Sluta tjata om frånvarande pappor

”Jag är ung men vi blir vuxna snabbt, vuxna snabbt, Oh mamma, jag ska göra dig stolt, jag ska göra dig stolt någon dag, göra något riktigt bra. Jag är ung men vi blir vuxna snabbt….//” 

Medierna pekar däremot ofta på frånvarande pappor när de kräver att föräldrarna tar mer ansvar för barn i förorten som hamnat snett. Att pappan sviker ses som något som har möjliggjort att barnen blir indragna i en malström av kriminalitet som slutar i en våldsam död.¹ Men är det verkligen en rimlig slutsats?

Två föräldrar är tryggast

Undersökningar visar förvisso att majoriteten av unga gärningsmän har vuxit upp med en frånvarande pappa. Och just gruppen av unga män som lever med en ensamstående mor studeras av många kriminologer. Men man har inte studerat pappans betydelse. Nu intresserar sig allt fler för att studera förälderns roll, oavsett kön.^1,2

Professor Richard E. Tremblay, kanadensisk barnpsykolog och professor i pediatrik, psykiatri och psykologi, har tilldelats Stockholmspriset i kriminologi flera gånger. Han menar att det finns flera vinster med att fokusera på moderns roll för att förebygga ungdomskriminalitet eftersom tidiga stöttande insatser och sociala interventioner hos mödrarna har störst effekt. Barnen vars mödrar får täta hembesök visar större intellektuella och kognitiva förmågor och mindre beteendeproblematik, som jag tidigare skrivit om här i Kvartal. 

Absolut störst risk var det för dem som hade en frånvarande mamma.

En studie från 2016, på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, tittade på betydelsen av avsaknaden av en moder- eller fadersfigur som en riskfaktor när det kommer till ungdomars benägenhet att begå brott och kom fram till något som det förvånansvärt nog sällan talas lika högt om. Tryggast är det att leva med två föräldrar, sådana barn har i snitt minst risk för att hamna i kriminalitet. Forskarna fann en förhöjd risk för dem som hade en frånvarande pappa. Men absolut störst risk var det för dem som hade en frånvarande mamma.³

En brittisk studie som i två årtionden följt så kallade millennials över tid, i studien Millennium Cohort Study, visar just att det är framför allt det ensamma föräldraskapet som kan utgöra grund till att barnen får sämre förutsättningar.^4,5  

Pengarnas betydelse

I mitt arbete med en dokumentärserie som jag nyligen gjorde för Sveriges Radio om fattigdom ur ungas perspektiv blev det tydligt vilken betydelse frågan om pengar har – att ha pengar, och att inte ha pengar. Majoriteten levde med en ensamstående mor, men inte alla. Vart femte barn i Sverige lever med så kallad låg ekonomisk standard, och lever i risk för fattigdom (dit räknar statistikmyndigheten SCB hushåll med 60 procent lägre inkomst än medianinkomsten i Sverige).⁶

Och runt hushörnen lurar gängen med löften om genvägar till snabba pengar –  det här har vi hört många gånger vid det här laget, om den unga rekryteringen till gängbrottsligheten. När jag frågar mamman till 12-åriga rapparen Ayman om jag kan intervjua hennes son om hans musik och om texten han skrivit, säger hon med bestämdhet nej. Hon vill inte att att det han skriver om glider över till att bli hans identitet. Mamman satte antagligen en viktig gräns, och hennes svar väcker en rad tankar hos mig om vad som formar identitet. Vem av oss har inte, i den lilla glipan mellan barn och tonåring och tonåring till vuxen, ställt sig frågor som: Vem är jag, och vem vill jag vara? Frågor som alltid ställs mot den fond man befinner sig i: skola, bostadsområde, vänner, och den familjesammansättning man råkar leva i.

”Vi ser att många av de killar vi stöter på saknar en vuxen förebild,” säger Tomas Aggebrandt, områdespolis i södra Malmö till Aftonbladet.⁷ 

Om mamman kraschar är barnet illa ute

En vuxen förebild behöver ju inte betyda att det är just fadern som ska ersättas. Själv är jag ensamstående mor med invandrarbakgrund. Min erfarenhet är att den viktigaste faktorn för att klara uppfostran är vilka förutsättningar jag som ensamstående mor har. Det är viktigare än att pappan är frånvarande. Färgar relationen och separationen av sig på moderns psykiska och fysiska hälsa? Är inkomstbortfallet alltför stort för att upprätthålla en rimlig tillvaro? Orkar hon vara en vägledare för barnet? Det är de verkligt relevanta frågorna att ställa, för fallerar mamman så är barnet i riskzonen.

Samma studie från 2016 från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet fastslår att tidigare teorier och den allmänna diskussionen utgår mestadels från den maskulina avsaknadens betydelse för pojkarnas risk att falla in i brottslighet. Den sociologiska forskningen efter efterkrigstiden fokuserade mycket på de unga män som drog sig till gäng, och många saknade helt enkelt en fadersfigur i hushållet vilket i sin tur lett till att forskningen har fokuserat på just unga män utan fäder. Det är först på senare tid som fler forskare börjat intressera sig för vad det faktum att barnet lever med EN förälder, oavsett kön innebär. Studien kastar därmed nytt ljus på mammans betydelse. Och resultatet går i linje med vad de italienska forskarna Pellerone, Craparo och Tornabuonis talar om: ”Den senaste litteraturen visar att  bristande föräldraskap är korrelerat till höga nivåer av brottslighet hos män…”det känslomässiga förhållandet mellan föräldrar och barn kan påverka alla dimensioner av vanemässig brottslighet, både på kognitiva och beteendemässiga nivåer.”

