Att Torbjörn Tännsjö i stora delar är sympatisk till de uppfattningar som Peter Singer framför är nog ingen hemlighet, vare sig för mig som är Tännsjös tidigare doktorand eller för den bredare publiken som följt Tännsjös verksamhet.
Det hedrar därför Statens medicinsk-etiska råd (SMER) att de ger priset till Torbjörn Tännsjö, och låter honom bjuda in Peter Singer.
Samtidigt är det svårt att överskatta betydelsen av att filosofer framför den typen av argument som ifrågasätter vad många håller för sant eller rätt, och därmed tvingar oss som inte håller med att försöka formulera argument för varför man inte anser dessa hållningar är rimliga – något som redan John Stuart Mill observerade i sitt försvar för yttrandefriheten.1
Det hedrar därför Statens medicinsk-etiska råd (SMER) att de ger priset till Torbjörn Tännsjö, och låter honom bjuda in Peter Singer. För det är så etikpriset fungerar – det är pristagaren som bestämmer vilka som ska bjudas in till seminariets första del. Precis som den liberale skribenten Jesper Ahlin Marceta har noterat på Twitter så kan alltså inte SMER lastas vare sig för att Peter Singer har bjudits in – men naturligtvis inte heller för hans uppfattningar, som Ahlin Marceta noterar. Möjligen kan de lastas för att de inte ägnar sig åt ”cancel culture” – något som jag dock uppfattar att Kvartal och dess läsare generellt motsätter sig.
Det finns ingen Tännsjö-konspiration
Även jag blir indragen i detta ”guilt by association”-resonemang som Lappin ägnar sig åt. Lappin lyckas få tre fakta rätt om mig i artikeln: att jag har varit Torbjörn Tännsjös doktorand (för 20 år sedan), att jag haft svårt att hitta en filosofiskt hållbar grund för människovärdet och att jag var ansvarig för att ta fram riktlinjer för prioriteringar inom intensivvården under pandemin på uppdrag av Socialstyrelsen. Att jag tillskrivs en professur i praktisk filosofi och ett direktörskap förefaller bero på en sammanblandning med en av de andra deltagarna i seminariet.
Det finns naturligtvis få saker som är så stimulerande som en saftig konspirationsteori, men jag är inte utilitarist.
Det mest graverande är dock att det antyds att jag, liksom andra filosofer på plats under seminariet, skulle vara del av en Tännsjö-konspiration för att sprida utilitarism och kanske framförallt, ett ifrågasättande av människovärdet, i olika etiska råd och andra sammanhang där vi är verksamma. Alltså ett exempel på ”den långa marschen genom institutionerna” för att åstadkomma värderingsförändringar.
Jag är ledsen att göra Lappin besviken. Det finns naturligtvis få saker som är så stimulerande som en saftig konspirationsteori, men jag är inte utilitarist, och har sällan landat på samma sida som Tännsjö i de debatter han har gett sig in i, något Lappin skulle inse om han hade läst någon av mina publikationer.
Hade han faktiskt lyssnat på mitt inlägg vid SMER-seminariet hade han också hört att jag argumenterade för att de ställningstaganden som gjordes i intensivvårdsriktlinjerna kunde stödjas utifrån ett behovsperspektiv. Det vill säga det perspektiv som kommer till uttryck i den svenska etiska plattformen för prioriteringar. Följaktligen argumenterade jag inte för att det var en rörelse i utilitaristisk riktning – även om det råkar vara så att även utilitarismen i detta fall landar i samma slutsats.
Det finns ett starkt etiskt värde i den likabehandlingstanke som idén om människovärdet uttrycker.
Hade Lappin varit uppmärksam hade han även kunnat noterat att jag och andra kritiserade Torbjörn Tännsjö på DN Debatt för hans kritik av riktlinjerna för intensivvårdsprioriteringar utifrån ett utilitaristiskt perspektiv.2 Även om jag har svårt att hitta en filosofiskt hållbar grund till människovärdet så har jag argumenterat för att det finns ett starkt etiskt värde i den likabehandlingstanke som idén om människovärdet uttrycker och att den förmodligen uttrycker en viktig moralpsykologisk hållning – senast i Lappins egen podd (något han väljer att bortse från eftersom det naturligtvis underminerar den snygga teorin). Utifrån den starka likabehandlingstanke som kommer till uttryck i den svenska människovärdesprincipen, som Lappin refererar till, har jag argumenterat för, och bidragit till, förändrad praxis när det gäller tillgången till dyra läkemedel för patienter med sällsynta tillstånd.3 En rörelse som en utilitarist skulle motsätta sig, eftersom det innebär en mindre kostnadseffektiv användning av våra gemensamma resurser utifrån hänsyn till jämlikhet och stora behov.
Diskussionen tjänar på att vara öppen
Att jag och andra kollegor som har haft en koppling till Torbjörn Tännsjö sitter i ett stort antal etiska råd är inte heller del av en konspiration utan ett resultat av att aktörer som Socialstyrelsen, NT-rådet, SBU, Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska universitetssjukhuset funnit att vi har rätt kompetens och bidrar på ett konstruktivt sätt i deras verksamhet. Jag är tveksam till att de skulle ha engagerat oss om det hade uppfattats som att vi försöker underminera grundtanken i människovärdesprincipen.
Lappin misslyckas därmed kapitalt i sitt försök driva tesen om att det finns en utilitaristisk konspiration med syfte att underminera människovärdet inom svensk hälso- och sjukvård. Vad han däremot riskerar att lyckas med är att lägga locket på en viktig filosofisk/etisk diskussion kring de olika ställningstaganden som görs i vårt samhälle – en diskussion som måste få vara öppen och betjänas av att man framför argument och motargument – inte av att man tillskriver personer gemensamma (dolska) motiv och uppfattningar för att de uppträder i samma seminarium. Lappins artikel hade kunnat bidra till denna diskussion genom att framföra den kritik som är väl känd mot Singers och Tännsjös uppfattningar eller genom att kritisera mig i sak – en kritik jag hade välkomnat (och besvarat).
Noter
1, Mill, JS. 2009 [1859] Om friheten. Natur och kultur, Stockholm.
2, Se: https://www.dn.se/debatt/prioritering-sker-efter-biologisk-men-inte-kronologisk-alder/
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt