Sikta mot stjärnorna, skydda jorden

Vad som kändes som en ändlös räcka med regndagar och 9–14 grader fick ett crescendo onsdagen 3 augusti då det på fem minuter kom 10 millimeter nederbörd på en mätstation i Trondheim. Det är mer än vad det torkdrabbade Frankrike fick under hela juli månad. Just då promenerade jag hem med min bättre hälft efter en romantisk middag. Plötsligt var det som att ha gått ut i finkläderna rakt in i en vägg av vatten, medan gatubrunnarna svämmade över. Rören klarade inte trycket. Vi såg humorn i situationen. Mindre kul för andra. Försäkringsbolaget Gjensidige räknar med att störtregnet orsakade skador för tiotals miljoner kronor. Trondheims kommun klassade det som ett ”50-årsregn”, men räknar med att den typen av häftiga regn kommer att bli vanligare framöver, med risk för ras och översvämningar. Statistiken visar att den kraftiga nederbörden redan ökat med cirka 20 procent under 2000–2020 jämfört med föregående mätperiod.

Det går inte att med säkerhet att säga om en enskild värmebölja eller ett hällregn kan skyllas på klimatförändringar, men de flesta klimatforskare är eniga om att intensiteten i extremväderhändelser kommer att öka. FN:s klimatpanel förväntar sig att nederbördsmönstren kommer att variera mer på de flesta platser i världen, med större skillnader från år till år och inom årstider. Överlag förväntas platser med mycket nederbörd få ökad nederbörd och torra platser bli ännu torrare.

Med den logiken är det bättre att inte konsumera än att bygga ett fusionskraftverk.

Som många andra tänker jag med oro på hur framtidens somrar kommer att bli, här i Europa och för vänner i Kina som upplevt uppmätt rekordhetta och våldsamma regn i sommar – och hur dåligt förberedda våra samhällen är. Men jag ska inte klaga – i Seoul dog minst åtta på måndagen i det värsta skyfallet på 80 år. Själv fick jag mer tid att sitta inne och läsa medan kläderna torkade. Den bitvis högst läsvärda (och något pompösa) boken The frontiers of knowledge – What we now know about Science, History and the mind av A.C. Grayling gav en insikt i vilken hisnande fart människan ökar sin kunskap just nu. Grayling visar hur människan har spridit sig ut från Afrika över hela världen och kan nu skåda in i rymden nästan in till universums födelse, som de första bilderna från James Webb-teleskopet i somras visade. Denna kunskapsökning har hon åstadkommit driven av sin nyfikenhet och beväpnad med sin hjärna, denna ”prognosmaskin som ständigt räknar på sannolikheter och drar slutsatser”.

Samtidigt lyssnade jag på ett Sommarprat av professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin. Hans budskap var att ”i det förflutna visade människan sin storhet genom att visa vad hon kunde göra, i framtiden genom vad hon kan avstå från att göra”. Trots att Sörlin är verksam vid KTH var det inte forskning eller tekniska satsningar för klimatet som han ville prata om, utan främst om behovet av en ny etik: att människan ska stiga till en högre form, där vi lär oss storheten i att avstå och att vi mår bättre av att leva med förlust, som Sörlin uttryckte det.

Bilderna från rymdteleskopet gav mig ett annat och mer hoppingivande budskap. I likhet med en annan ikonisk bild från rymden.

Perspektiven som förändrar tillvaron

För 50 år sedan ledde rymdkapplöpningen till att USA skickade upp Apollo 17 till månen. Då togs denna ikoniska bild av jorden som en blå pärla. Den förändrade vår världsbild. Den gamla uppfattningen att människan är en liten varelse på en stor värld byttes mot insikten att vi lever på en underbart vacker liten planet i en kall och svart rymd. Runt jorden ligger en tunn, tunn hinna. Det är atmosfären som möjliggör allt liv i hav och på land. Den skyddar oss från rymdens strålning, meteoriter och asteroider och gör så att vattnet inte avdunstar ut i rymden. Det är vårt ansvar att ta hand om den planeten. Då kommer den att ta hand om oss.

Man kan förvisso säga att klimatförändringar är ett exempel på att vi inte är bra på det och att vi lever över våra tillgångar, men idag är det ingen, inte ens Kinas kommunistparti, som förespråkar blind tillväxt längre. Eller betraktar jordens resurser som oändliga.

James Webb-teleskopet förändrar återigen människans perspektiv. Det vänder vår blick mot stjärnorna. Och återigen ser vi en häpnadsväckande skönhet.

