast kommer synpunkter och beröm/kritik mot vad panelisterna har intagit för ståndpunkt och hur de har formulerat den. Men en sak förvånar mig; det är ovanligt att lyssnarna uttrycker åsikter om valet av diskussionsämnen. Det är jag själv som bär ansvar för urvalet, även om jag brukar ha en dialog med panelisterna dagarna före. Men varför kommer det så lite kritik på ämnesvalet? Är det för att det är perfekt som det är?

Sverige har en enorm integrationsskuld att betala. Jag undrar om folk i allmänhet förstår hur stor den är. Eller kanske ska man rentav kalla det assimilationsskuld. Vi har ju i praktiken anvisat alla nykomlingar till områden där nästan inga infödda svenskar vill bo. Många heliga kor kommer att behöva slaktas. Frågan är bara vad som skulle kunna utlösa ett sådant krismedvetande att nästan alla inser hur obehagligt alternativet är? Korankravallerna räckte inte. Inte heller någon av de mer långsiktiga utförsbackar som Widar räknade upp i artikeln.

Det är inte bara V som har problem med entrism. Redan 2016 varnade Lars Nicander på Försvarshögskolan för att Miljöpartiet infiltrerats av islamister. Spola fram 10 år, och fler partier plågas av den här typen av avslöjanden. I det här fallet var det Socialdemokraterna. Frågan är i vilken utsträckning partierna bryr sig, så länge media inte uppmärksammar så det blir pinsamt. I det här fallet låg allt på mannens öppna sociala medier. Det var inte som att han dolde sina sympatier för regimen i Iran.

Intressant detalj att Elis fångvaktare älskade det kända hummus-haket Abu Hassan i Jaffa. Det sorgliga är att den typen av restauranger är, och hade i en annan värld ännu mer varit, en naturlig mötesplats för araber och judar. Helt på tvärs med Hamas mål om ett judefritt Mellanöstern. Men har ni vägarna förbi södra Tel Aviv så gå gärna dit. https://www.secrettelaviv.com/best/tags/best-restaurants/abu-hassan-ali-karavan-hummus-hadolphin-street

Stark text som lämnade ett bestående intryck. Jag tycker att frågan om de utländska techmiljardärerna skär märkligt längs den traditionella höger–vänster-skalan. Det verkar som att vänstern instinktivt är mer skeptisk, medan högern ofta intar en mer välvillig hållning. För mig handlar frågan i grunden snarare om synen på Sveriges suveränitet och rätt till självbestämmande. Om man vill värna Sverige som nationalstat bör man, tänker jag, göra sitt yttersta för att undvika beroendeförhållanden till enstaka utländska aktörer. Ett land som överlåter centrala funktioner till andra riskerar förr eller senare att också ge upp en del av sin handlingsfrihet.

Det har ju med tiden utvecklats en helt egen genre inom journalistiken, ”AI Doomerism”, som Semafor gjorde en intressant artikel om i vintras. https://www.semafor.com/article/12/07/2025/ai-critics-funded-ai-coverage-at-top-newsrooms En stor del har sitt ursprung i den så kallade Effective Altruism-rörelsen (Sam Bankman-Fried var en av de mest kända anhängarna innan han åkte in). Men även inom Anthropic och OpenAI uppges det finnas ett flertal EA-förespråkare på framträdande positioner.

Hoppas Magdalena Andersson och Mikael Damberg läser den här texten. Det är hedrande att argumentera emot, det finns säkert flera håll i jämförelsen. Men att inte låtsas förstå är genant.

Var det strategiskt fel av Tidö att exempelvis inte signalera regeringens stöd för de dyra anslutningskablarna till havsbaserad vindkraft? Borde m och sd välkomnat en bred energiuppgörelse med S? Vaken text av Payam- och utifrån påminnelserna texten ger kanske svaret är att det kanske hade hjälpt Tidö? Å andra sidan har ju en hel del hänt på skolområdet vg kontroll av friskolor dessa snart fyra år som väl borde appellera till just de grupper som nämns i förra valanalysen?

