”Fundera på din egen ras”

Till att börja med: rasism är unket, och självklart är det lovvärt att försöka motverka den. Frågan är dock vad som är rasism och vad som är antirasism. Sedan innehåller boken förstås många goda och okontroversiella råd såsom självhjälpsböcker brukar: ”Var ditt sanna jag.” ”Älska dig själv och dra tydliga gränser. Det är okej att säga nej.” ”Sov ordentligt. Läs en bra bok. Var ute i friska luften.” Håller med till 100 procent.

I ett sådant universum är rasism allting och ingenting.

Men över till detta med antirasismen. Andra skribenter har redan påpekat (VLT 1/12 2021) att boken alltför lättvindigt överför amerikanska förhållanden till Sverige. ”Rasifierade” eller ickevita som finns i Sverige idag har frivilligt tagit sig hit på flykt undan krig, förtryck eller fattigdom och fått ta del av vårt generösa välfärdssystem. Ingen har släpats hit i kedjor och varit slav på svensk mark. Detta är en väsentlig skillnad mellan Sverige och USA.

Allt och ingenting

Vidare så är definitionen av rasism mycket bred. Vardagsrasismen finns överallt – den finns djupt inom oss och är som smog man andas in. Den finns i alla sammanhang. Det är det första man får lära sig i boken, och budskapet upprepas gång på gång. I ett sådant universum är rasism allting och ingenting. En nyfiken fråga kan vara en rasistisk mikroaggression. Det blir därmed knappt någon skillnad på den heilande skinnskallen och Södermalmskillen som vill ha mer invandring och som är läxhjälpsvolontär i Rinkeby; båda är ju vita och bär upp det vita förtrycket. Hudfärgen är allt.

Sedan är ju detta med ras knepigt – och bokens resonemang håller inte ihop. Å ena sidan får vi veta att ras och etnicitet är sociala konstruktioner – föränderliga över tid och rum. Å andra sidan berättar författarna att ”kategorin ’vit’ omfattar människor med förfäder från Europa och särskilt norra Europa”. ”Svarta” är människor med ursprung i framför allt Afrika. Människor med asiatiskt och/eller latinamerikanskt ursprung är ”bruna”. ”Ursprungspersoner” är de vars förfäder var de första i ett visst område – en i sig mycket svårbestämd sak, enligt min ödmjuka mening.

Därtill finns den ”globala majoritetsbefolkningen – ett stärkande människocentrerat begrepp som ska påminna om att svarta, bruna och urfolkspersoner utgör majoriteten av alla människor i världen (sett till antal)”.

Men oavsett så står ju denna grovhuggna kategorisering av människor inte långt från 1800-talsrasisternas världsbild. Hur detta hänger ihop med den sociala konstruktionen av ras och etnicitet kan vara svårförståeligt, om man inte är inläst på de senaste kritiska rasteorierna – vilket de flesta svenska tonåringar inte är.

Farlig fråga

Första gången jag reste genom Indien år 1991 fick jag dagligen samma fråga. Ofta många gånger om dagen: ”Hello, where are you from?”.

Ibland var den säkert ett uttryck för nyfikenhet, ibland bara en fras man slängde efter främmande människor. Jag vande mig och svarade efter bästa förmåga. I Antirasistisk handbok får jag lära mig att det jag mötte var mikroaggressioner, dagliga mikroaggressioner.

Helt nytt är det kanske inte att stirra sig blind på hudfärg och yttre attribut…

Nyfikna frågor till främlingar är alltså något man ska undvika. Samtidigt: Träffar jag människor som inte verkar ha svensksvensk bakgrund brukar jag ibland fråga om deras rötter, bakgrund eller liknande. Alla har hittills blivit glada över min nyfikenhet. Jag har därför hört berättelser om livet i Irak, Libanon, Ryssland, Sydafrika, Jugoslavien med mera. Saker jag aldrig fått veta om jag varit en strikt utövande ”antirasist” enligt de senaste lärorna.

Lärorna, ja. Det finns en snudd på religiös och nästan auktoritär underton i budskapet. Det talas om ”en ny medvetenhet som väcker dig” och om att ”se världen på ett helt nytt sätt” och att få ”superkrafter” i kampen. Helt nytt är det kanske inte att stirra sig blind på hudfärg och yttre attribut, det fanns det sannerligen gott om folk som har gjort tidigare. Frågan är om det är eftersträvansvärt att göra det igen.

Och superkrafter ja, det kan vara att avbryta människor som säger fel saker – till exempel genom att avbryta en lärare som förklarar att ras inte är ett problem i sitt klassrum. En sådan mikroaggression kan avbrytas med orden: ”Det där är inte okej!”

Fotboll eller matte?