Den här bilden visar tusentals galaxer i galaxklustret SMACS 0723 såsom det framstod för 4,6 miljarder år sedan. Ljuset från en av galaxerna beräknas ha färdats 13,1 miljarder år, nästan sedan big bang. Men bilden motsvarar bara en bit av himlen, i storlek med ett sandkorn som hålls upp på ett armlängds avstånd. Innan jag såg denna bild hade jag på ett teoretiskt plan läst och förstått att det enligt en uppskattning finns 250 miljarder stjärnor bara i vår egen galax och att det bör finnas liv där, för att inte tala om hur mycket liv det rimligtvis finns i hela den observerbara delen av universum.² Men de lysande punkterna som är galaxer på bilden gjorde att jag gick från att förstå till att INSE att det måste finnas liv därute. Och varför inte intelligent liv i någon form? Rymden är ju inte tom, den är helt full!³

Rymdteleskopet tydliggör också den enorma kraft som sänt dessa fotoner på en resa under miljarder år för att nå fram till oss. Se bara den här vackra bilden av ”Stephans Quintet”.

En grupp med fem galaxer, några rycker och sliter svansar av gas och damm från varandra med sin gravitation. Miljoner unga och nyfödda stjärnor lyser och en enorm chockvåg avtecknas då en galax kraschar igenom klustret!  Foto: nasa.gov/webbfirstimages

Stjärnor drivs av kärnfusion i reaktioner som skapas i det enorma trycket och värmen i stjärnans inre. Alla atomer vi är gjorda av kommer från stjärnor som levde och dog innan vårt solsystem skapades. Vi är produkter av stjärndamm, eller snarare kärnavfall, som BBC:s astronomipodd uttryckte det.

Tänk om man kunde utnyttja stjärnornas kraft för att utvinna energi? Länge var skämtet om fusionskraft att tekniken ligger bara 30 år framåt i tiden, och det kommer den alltid att göra. Men som tidskriften Economist rapporterade tidigare i år så går utvecklingen nu snabbare än någonsin.

Självklart kan man inte bygga en klimat- eller energipolitik på en förhoppning, men visst vore det värt en ny motsvarighet till månrace?

Fusionskraft är fossilfri, miljövänlig och säker och skulle lösa jordens energiproblem för all framtid. Målet med fusionsforskningen är just att designa och bygga konstgjorda solar på jorden. Kruxet är att det inte är helt lätt att återskapa förhållandena i en stjärnas inre. Temperaturer ska pumpas upp i storleksordningen 100 miljoner grader, för att nämna ett problem. Den heliga Graalen är att lyckas frigöra mer energi än vad processen konsumerar, och göra det lönsamt.

Det pågår en spännande kapplöpning mellan enorma statliga initiativ och privata företag om vem som ska bli först. På Joint European Torus (JET) anläggning i Storbritannien har man producerat tillräckligt med energi för att driva en 60-watts lampa i elva dagar med kärnfusion – det senaste i en rad av genombrott inom fältet. Även Kina satsar stort på sin konstgjorda sol. Ett företag, Commonwealth Fusion Systems (CFS) som räknar Bill Gates, Google och norska Equinor Ventures bland finansiärerna, har som mål att uppnå nettopositiv fusion redan 2025 och att år 2030 ha byggt sitt första fusionskraftverk.

Självklart kan man inte bygga en klimat- eller energipolitik på en förhoppning, men visst vore det värt en ny motsvarighet till månracet? Inte minst som att det förra teknikkapplöpningen ledde till saker som internet och utvecklingen av solpaneler, som ger oss förnybar energi.

James Webb-teleskopet, som är döpt efter Nasas chef under Apolloprogrammets uppbyggnad, innebär ett nytt stort steg för mänskligheten. Projektet är ett storartat bevis på människans förmåga att samarbeta och lösa svåra problem: 20 000 människor från 14 länder arbetade med det. Datan skickas till jorden med en antenn från bolaget Ruag Space i Göteborg. Bilderna kommer att expandera vår kunskap i åratal framöver. Men samtidigt säger då Sverker Sörlin att människan i framtiden borde visa sin storhet genom att avstå och inte genom vad hon kan åstadkomma. Med den logiken är det bättre att inte konsumera än att bygga ett fusionskraftverk.

Jag tror att det är omöjligt att sälja in en framtidsvision som enbart går ut på försakelse till länderna som betyder mest för klimatet: Kina, USA och Indien. Det är inte mycket enklare i EU. Men en större invändning är om det verkligen är rimligt att ge upp tanken på framsteg nu när vi verkar stå på tröskeln till fantastiska upptäckter, samtidigt som nya och befintliga tekniker utvecklas i en rasande takt. Det vore inte likt människan.