De enögda Rysslandsspecialisterna

Samtidigt konstaterar jag att områdesstudier, i detta fall Rysslandsstudier, har misslyckats med forskning och uppdraget att bistå det politiska beslutsfattandet. I åratal har dessa presenterat förklaringar som genomsyrats av ryska uppfattningar om Rysslands relationer med sina grannstater.

Ytterligare en reflektion jag gör är att det förekommer försök att relativisera Ukrainas öde, främst genom att ställa ryska upplevelser i sanktionernas kölvatten och känslor mot de humanitära följderna av den ryska invasionen av Ukraina.

Gemensam förförståelse

Det finns påfallande likheter i gestaltningen av ”Ukrainaproblemet” mellan ryska propagandister och företrädare för Rysslandsstudier. Två dagar in i invasionen, 26 februari, publicerades en kortare text på den ryska statliga nyhetsagenturens RIA:s hemsida ria.ru.

Den försvann efter några timmar, eftersom dess innehåll inte riktigt motsvarade invasionens utveckling. Skribenten, Pjotr Akopov, hade levererat en lika triumfatorisk som förhastad betraktelse över den nya ordningen som ska ha uppstått i och med att Ukraina nu befann sig under rysk kontroll. Det var viktigt, skrev Akopov, att Ukrainas och Rysslands isärglidande som påskyndats av Väst nu – i elfte timmen – stoppats innan ukrainarna hade blivit artfrämmande. ”Omkodning, avryssning av ryssar och uppvigling av ukrainska lillryssar mot ryssar” skulle nämligen tids nog ha smulat sönder den ukrainska identiteten. Tre delar av den ryska stammen, storryssar, lillryssar (ukrainare på imperieryska) och vitryssar hade nu blivit återförenade, skrev han. Utvecklingen av Ukraina som ett ”anti-Ryssland” stoppades. Det skulle visa sig om Ukraina skulle ”återförenas” med Ryssland som medlem i CSTO (Organisationen för kollektiv säkerhet), Eurasiska unionen, eller som en del av den rysk-belarusiska unionsstaten. Den ”atlantiska” ordningen hade därmed raserats och en ny multipolär och friare värld blivit resultatet.

Vidare återstod att se om ”anglosaxare” skulle fortsatt ha stort inflytande i Europa, eller om europeiska länderna nu skulle ta initiativet, frågade sig Akopov. I vilket fall som helst var det uppenbart att ”Västvärlden som helhet, och ännu mer Europa i synnerhet, inte hade styrkan att behålla Ukraina i dess inflytandesfär, och än mindre att ta Ukraina för sig själv. För att inte förstå detta måste man bara vara geopolitiska dårar”, avslutade Akopov. Ryssland var tillbaka, odelat, blev hans slutsats.¹ I andra texter på RIA för han liknande resonemang.²

Sannolikt var texten avsedd att publiceras när ryska trupper gjort stora framgångar, möjligen intagit Kyiv och ”halshuggit” ledningen av landet i metaforisk och direkt mening, eller erövrat någon av de större städerna, kanske Charkiv.

Kalkylen var dock för optimistisk. Flera för Ryssland typiska uppfattningar speglas i texten. Ryssland är tillbaka som världsspelare, och det inom dess ”historiska” gränser. Västmakterna har lidit ett geopolitiskt nederlag på grund av sin orimliga vision. Dagens Ukraina var ett konstgjort antiryskt projekt i fråga om värderingar och utgjorde en hotbild mot Ryssland. Det finns ingen ukrainsk (eller belarusisk) suveränitet utanför den ryska omfamningen.

Den underliggande tanken är att alla stater i Rysslands närområdes suveränitet borde begränsas utifrån rådande ryska uppfattningar.

Ansvar och huvudansvar

Det saknas inte akademiker i Väst som huvudsakligen delar denna syn. Ett par dagar efter Rysslands invasion av Ukraina publicerades uppropet ”Avsluta invasionen av Ukraina nu! Vädjan från specialister i Rysslandsstudier” på change.org.³ Till dags dato (21 mars) har denna petition samlat 310 underskrifter.

Petitionen förklarar att ”huvudansvaret” för invasionen ligger på Vladimir Putin, men att delar av den ryska ledningen, Nato och västregeringar också bär ansvaret. Detta för att de inte bidragit till att förhandla fram en hållbar diplomatisk lösning där Rysslands och Ukrainas säkerhetsbehov kunde stillas, och det ukrainska oberoendet säkras.

Det hela rör sig om just bara säkerhet, och inte myter om broderskap, och imperiala eller koloniala pretentioner.

