Tipset visar sig inte stämma, så kan det bli för reportrar ibland. Men när jag ändå är på plats vill jag se mig omkring. Just på grund av ”last night in Sweden”.
Kronjuvelen Rinkeby
Rinkeby lyfts ofta fram som symbol för rättsstatens impotens. Det var i den svensk-somaliska miljön i Rinkeby som gängen Shottaz och Dödspatrullen började skjuta ihjäl varandra 2015. I fjol dog nio personer vid totalt 21 skjutningar i Järva – som även omfattar Tensta, Spånga, Kista, Akalla och Husby. Redan för tio år sedan varnade somalier i Rinkeby själva för de hopplösa integrationsförutsättningarna. ”Kom inte hit. Välj en mindre stad någon annanstans”, var rådet till andra somalier. Men sina egna anhöriga ville många förstås gärna få dit.
Samtidigt är Rinkeby kronjuvelen i det mångkulturella Sveriges skyltfönster, trots skjutningarna. Ingen annan utsatt stadsdel får lika mycket uppmärksamhet. Det är hit Nobelpristagarna åker för att träffa svenska skolelever. Akademiledamoten Per Wästberg har skänkt sin stora samling afrikaböcker till Rinkebys bibliotek. Och rinkebysvenska är inte bara Sveriges mest kända sociolekt och föremål för doktorsavhandlingar. Av den internationella språkforskningen är den rentav definierad som världens första contemporary urban vernacular (CUV), kvalitetsstämplad av en professor vid King’s college. Alla vill så gärna att Rinkeby ska lyckas.
85 procent av stadsdelens befolkning har utländsk bakgrund.
Men Rinkeby är också som kanariefågeln i gruvan. Burfågeln som genom svimning varskodde gruvarbetarna om att atmosfären på platsen hade blivit så farlig att de måste ta sig upp och ut. 85 procent av stadsdelens befolkning har utländsk bakgrund. 45 procent av alla med somalisk bakgrund i Stockholms stad bor i just Rinkeby, den andelen har dessutom ökat det senaste decenniet. Nu har politikerna alltså bestämt sig för att det inte går längre. Inte bara regeringen och SD. ”Vi ska inte ha Somalitown” sa Magdalena Andersson (S) i valrörelsen och fullföljde efter valet sitt nya narrativ i partiledardebatten: ”Sverige måste bli mer som Sverige”.
Rinkeby = Somalitown?
För partierna till vänster, samt Centerpartiet, är det fortfarande värden som ”återförenade familjer” som är Sverige. Också när det innebär fler somalier i Rinkeby.
På ett märkligt sätt har höger och vänster bytt samhällssyn med varandra.
Den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatcher hävdade att ”there is no such thing as society”, att det enda som existerar är individerna och deras önskningar. Nu har Ulf Kristersson och hans borgerliga regering valt motsatt position. Samhället finns, och ibland övertrumfar det vad individerna vill. Men somalierna blev sårade av det där med ”Somalitown”. Så hur kommer en mer uppfordrande integrationspolitik att tas emot här?
Jag rundar försiktigt blodpölen och går ut i bostadsområdena för att se om Rinkeby verkligen är ”Somalitown”.
Det är som att hamna i SVT-programmet K-märkt.
Det första svaret är ”absolut inte”. Tvärtom, det är som att hamna i SVT-programmet K-märkt. Inom mig hör jag Staffan Bengtsson och Göran Willis kommentera de välputsade funkishusen på sluttningen i det gamla kulturlandskapet. Gräsmattorna är trimmade som golfbanor, planteringarna välskötta, lekplatserna välutrustade. Inget klotter, knappt något skräp. Det är det kommunala bostadsbolaget Svenska Bostäder i dess vackraste stund.
Men mer än så. Direkt öronbedövande är folkhemmets ideologiska bombardemang i Familjehuset nära Rinkeby torg, där olika offentliga verksamheter är samlade – öppen förskola, bibliotek, mödravårdscentral, BVC.
Anslagstavlan svämmar över:
Läxhjälp för alla åldrar! Kritiskt tänkande & skrivande, anmälan på Instagram! Är du kvinna och vill ha ett jobb? Pappahäng söndagar 10–14! Alla kan bidra till Sveriges cybersäkerhet! Oktoberprogram för 65+, terapihund på besök! It-fixare Wikram kommer till Rinkeby!
Här ser jag de invandrade kvinnorna, många med somalisk bakgrund. Kommunen råkar hålla öppet hus för rådgivning i familjefrågor just när jag kommer dit. Jag hör de muntra tjänstemännen från förvaltningen försöka locka in en man som hovrar vid ingången, ”are you a parent?” (sagt med lättsamt, konverserande tonfall).
Inte Sverige som saknas
Med andra ord. Det är inte ”Sverige” som saknas i Rinkeby. Men det är uppenbart att medborgaren främst är kund – här precis som på alla andra ställen. Och det är väl det som är kruxet. För hur tvingar man en kund att göra något den inte vill?
Ta den käcka postern på anslagstavlan i Familjehuset: ”Är du kvinna och vill ha ett jobb?”. Som svar på forskaren Elin Landells ESO-rapport och dess allvarliga budskap är anslaget tämligen klent. Nationalekonomen Landell har visat att nästan var tredje utomeuropeisk kvinnlig invandrare stod utanför arbetskraften 2019. De har ofta kommit som anhöriga och är sysselsatta ”med arbete i hemmet”, läs barn och hushåll.
Att utrota hemmafruidealet i Sverige tog 40 år.
