Den svenska manipulationsindustrin

Men den som ser en dokumentär på svensk public service förväntar sig nog att det man ser faktiskt har skett i verkligheten. Reaktionerna på Ludde Hellbergs granskning av den Guldbaggebelönade Sabaya visar dock att det bland branschens auktoriteter finns en annan uppfattning. Kommer den stenåldersanalysen nu igen, gäspar DN:s Johan Croneman.  

”Det är i sig okej att eftersträva sanning” skriver Pejković storsint men tillägger att då har man inte i dokumentärfilmsgenren att göra.

Om man tror att allt som redovisas under ”dokumentär” är sanna berättelser ur verkligheten är man illa ute, skriver den mångårige tv-krönikören. Det är nämligen en djupt okunnig fördom att dokumentärfilm måste vara ”sann” (citattecknen är Cronemans). Liksom doktorn i filmvetenskap tillika kulturjournalisten Hynek Pallas och den disputerade filmskribenten Sanjin Pejković hänvisar Croneman till nestorn inom svensk dokumentärfilm, regissören Stefan Jarl. ”Det finns ingen skillnad mellan spelfilm och dokumentär, det är bara olika genrer i manipulationsindustrin”, citerar Pallas regissören Jarl gillande. Vad skulle SVT:s dokumentärchef Axel Arnö göra om Kvartal ringde och frågade om blodpölen i Stefan Jarls mästerverk Ett anständigt liv? (1979). Det är djurblod som Stefan Jarl själv hade hällt ut, en av flera scener i filmen som är arrangerade för att beskriva Jarls version av verkligheten.

De tre herrarna förfasar sig över dokumentärchefen Axel Arnös inledande reaktion på Kvartals avslöjande när han sade: ”Man ska vara sann i en dokumentärfilm. En dokumentärfilm ska aldrig ljuga”. Pejković får det att låta som att Arnö har svurit i kyrkan när han antyder att filmaren inte skulle få ge en förljugen bild, förvanska verkligheten eller lura tittaren.

Hirori är en del av en svensk dokumentärtradition

”Det är i sig okej att eftersträva sanning” skriver Pejković storsint men tillägger att då har man inte i dokumentärfilmsgenren att göra. Dokumentärfilmarens roll är nämligen att kreativt anpassa verkligheten för att skapa ett ”auktoritativt-pedagogiskt inslag” som blir ett fönster mot världen. Han lyfter i sin artikel i GP Kultur fram den brittiske filmmakaren John Griersons beskrivning av dokumentärfilm som ”creative treatment of actuality”. Den allmänt vedertagna definitionen av dokumentärfilm är förvisso autentisk dokumentation av verkligheten, men han föredrar att omtolka ordet så att det placeras närmare latinets docere – att undervisa. Det var för övrigt romaren Cicero som myntade uttrycket docere för att beskriva hur den ideale talaren fungerade som en moralisk vägledare för staten. 

Önskemål om att autentiskt skildra verkligheten avfärdar filmkännarna med vid det här laget rejält dammiga resonemang om subjektivitet. Eftersom de menar att filmaren gör ett brott mot sanningskravet redan när hen sätter igång kameran (då det enligt Pejković uppstår en ”omnipotent” ny verklighet) och allt är en fråga om urval så verkar det inte finnas några gränser för vad man kan manipulera och ändå kalla det dokumentär. Med samma logik är fortkörning oskiljaktigt från mord eftersom bägge är lagbrott. 

Även Sabayas regissör Hogir Hirori menar att han inte gjort fel utan ansluter sig till en stolt svensk dokumentärtradition, där genren nått en mycket hög konstnärlig status genom framgångsrika filmskapare och stöd från Filmsintitutet och SVT. I det har han rätt, och det är också problemet. Han medger på sin blogg att fritagningsscenen med Leila i verkligheten inte visar Leila och att han olyckligt nog gett sken av det i en intervju med BBC.

Lyssna när Hogir Hirori berättar för BBC om fritagningen av Leila.

Att sammanhang i tid och rum inte gäller i filmen är dock som sig bör, enligt Hirori. Personerna ser ut att reagera på nyhetsinslag som i verkligheten inte hade sänts när scenen spelades in. Ändå insisterar han på att allt som berättas i filmen har hänt på riktigt. Men i avsaknad av bildbevis återstår regissörens ord: Lita på mig! För publiken är det nog en viktig skillnad.