Ukrainas regering å sin sida lastas med ansvar för att Minskavtalet, avsett att återföra Donetsk- och Luhanskregionerna under ukrainsk kontroll, havererade. Med andra ord är Ryssland (främst Putin dock, vilket författarna understryker) förvisso ansvarigt, men likaså kan det kollektiva väst och Ukraina beskylls för situationen. Att ryska säkerhetsbehov tillgodoses nämns i samma andetag som räddningen av Ukraina, som alltså inte kan existera utan att möta föreställda ryska säkerhetsbehov.

Det hela rör sig om just bara säkerhet, och inte myter om broderskap, och imperiala eller koloniala pretentioner. Kännetecknande för detta perspektiv är de avslutande raderna där de bekymrade experterna anger att de är förpliktigade att förstå Rysslands synvinkel. ”Vi försöker dela med oss av vår kunskap och förståelse för Rysslands oro, känslor och intressen. Vi motsätter oss bestämt Rysslands isolering och alienation”.

Inte ett ord om överenskommelser och avtal som Ryssland brutit tidigare – annekteringen av Krim eller om det första Minskavtalet som bröts efter bara månader efter att man kommit fram till att det inte riktigt passade. Eller att minst 600 000 ryska pass delats ut i Donbass, och att Ryssland inte ville överlämna det ockuperade området till Ukraina inför det val som avtalats, utan först efter att val hade hållits under rysk kontroll. Detta medförde stor risk för sedvanliga trakasserier under processen och valfusk, vilket fick den ukrainska sidan att rygga tillbaka. Eller att de bägge ”republikernas” autonomi skulle blockera Ukrainas försvars- och utrikespolitik.

En underliggande tes är också att undertecknarna anser att den ryska krigföringen mot Ukraina 2014 i Donbass rörde sig om en folklig rörelse.

En misslyckad stat

De flesta av dessa specialister ter sig som ganska obskyra för mig som främst forskat i polsk och ukrainsk historia samt militärhistoria, men en sticker ut – Rickard Sakwa. Han är professorn från Storbritannien som specialiserat sig på Ryssland men som mirakulöst förvandlades till Ukrainakännare 2014. Hans bok Frontline Ukraine. Crisis in the Borderlands, utkom tidigt, och var under en övergående tid det enda verket som fanns tillgängligt om Rysslands krig mot Ukraina.

För Sakwa var Ukraina en misslyckad stat i fråga om nationsbyggande. ”Februarirevolutionen” som han kallar protesterna och skjutningarna på Majdantorget i Kyiv 2014 och president Viktor Janukovytjs efterföljande flykt, kapades av högerextrema. Krim och Donbass radikaliserades, och folk agerade spontant för att stoppa den nya ukrainska regeringen. Det ryska agerandet på Krim och i Donbass var inte planerat i förväg, utan ren improvisation, menar han. Rysk militär hade inte marscherat in i Donbass och stridit mot ukrainska styrkor sommaren 2014 heller. Huvudskurkarna i detta drama var EU, Nato och USA.

Västerländska triumfatoriska känslor i kalla krigets kölvatten främjade utbredning av EU och Nato mot Rysslands gränser. USA njöt sin hegemona ställning i den unipolära världsordningen som skapades på 1990-talet. En annan skurk var den etniska nationalismen i Ukraina, som tydligen alienerade stora delar av befolkningen.

De ukrainare som förfäktar egen särart och kultur utmålas som avvikare och/eller extremister, en högljudd minoritet.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter i propagandisten Akopovs text, petitionen av de bekymrade Rysslandskännarna och Sakwas verk. En första punkt är att de inte anser att Ukraina är en suverän stat. Ukraina har ingen egen historia utanför den ryska och sovjetiska historien. De ukrainare som förfäktar egen särart och kultur utmålas som avvikare och/eller extremister, en högljudd minoritet. Även övriga politiska enheter som hade den geopolitiska oturen att befinna sig i Rysslands närhet har en suveränitet vars grad dikteras av ryska hotbilder och paranoia. Deras egna historiska erfarenheter och uppfattningar spelar ingen roll.

Förståelse för den ryska saken

En annan gemensam nämnare är också en djup förståelse för den ryska saken, och att skuldbördan för utvecklingen på marken placeras även på Ukraina och Väst, om än i olika utsträckning. Väst belastas för sin attraktionskraft på Ukraina och de forna Warszawapaktsmedlemmarna som redan anslutit sig till EU och Nato.⁴

Enligt den brittisk-kanadensiske statsvetarprofessorn Taras Kuzio kännetecknas områdesstudiekategorin Rysslandsstudiers relation till Ukraina av att landet endast ses som en del av den ryska kontexten och historien. Ukrainare tas ej på fullt allvar. Hos Sakwa tar sig det uttrycket att det endast finns referenser till engelskspråkiga The Kyiv Post, i övrigt används rysk (des)information om landet. Vanligtvis beskrivs den ryska relationen med Ukraina i realpolitiska termer, och inte de ryska imperieambitionerna. De har funnits konsekvent ända sedan åtminstone 1800-talet, och med mindre fluktuationer överlevt Sovjetunionen.⁵

Under 1917–1921, när Ukraina fanns som en oberoende stat, var det en sak som enade samtliga ryska politiker från bolsjeviker till generaler på den ”vita” sidan – att Ukraina inte skulle existera som en självständig stat. Denna linje finns även nu.

