Det är ändå sjyssta villkor jämfört med blåbärsjobbet. Den firman ger 15 kronor kilot (!) för orensade blåbär. Man kan räkna med att plocka 40 kilo om dagen, sade inköparen, vilket innebär 600 kronor. Alla som någon gång varit i en myggig blåbärsskog inser vilket jobb det är. Plockarna brukar vara ute från tidig morgon till kväll och får sedan betalt kontant. Då måste de köpa sina egna bärplockarverktyg. Företaget sålde dem för 100 kronor styck, inte ens det bjöd de på. Men jämfört med en dagsersättning från Migrationsverket på 61 kronor är det ju bra.
Tidigare var jordgubbsplockning något svenska ungdomar gjorde, men inte nu längre. Vilket kanske inte är så konstigt. Cecilia Garme på redaktionen minns när hon plockade jordgubbar 1979 var standardlönen 1 krona litern, det vill säga 15 kronor storlådan. Det motsvarar 60 kronor i dagens penningvärde. Med andra ord har lönen för jordgubbsplockare sjunkit sedan 70-talet. Men visst, exemplen ovan är anekdotiska och det finns aktörer som betalar bättre. Av nyfikenhet ringde jag en annan stor jordgubbsleverantör som levererar till en stor svensk matvarukedja. De sade att de betalade vitt, och att en plockare kunde räkna med att få ut 60 kronor i handen efter skatt per storlåda.
Men nu när matpriserna skenar och arbetslösheten är kvar på höga nivåer kan det vara värt att fundera på sådana samband.
I veckan skrev Jonas A Eriksson i Kvartal om hur Sverige avviker från andra välbärgade OECD-länder genom att ha både hög arbetslöshet och stor brist på arbetskraft i många yrken.
Situationen är illa i utanförskapsområden.
Det går samtidigt att påminna sig om att det finns jobb, och alla kräver inte att man kan svenska eller är utbildad.
Eriksson skrev att för att lyfta Sverige ur vad som på 80-talet skulle ha betraktats som massarbetslöshet kommer reformer att behöva genomföras i båda ändar av politiken. Som exempel angav han att högern och vänstern borde enas kring ett regelverk som begränsar arbetskraftsinvandringen för de allra enklaste jobben där det förekommer utnyttjande av människor.
Kedjorna rullar över kostnaderna på konsumenter
Tillbaka till Ica.
Butikerna idag har ett fantastiskt utbud av fräscha och goda matvaror. Jag brukar skryta om hur bra vår lokala Ica-handel är när vi får besök från Norge. Se: både ostron och brunost! Men det går också att peka på problem. I SvD kommenterade i veckan den för Veckopanelens lyssnare bekante LO-ekonomen Torbjörn Hållö att det råder bristande konkurrens i livsmedelshandeln. Han beskriver det som en oligopolmarknad där tre bolag står för 90 procent av försäljningen och ICA för 50 procent. I en marknad med fungerande konkurrens så kan man inte bara rulla över alla ökade kostnader på konsumenten, menar han.
Sett på ett år har matpriserna stigit med hela 8,8 procent. Pensionärer som redan har det knapert hör till dem som drabbas allra hårdast. Christina Tallberg, ordförande Pensionärernas riksorganisation, PRO, säger till SvD att många äldre är djupt oroade av den rådande situationen. De riskerar hälsoproblem med ensidig kost.
Det är samtidigt en återkommande nyhet att många ägare till framför allt Ica Maxi- och Ica Kvantum-butiker har långt större inkomster än vd:ar för stora börsbolag.
På en sund marknad ska inte mellanled kunna skära guld med täljkniv.
En granskning av DN från 2020 visar att Ica har en internationellt sett hög vinstmarginal för att vara en matbutikskedja.
Ica har även fått hård kritik för att sätta orimligt hög press när de förhandlar sina inköp, där svenska aktörer klagat på oskäliga avtal, utpressning och en bestraffningstrappa mot producenter som inte vill sänka sina priser – anklagelser som bolagets VD avfärdade när de avslöjades.
Min poäng är inte att hacka på ICA, det går säkert att hitta problem hos Coop eller Axfood också. Men marknadsekonomins förtroende hänger på att det råder konkurrens och att politisk rent seeking, fördelssökande hålls kort. På en sund marknad ska inte mellanled kunna skära guld med täljkniv. I nuläget verkar varken matproducenterna, deras arbetare eller kunderna vara de som tjänar på den svenska dagligvaruhandelns upplägg.
Samtidigt i Storbritannien ruttnar jordgubbar på fältet eftersom de inte längre får tag på arbetskraft efter Brexit. För den som har förmånen att inte behöva ägna sommaren åt att gå dubbelvikt över ett fält så kan jag rekommendera Marina Lewyckas Two caravans från 2012, en underhållande tragikomisk roman om ukrainska och andra medlemmar av en globaliserad underklass på engelska jordgubbsåkrar. Själv tillhör jag de förvekligade generationerna. Jag gjorde jag några halvhjärtade försök att plocka jordgubbar på 90-talet men kan inte minnas arvodesnivån, vilket kan vara ett tecken på att jag åt betydligt mer än jag drog in.