Exemplen i boken är inte heller alltid särskilt trovärdiga, särskilt i en svensk kontext: ”Någon säger så här om en klasskompis med vietnamesiskt ursprung: ’Dem vill du inte ha med i fotbollslaget, de passar bättre i matteklubben’”. Exemplet är för övrigt extra märkligt för den svenska publiken eftersom människor med rötter i Vietnam utgör ett par promille av vår befolkning. Men varför skulle någon vilja välja bort en fotbollsspelare i klassen på så vaga grunder? Och varför skulle man kalla en klasskompis för ”dem” och ”de”. För – och detta är centralt – vi tenderar ju faktiskt se klasskompisar och människor vi får kontakt med som just individer med olika talanger, fallenheter och egenskaper.

Men detta är bokens blinda fläck. Individen är inget, kollektivet är allt.

Sällan talas om saker som individuell variation – något vi alla ser i vårt dagliga liv. Läsaren uppmanas i stället att hitta sin grupp.

Ett annat exempel är författarens historielärare: Jewell menar att läraren hyllade den europeiska kolonialismen i sin undervisning. Så kanske det är i USA ibland. Men när jag gick i högstadiet i Sverige på 1980-talet var det självklart – och helt rätt – att historieundervisningen hade ett självkritiskt perspektiv på europeiska historien. Columbus och hans efterföljare framställdes som allt annat än hjältar. Den svenska skolan har knappast blivit mindre progressiv sedan dess.

Vidare får man veta att ”rasism mot vita är inte en grej”. Det finns nämligen inte ett system som förtryckt vita i hundratals år. Tja, Ryssland ockuperades av mongolerna från 1230-talet till slutet av 1400-talet. Och hur ska man förstå antisemitismen enligt detta grovhuggna system? Men, det är ”bara vita som gynnas av systemet”, får man veta.

Skev bild av världshistorien

Bilden av världshistorien blir skev genom den återkommande berättelsen om en dualistisk värld bestående av vita och ickevita. För hur många känner till att 1800-talets blodigaste konflikt var Taipingupproret i Kina vid mitten av 1800-talet? Då dödades 20–30 miljoner kineser – av andra kineser. Sådant fångas inte upp i den snarast binära historieskrivningen.

…stora delar av världshistorien handlar inte om att européer slaktar ickeeuropéer.

Det första moderna folkmordet begicks under första världskriget av muslimska turkar – ”bruna” människor enligt kategoriseringen i Antirasistisk handbok –  som dödade omkring en miljon kristna armenier. Vilka känner till det dsungariska folkmordet vid mitten av 1700-talet då minst en halv miljon mongoler dödades när den kinesiska qing-dynastin expanderade västerut mot Centralasien? Och så vidare; stora delar av världshistorien handlar inte om att européer slaktar ickeeuropéer.

Den europeiska kolonialismen nämns förstås – med rätta. Här finns tveklöst en stor historisk skuld – men inte mongolernas erövringar, osmanernas utbredning, den arabiska expansionen, förslavningen av europeiska sjömän i Nordafrika under tidigmodern tid, den japanska imperialismen och så vidare.

Vidare: Man kan ha ett ”nedärvt trauma” sedan många hundra år, får man veta – apropå slavhandeln. Men att odla hundratals år gamla oförrätter låter i mina ögon som ett enkelt recept på att öka motsättningar, kollektiv skuld och ressentiment. Vilka har inte någon gång upplevt oförrätter, förtryck eller nederlag?

Skulle detta ”nedärvda trauma” tillämpas bland alla de folk som någon gång förtryckts eller ockuperats – armenier, ukrainare, romer, tibetaner, judar, uigurer, kurder, mongoler, vietnameser, kineser för att bara ta några exempel – så kommer världen att plågas av ändlösa konflikter.

Boken är dessutom fylld av överdrifter (”Ingen vet vilka vi är eller att vi existerar”), frasradikalism som är omöjlig att belägga eller motbevisa (”Vi bär på historien och den är inbyggd i våra kroppar och minnen”) och vinklade anklagelser (”Det är påfrestande att bo i ett samhälle som inte vill att du existerar”).

Vilka lärdomar svenska tonåringar förväntas dra av detta är oklart.

Gammal världsbild

Människors hudfärg ligger som ett raster över förståelsen av det mesta: ”Svarta människor, bruna människor, människor från urfolk och människor i den globala majoritetsbefolkningen skadas, förtrycks och dödas varje dag.” Det är förvisso sant – men hur kan man försöka inbilla sig att detta inte även skulle gälla vita människor?

Ibland undrar jag om inte Jewell sitter fast i en världsbild som är en eller två generationer gammal. Då var européer och amerikaner rika och mäktiga, och resten av världen fattig och svag. Men folkhälsoprofessorn Hans Rosling har ju visat att denna Tintin-artade världsbild är daterad. Idag lever kineser i genomsnitt lika länge som amerikaner, indier nästan lika länge som ryssar, japaner lever mer än tio år längre än ukrainare, sydkoreaner lever längre än svenskar och tyskar, israeler längre än finnar, thailändare lever längre än polacker, iranier lever längre än rumäner och så vidare.