Relativisering av ukrainskt lidande och defaitism

Över tid har medier i Sverige och Väst i allmänhet försökt att leverera en balanserad bild av relationerna mellan Ryssland och Ukraina. Det har ofta, som den ukrainske statsvetaren och publicisten Mykola Riabchuk påpekat, lett till att sakliga ukrainska eller västliga argument ställts mot ren rysk desinformation. Detta i linje med uppfattningar om opartiskhet, kritiskt ifrågasättande och att olika sidor ska få komma till tals.

Efter den ryska invasionen av Ukraina har det verkligen skett en förändring i hur det numera storskaliga kriget framställs. Efter några dagar övergavs uttryck som ”ukrainska krisen” eller än mer missvisande ”ukrainska kriget”, det senare gästspelar dock ibland som synonym till ”kriget i Ukraina”.

Ändock har medias försök att rapportera olika perspektiv lett till viss relativisering av lidandet i Ukraina. Ett färskt exempel är artikeln om Moskvas PEN-klubbs ordförande Nadezjda Azjgikina. Hon beskriver de statliga ryska åtgärderna mot återstoden av yttrande- och pressfriheten efter invasionens inledning som ”katastrof”. Den ska ha pådrivits av nedstängning av ryska propagandakanaler på flera håll i EU och Storbritannien. I samma andetag tar hon upp att ukrainska media som är positivt inställda till Ryssland blivit nedtystade. Ingen information förekommer om att dessa (sannolikt avses tv-kanaler knutna till Viktor Medvedtjuk, vars dotters gudfader Vladimir Putin är) i åratal upprepat Kremls antiukrainska narrativ.⁶ Eller att det rådande krigstillståndet i Ukraina – utlöst av Rysslands invasion, har begränsat informationsfriheten.

Efter den ryska invasionen av Ukraina har det verkligen skett en förändring i hur det numera storskaliga kriget framställs.

Innan invasionen mådde yttrande- och mediefriheten i Ukraina nämligen prima. Jämfört med Ryssland var den astronomiskt stor. Inga motfrågor ställs till Azjgikina, som i ett slag placerar rysk, ukrainsk, tysk, brittisk, polsk och så vidare mediepolitik i samma korg. Hon tillägger också att det endast är vanliga fattiga ryssar som kommer att drabbas av sanktionerna och att 70 procent av befolkningen stödjer ”specialoperationen”, som invasionen kallas officiellt i Ryssland (det sistnämnda en riktig uppgift). Även dessa uppgifter står utan motfrågor.

Slutsatsen kan dras att väst och Ukraina bär en skuld till att rysk yttrande- och mediefrihet avvecklas – ett befängt påstående. Jag skulle nog placera början på slutet för rysk mediefrihet till lärdomar dragna från det andra Tjetjenienkriget (1999–2009), där man genom PR-kampanj och kontroll av information om kriget, liksom tack vare folklig törst efter storhet, segrar och goda nyheter, kunde driva och till slut vinna kriget trots stora militära och civila förluster.⁷

Två huvudfåror av gestaltning

En annan typ av relativisering av ukrainskt lidande är talet om ryssars strapatser under sanktionerna, eller rop på att inte isolera den ryska kulturen och akademin (även om det uppenbart finns många där som stödjer invasionen och tidigare stött annekteringen av Krim). Denna genre lär bara öka medan tiden jobbar mot den ryska ekonomin och krigsansträngningen. Att ställa det ukrainska lidandet, som landet inte upplevt sedan Nazitysklands närvaro under andra världskriget, med ryska akademikers, musikers och arbetares strapatser under sanktionerna är som att ställa fakta mot fabricerad rysk desinformation.

Under invasionen har jag vid flera tillfällen blivit inbjuden till SVT och även blivit intervjuad av andra medier. Kriget gestaltas i två huvudfåror: som mänskligt lidande, och som rysk krigföring. Det första är självklart, och tätt förknippat med det senare.