SVT:s chef för dokumentärredaktionen Axel Arnö sade till DN Kultur på tisdagen att ”det kan finnas flera berättelser som är sanna på samma gång” vad gäller Sabaya och att det i nuläget inte är aktuellt att plocka ner eller klippa om. Han skriver i ett mejl till Kvartal på torsdagen att ett beslut i frågan väntas sannolikt i slutet av denna vecka. Arnö säger att han under processens gång inte kommer att svara på frågan om han gjort några ytterligare efterforskningar, förutom att prata med Hirori. Ett bra sådant steg vore att ta ett samtal med de källor som Kvartal redovisar, exempelvis diplomaten Peter Galbraith som säger att filmen till stor del är baserad på lögn. SVT:s pressavdelning vill inte heller berätta hur mycket pengar de har finansierat produktionen av Sabaya med. Offentlighetsprincipen, med dess krav på transparens, gäller inte public service.

Inte heller har Kvartals tidigare granskning av ”dokumentären” Abolis resa påverkat Axel Arnö. Enligt SVT Play är Aboli fortfarande 17 år när han kommer till Sverige, trots att Kvartal bevisat att så inte är fallet. Så länge de inte ändrar något verkar SVT ansluta sig till post-truth-traditionen. 

Hur mycket man än beundrar Stefan Jarls modstrilogi så är det den inställning till sanningen som han och hans 68-generation står för som har urholkat förtroendet för medierna.

Nu är jag inte filmvetare, men jag har ägnat ganska många år åt att följa propaganda. Kombinationen av film med politisk agenda; som är statligt finansierad; och där det finns en självbild av att vara en del av manipulationsindustrin med allt vad det innebär av överdrifter, halvsanningar, och iscensättningar … då rör man sig mot fel tassemarker. Inte minst om man har en image utåt av att dokumentera verkligheten ”som en fluga på väggen” som recensenterna skrev om Sabaya, eller blir nominerad till Stora journalistpriset, som Searching for Sugarman.  

Ingen har skrivit så bra om sanningen som George Orwell, och det är ingen slump att även om han betraktade sig som socialistisk författare så avskydde han den brittiska vänsterintelligentian mer än något annat. Den stod för just den där trötta blaséattityden där verkligheten väger lätt i jämförelse med politiska budskap och visioner. Hur mycket man än beundrar Stefan Jarls Modstrilogi så är det den inställning till sanningen som han och hans 68-generation står för som har urholkat förtroendet för medierna – den som mynnade ut i den trumpistiska skrattspegeln där allt blev FAKE NEWS. Demokratins tillbakamarsch är kopplad till ett postmodernt förfall i attityden till sanningen från eliten. 

Trots Croneman – de obildade massorna förstår inte

Men låt oss säga att Croneman & co har rätt. De är ju trots allt auktoriteter på området.  Jag kan alltså påstå att en kvinna heter Leila när hon egentligen heter något annat. Jag kan skildra hur kvinnor räddas, även om de i verkligheten skulle gömma sig i lägret för att de vill behålla sina barn. Det är nämligen ”grötmyndigt” att kräva att en dokumentär ska vara sann och ärlig. Filmarens vision är det som gäller.  

Problemet är att politiken, tittarna och faktiskt en stor del av filmkritikerna tror att bra dokumentärer visar verkligheten. Det gäller inte minst Cronemans kollega på DN, recensenten Helena Lindblad som hyllade Sabaya just för att den visar verkligheten ”som den är”. Hur många timmar mansplaining från Croneman krävs för att lyfta henne ur den filmteoretiska stenåldern? För att inte tala om resten av svenska folket.

Det problematiska är alltså inte att dokumentärfilmaren är subjektiv, även om också en partsinlaga bör vara väl underbyggd. Det ingår i det underförstådda tittarkontraktet att en dokumentär visar verkligheten (och då pratar jag inte om uppenbara konstgrepp, som de animerade delarna av Searching for Sugarman). Då spelar det ingen roll att en mindre grupp kulturmän tycker det är självklart att sanning och dokumentär är två oförenliga begrepp.

Det behövs i så fall konsumentupplysning. Filmerna kan inledas och avslutas med, säg följande budskap: ”Dokumentärer gör inte anspråk på att visa verkligheten och scener kan vara fejkade. Du är djupt okunnig om du tror att dokumentärer upprätthåller distinktionen mellan fiktion och verklighet eller sanning och lögn. SVT Dokumentär kommer inte heller att rätta rena faktafel. I stället kommer vi att upprepa ordet subjektiv såsom en bläckfisk täcker sin reträtt i ett svart töcken. Glöm aldrig att filmpriser och offentliga stödmekanismer är riggade för att belöna den som manipulerar för att uppnå maximal känsloeffekt, även om resultatet blir att tittaren då missar en komplex verklighet.” 

Ett annat alternativ är att helt enkelt skippa ordet dokumentär, eftersom de obildade massorna uppenbart inte klarar att hantera begreppet. Hur gjorde Eisenstein då? Ja han var i sammanhanget ärligare; hans propaganda om den ryska revolutionen är en spelfilm.