Om en kvinna tycker att detta är hennes livsuppgift, ja då tycker hon väl det. Att utrota hemmafruidealet i Sverige tog 40 år för den sociala ingenjörskonsten, och då fanns det ändå inga språkliga hinder.
Gemensamt talspråk
Än mer alarmerande är läget för barnen. I en rapport från revisorerna i Stockholms stad 2020 framgår det att upp till 98 procent av förskoleenheterna i stadsdelen Spånga-Tensta (där Rinkeby ingår) har flerspråkiga barn och att minst två av tre pedagoger har ett annat modersmål än svenska. I en annan studie framgår att de flesta konflikterna mellan barn på flerspråkiga förskolor beror på att barnen saknar ett gemensamt talspråk.
Min inre samhällsbyggare börjar nu hyperventilera. För varenda en av respondenterna i undersökningen tycker att barnen borde ha det, ett gemensamt talspråk alltså. Och mot bakgrund av gängvåldet i förorterna är detta ingen liten fråga.
Den övertydliga folkhemsmiljön räcker uppenbarligen inte för integration.
Det är förstås en djup ironi att KD-ledaren, efter decenniers kamp för vårdnadsbidrag, nu genom Tidöavtalet ställer sig bakom förskoletvång. Eller rättare sagt språkscreening och språkförskola i utsatta områden, som det står i regeringsförklaringen. En forskare hävdar att en sådan åtgärd bidrar till stigmatisering. Men vad är egentligen alternativet? Den övertydliga folkhemsmiljön räcker uppenbarligen inte för integration. Dess broschyrutdelande missionärer är i grunden oförmögna att på djupet påverka liven och framgångschanserna för en befolkning där nästan alla har utomeuropeisk härkomst.
Rinkebybornas röst
Där är vi nu. In på scenen kommer snart regeringens kopiösa integrationsoffensiv. Så vad tycker Rinkebyborna själva? Det finns ett oroväckande svar på den frågan.
Just i Familjehuset, dit nästan bara kvinnor går, hölls förtidsröstning inför valet. Då fick det nya partiet Nyans häpnadsväckande 29,9 procent av rösterna. Varför? Ja, Nyans kampanjade bara några tiotal meter från Familjehuset. Och vad lockades de kvinnliga väljare av? Partiledaren Mikail Yüksel vet besked: Kvinnorna ogillade att staten lägger sig i deras barnuppfostran. Nyans har riktat kritik mot LVU, lagen om vård av unga, som ger staten rätt och skyldighet att gripa in när barn far illa. Väljarna gav sin röst till Nyans, ironiskt nog i just den lokal där kommunen håller utbildning om svensk barnuppfostran.
För den som inte behärskar svenska språket är det lätt att missförstå LVU.
För den som inte behärskar svenska språket är det förstås lätt att missförstå vad LVU handlar om. Förfärande lätt. Desinformationskampanjen som rasade på nätet i vintras tvingade regeringen att agera, och Myndigheten för psykologiskt försvar varnade för att kampanjen kunde leda till våld. Sex veckor senare kom påskupploppen, bland annat i Rinkeby.
I det konkreta spänningsfältet mellan Nyans och folkhemmet – en sträcka på högst femtio meter, på vägen från Familjehuset till Rinkeby torg – står en sten med inskriptionen: Utan rättigheter har jag ingen frihet. Utan självständighet har jag ingen glädje. Det är som en sista paroll från de svenska omsorgstjänstemännen, kan man säga. Men det står på svenska. Som många i Rinkeby inte behärskar.
Kulturella normer sitter djupt. Nedslagen går jag in på ett café för att köpa en kaffe. Förgäves, för mannen i kassan tar varken swish eller kort, endast kontanter. Varför? ”Alla är olika!” svarar han som en kampanjknapp från Aftonbladet. Jag ser mig om på den likformiga skaran av cirka femtio män inbegripna i intensiva diskussioner. Som demokratin i Aten alltså, för tvåtusen år sedan. Astrid Lindgren på 20-lappen får prassla vidare som enda kvinna här.
I slavhandelns fotspår
I solnedgången sitter jag under ett träd på torget och ser oräkneliga män (och noll kvinnor) skynda till bön i moskén. På Facebook går Nyans till attack mot föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) som kämpar mot hedersbrottslighet, en förening som enligt partiledare Yüksel, på Nyans Facebooksida den 21 oktober, utövar ”öppen och grov rasism mot muslimer”.
Men det slutar inte där. På en ljusskylt nära tunnelbanan rullar denna kväll ett evenemangstips. Ett enda. Det gäller inte Skansen. Inte Junibacken. Inte Tekniska Museet eller Kulturhuset. Utan guidad visning i Gamla Stan ”till platserna där den svenska slavhandeln planerades och leddes”. Arrangör är Afrosvenskarnas riksorganisation. Så här i Halloweentider kanske man ska sätta det på skrämselkontot, men det kan ju inte vara toppen för Sverigebilden i Rinkeby.
Jag undrar om Ulf Kristersson fattar hur svårt det här kommer bli, tänker jag. Men sedan möter jag dem till sist.
Kanariefåglarna som kommer upp levande ur gruvan. Närmare bestämt från sina jobb i stan. Nu står de i den långa rulltrappan på väg upp från perrongen. Alla de tusentals Rinkebybor som jobbar precis som alla andra. Som tittar ner i sina telefoner och har earpods och jeans och byggställ och kavajer och paraplyer. Med hijab eller utan. Som gillar frihet och jämlikhet och betalar kaffet med swish. Som självklart talar rinkebysvenska och blir lite smickrade av det där med King’s College.
Allt det som måste vara samhällets målbild.