Men det har ända sedan invasionens inledning funnits en föreställning om ett förestående ukrainskt sammanbrott. Frågor som ställs speglar denna gestaltning av kriget. Det har handlat mycket om Kievs snara fall och om hur länge Ukraina ska hålla ut. Den 15 mars uteblev frågan om den ukrainska krigsinsatsen från samtalet med mig i SVT Morgonstudion. En sådan fråga borde vara rimlig, eftersom de profetior som vädrades i media under invasionens inledningsskede inte besannats. Ukrainarna måste ha gjort många saker rätt.

Vår kunskapsproduktion om Ukraina och Ryssland

Det akademiska området Rysslandsstudier, som ofta anges även täcka det ”post-sovjetiska” området, har inte levererat så mycket användbar kunskap om Ukraina. Tillkommer gör andra typer av områdesstudier där Ryssland varit en utgångspunkt för analysen, medan andra agerat statister. Man har inte bidragit till politisk och samhällelig förståelse av Ukraina genom att medvetet eller omedvetet följa imperiala och koloniala mönster i framställningen av landet.

Småstater har skildrats från stormaktsperspektiv i framställningar som hävdat objektivitet och förnuft. Smaka på denna lockelse att läsa Uppsala universitets master i Rysslands- och Eurasienstudier: ”Masterprogrammet i Rysslands- och Eurasienstudier erbjuder ett unikt tillfälle att studera Ryssland och det post-sovjetiska området samtidigt som du lär dig ryska” (mina egen kursiveringar). Vidare erbjuds den hugade att studera ”Ryssland och de postsovjetiska statsbildningarna” (mina egna kursiveringar).⁸

Jag skulle argumentera för att dagens invasion av Ukraina framkallades av storrysk chauvinism av 1800-talssnitt snarare än ”postsovjetiska” faktorer.

Det finns alltså en egen storhet – Ryssland, som ställs mot övriga ”stats-bildningar”, ett namn som indikerar något konstruerat. Så om Ryssland i sig inte var konglomerat av en gång disparata områden som erövrats under en femhundraårsperiod. Ryska anges vara nyckeln till förståelse av området mellan den polska gränsen och Vladivostok. Frågan är också om begreppet ”postsovjetisk” har heltäckande förklaringsvärde. Jag skulle argumentera för att dagens invasion av Ukraina framkallades av storrysk chauvinism av 1800-talssnitt snarare än ”postsovjetiska” faktorer.

Bland de forskare som presenteras på Institutet för Rysslands- och Eurasienstudiers (IRES, som står för huvuddelen av undervisningen för programmet) hemsida finns inte en enda som uttryckligen fokuserar på Ukraina. De flesta forskar om Ryssland, Sovjet, eller den så kallade postsovjetiska rymden från ett fågelperspektiv. En av forskarna har rent av författat en text om hur västmedia sår moralpanik genom att utpeka Ryssland som syndabock. Den finns också på ryska, upptäcker jag snart. Det är inte utan att man undrar vad hen närmast kommer att skriva om.⁹

Ett notabelt undantag i IRES forskarskara är historikern och Rysslandsexperten Martin Kragh, som på senare år även bidragit till förståelse av Ukraina bland allmänheten, inte minst genom sina texter i Svenska Dagbladet.

Ett snabbt besök på forskningsinstitutet med det lovande namnet Center for Baltic and East European Studies på Södertörns högskola ger vid handen att ingen av de fasta forskarna eller professorerna har Ukraina, Polen eller de baltiska länderna som forskningsområde.

Resultatet är inte uppmuntrande från ukrainskt, eller för den delen belarusiskt perspektiv, och då har jag endast tittat på två institutioner som finns i den vidare Stockholmsregionen. Vilka förutsättningar har IRES att skapa experter på Ukraina eller Belarus som förblir opåverkade av ryska perspektiv? Eller att säkra tillgång på framtida forskare och universitetslärare som har djupa kunskaper om de bägge länderna, eller andra stater i ”post-Sovjet” eller forna Warszawapakten?

Vi kommer att behöva bygga nya kunskaper om området som en gång var Sovjetunionen, och det inte enkom från ett Rysslandsperspektiv. Forskningen står inför uppgiften att formulera nya frågor, möjligen också nya begrepp för att tala om småstaterna i Rysslands närområde. Ryssland kommer att finnas kvar och vara något att förhålla oss till och förstå. Men de senaste årens erfarenheter tyder på att även andra stater behöver förstås djupt, och det från egna förutsättningar och historia och inte ett stormaktsperspektiv. En bra start kan vara att ta tillvara kunskaper som byggts upp inom området Ukrainastudier.

På samma sätt behöver vi hitta ett språk att beskriva skeendena i Ryssland utan att jämställa dessa med det som Ukraina utsätts för av den ryska krigsmakten och dess stödtrupper.