Viktig artikel! ”Vad kostar det egentligen för staten att låta människor missbruka våra offentliga system helt utan konsekvens?” Ja, och vad kostar det inte privatpersoner, eller det fria ordet? Jag har som redaktör märkt hur oro för att bli anmäld hindrar skribenter att uttrycka sig fritt. Någon kan alltid bestämma sig fö att jävlas, och även om socialtjänsten består av kloka människor som inte går vidare med ärendena innebär det ett tryck och ett hot. Ska vi hamna i ett läge där bara de barnlösa eller de med extremt hård hud vågar sticka ut hakan? Själv skulle jag gärna se att okynnesanmälare och de som kastar bort larmtjänstens tid lagförs.

I planeringen för dagens avsnitt pratade vi länge om vi borde fördjupa oss i SCB:s mätning men beslutade att skippa det eftersom resten av Mediesverige pratat om det hela dagen. Vår podd kommer ju en dålig tid för att prata om nyheter från klockan 8. Men det finns ju inga rätt och fel här. Vad tycker ni? Saknar ni en Kvartaltake på dagens största nyhet idag?

Vindkraften har gjort en förbluffande resa från energikälla till ideologi, som måste försvaras till varje pris. I public service och riksmedierna speglas sällan det massiva motstånd som finns mot vindkraft bland dem som faktiskt berörs. Och då det väl sker handlar det oftast om att det mest är SD-anhängare och lågpannade hillbillies som protesterar mot bättre vetande. Det var inte länge sedan Sveriges Radio avslöjade att det svenska vindkraftsmotståndet i sociala medier bestod av högerextremister som gick Kremls ärenden. Källan för avslöjandet var Wind Europe, branschens eget lobbyorgan (som även kopplade energiminister Ebba Buschs uttalanden till extremhögerns retorik). Bra beslut av utgivaren, men det handlar knappast om ett enskilt olycksfall i arbetet.

Folk som annars ser maktordningar överallt är plötsligt väldigt förlåtande när det kommer till Bonniers. Alltid undrat varför det är så.

Såg precis ett klipp där Alinia menar att svenskhet sitter i ens DNA, och att man inte kan ändra sitt DNA och därmed aldrig bli svensk. Jag antar att det gäller oavsett om man är adopterad, eller som mig, född och uppvuxen här. I ljuset av den stora mätning som SCB nyligen publicerat är det också svårt att inte fundera över vilket misstag det är när människor som identifierar sig som höger inte tydligare tar avstånd från sådana resonemang, och i vissa fall väljer att ge personer som Alinia en framträdande roll i sin rörelse. Om uppfattningen sprider sig att ”höger” innebär att man står för någon form av rasbiologi lär man hamna i en återvändsgränd. Men ännu viktigare är att om den typen av idéer får ökat genomslag lär det omöjliggöra en stark samhällsgemenskap. Ett land som Sverige riskerar att slitas isär om människor som är födda och lever sina liv här får höra att de inte här hemma här pga sitt DNA. Självklart får SVT bjuda in vem de vill, men att bjuda in Alinia till ett underhållningsprogram tror jag inte gynnar dem eller någon annan, förutom Alinia själv.

Det här med att retuschera bort verkligheten när den inte passar narrativet är ett återkommande otyg i den analytiska världen. Man undersöker kritik och spekulerar i vad den bygger på, men den mest intressanta och ofta mest avgörande faktorn – dvs verkligheten själv – utelämnas i såväl undersökning som analys. Oerhört vanligt i till exempel analyser av Sverigedemokraternas starka framväxt. Detta otyg talar ofta för att den som utför analysen själv innehar en position långt bort från verkligheten i fråga, alternativt att både han och hans läsare har en så på förhand given åsikt att han redan apriori känner sig bekväm med att avfärda den verklighet som inte stämmer överens med det förutbestämda narrativet. Jag skrev lite om det ur ett närliggande perspektiv här: https://kvartal.se/jennystrindlov/artiklar/nar-verkligheten-inte-passar-narrativet/cG9zdDozNzg0MQ

Välkommen till klungan, Ivar! Varför är kaninen så stor på bilden?