Världen har förändrats sedan 1950-talet! Många asiatiska ekonomier är urstarka.

Bra råd – och förenklade

Råden till läsaren är många, och flera är självklart bra: Lär dig saker hela tiden, ifrågasätt rasism, lyssna på olika typer av röster. Andra råd visar hur förenklad och svartvit denna typ av antirasism är. Till exempel: Omfördela resurser och stöd ickevita genom att köpa varor från ”företag som ägs av svarta och bruna människor”. Tja, varför inte köpa indiskt te från Tata kanske, men samtidigt gynnar man då den indiske finans- och industrimannen Ratan Tata – som är dollarmiljardär…

Varför inte istället säga det självklara: att varje humanistiskt sinnad människa bör hjälpa fattiga och svaga medmänniskor – oavsett hudfärg?

Okej – ett sådant motexempel är kanske tillspetsat. Men likafullt visar de hur lätt man kan sticka hål på denna dualistiska bubbla av vita och ickevita människor. Världen är mer komplex än så, men det vet inte alla ungdomar som är bokens målgrupp.

Ett annat råd: Man ska gärna skänka pengar till organisationer som drivs av ”personer i den globala majoritetsbefolkningen” (alltså ickevita personer). Samtidigt påpekas på andra ställen i boken att man ska undvika ”välgörenhetsfällan”. Det går ju inte ihop.

Varför inte istället säga det självklara: att varje humanistiskt sinnad människa bör hjälpa fattiga och svaga medmänniskor – oavsett hudfärg?

Ett ytterligare råd är att man får lära sig att ”stå upp mot polisbrutalitet. Delta i protester och manifestationer när svarta och bruna människor skadas av polisen.” Men ska vi inte reagera även när vita människor utsätts, som till exempel när Osmo Vallo dödades av polisen…?

Om någon pratar om illegala invandrare ska man säga: ”Ingen människa är illegal.” Men hur ska vi tala om massmördaren Rakhmat Akilov, som inte hade rätt att vara i Sverige?

Inga framsteg förekommer

De enorma framsteg som skett vad gäller värderingar och normer nämns inte i boken, som därför ger en rätt statisk bild av rasismen i världen. Det finns garanterat rasism i dagens Sverige, men vi vet även att dessa värderingar minskar över tid. Även globalt är normerna långt mer inkluderande och toleranta än för ett par generationer sedan. Men detta stör ju boken huvudbudskap om den allstädesvarande rasismen.

Och hur väl passar budskapet om evigt förtyck in på Sverige, där skolor med många elever med invandrade föräldrar får mer i skolpeng än andra skolor, och där forskningen är tydlig över att migrationen de senaste decennierna varit en utgiftspost. Det vill säga att skattemedel överförs från inrikes födda till utrikes födda genom bidragssystemen. Det handlar ju snarare om en strukturell välvilja – den kan ju även mätas i de globala biståndsströmmarna, där de europeiska länderna är de mest generösa.

Lösningen inte glasklar

Jag funderar medan jag läser Antirasistisk handbok hur vi ska komma framåt och hitta en lösning om nu rasismen är som ett smogmoln som letar sig in överallt.

Plötsligt hittar jag den förlösande meningen: ”När vi som lever utanför ramen har de resurser vi behöver för att skapa våra egna institutioner – då kommer vi alla vara fria.” Det låter förstås bra. Men hur detta ska omsättas i politik är oklart. Och exakt vilka är det som lever utanför ramen? Hör den ickevite Ratan Tata dit? Och exakt hur ska de få sina resurser? Och en ofin fråga: har inte de ickevita människor som levt utanför ramen (som hon syftar på) faktiskt ibland skapat sina egna institutioner i länder utanför Västvärlden – men med ett rätt varierat utfall?

Är lösningen att fokusera på människors hudfärg?

Men boken är skriven på ett ofta abstrakt och undflyende språk – som kan låta förföriskt enkelt och lockande. Så här uttrycks den kommande ickerasistiska utopin: ”Vi blir fria när vi kan uttrycka kärlek och glädje utan att vara rädda att bli dömda eller bestraffade.”

Med detta sagt så, ja, rasism är ett elände. Och den är ett samhällsproblem som vi alla har ett ansvar att stå upp mot. Men är lösningen att fokusera på människors hudfärg?

Antirasistisk handbok är säkert skriven och utgiven med de bästa intentioner, men jag rekommenderar starkt ungdomar att även läsa den korta och koncisa boken Rasism. En historisk översikt av historieprofessorn George M. Fredrickson (Historiska media 2003).

Och reflektera över Martin Luther Kings enkla budskap: att vi alla är skapade som likar, och vi bör alla bedömas utifrån vår karaktär och inte utifrån vår hudfärg.

Slutligen: Tänker du på din rasidentitet, frågas i Antirasistisk handboks inledning. Jag svarar med ett annat citat från boken: ”Det är okej att säga nej.”