Det kanske inte är så viktigt med en närvarande pappa som vi kan tro.

Forskningen talade för att mamman har en stor roll i ungas kognitiva utveckling. ”Avsaknaden av en fungerande uppfostran från mamman kan då leda till ett dysfunktionellt tankemönster som i sin tur kan bidra till ett avvikande beteende.” ⁸

Med risk för att låta provocerande, men det kanske inte är så viktigt med en närvarande pappa som vi kan tro.

Den närvarande pappan är en sentida idé

I stort sett samtliga unga jag intervjuade för serien ”Ung och fattig,” och de män jag träffat på anstalten Kumla under de år jag hållit skrivkurser där, talar i stort sett alltid om sin mamma och skriver texter om och till sin mamma, och inte minst om sitt komplicerade förhållande till just sin mamma. Sällan eller aldrig har jag hört dem tala om fadern. Fadern har på olika sätt varit helt frånvarande och/eller våldsam, men förvånansvärt nog varken saknad eller efterlängtad.

Historiskt sett har ansvaret för barnuppfostran och familjeansvar i hemmet traditionellt sett fallit på kvinnan när männen arbetat eller dragit ut i krig. Pappan har inte varit en stor faktor i barnens liv, förutom att vara den som drar in pengar och utgöra ett hot om fysiskt våld. ”Vänta tills pappa kommer hem”, var en mening som gjorde tidigare generationers barn rädda snarare än förväntansfulla.

Idén om den närvarande föräldern och den närvarande fadern har i själva verket en modern och sentida uppkomst. Det var först på 1980-talet som forskning om faderns närvaro påbörjades.⁹ Min egen far sade vid ett tillfälle när jag var ung att han önskade att han fått en föräldrakurs, att vara indisk far skilde sig avsevärt från förväntningarna på honom som far i det svenska samhället, som han uppfattade handlade om en sorts närvaro som var främmande för honom.

Den helgonförklarade mamman

Om barnet i högre grad blir kvar med sin mor är snarare frågan om hon orkar vara en tillräckligt bra förälder.

De allra flesta föräldrar vill sina barn väl, men förmågan och orken måste finnas.

Det finns en kulturell förväntan, en idealisering och närmast helgonlik upphöjning av mamman, som gör att vi i det omkringliggande samhället inte kan eller vill se när hon misslyckas som förälder.

Hon medger att hon försummade de två andra sönerna för att försöka rädda den äldste sonen.

Jag intervjuade tonårsmamman Susanne i min dokumentärserie, hon och barnen har levt i så kallad relativ fattigdom sedan barnen var små. Själv tror hon inte att det är frånvaron av en fader som fick äldste sonen att hamna i kriminalitet. Men däremot stressen över den ekonomiska utsattheten som gjorde henne till en utmattad förälder: ”Jag orkade helt enkelt inte vara närvarande”. Hon medger att hon försummade de två andra sönerna för att försöka rädda den äldste sonen. Samma son som var mottaglig för gängens löften om snabba pengar och som sade till sin mor: ”Jag var trött på att alltid ha lagade kläder och jag ville hjälpa dig och brorsorna.”

Att be om rådgivning eller hjälp i familjeärenden är dessutom för många tätt förknippat med skam. I de kulturer där familjens sammanhållning är själva essensen, och där problem hanteras inom storfamiljen, är det naturligt att inte vilja skylta med sin ”svaghet” när varken kärnfamiljen eller den större familjen räcker till. Det afrikanska ordspråket:  ”Det krävs en hel by att fostra ett barn” sätter vårt moderna samhälle i ett annat ljus. När ”byn” eller sammanhållningen i familjen splittras av arbetslöshet, psykisk ohälsa och brist på mening eller förmåga att hitta sin roll i det svenska samhället fungerar inte föräldraskapet.

Statusjakt driver barnen

Inte heller Susanne tror att faderns frånvaro är förklaringen. I stället säger hon: ”Det är statusen, att bli någon genom det man kan visa upp.” Och när jag frågade om pengarna som sonen trots allt kom hem med inte skulle rädda många obetalda räkningar medgav hon tvärsäkert: Absolut! 

”Men det spelar ingen roll, man måste göra rätt för sig, hellre utfattig än en son som inte blir äldre än 25.”

Skillnaderna mellan mig som ensamstående och ensamstående Susanne är många, som skillnader i kapital, ekonomiska och  sociala förutsättningar. Att ha tid att vara en stark förälder beror på hur dina ekonomiska och sociala resurser ser ut.

Den pågående gängkriminaliteten bland unga killar som dödar och dödas beskrivs oftast i termer som uppgörelser, hämndaktioner och trasiga familjeförhållanden, men kanske är dessa komponenter bara ingredienser som måste sättas in i en betydligt större kontext. Jag kommer att tänka på Londonkravallerna som bröt ut i Tottenham i London för tio år sedan och spred sig till andra städer. Bilar stod i brand, butiker slogs sönder, affärer plundrades. Det började talas om unga arga män som ett begrepp. Det de hade gemensamt framför allt var att de var unga killar från eftersatta bostadsområden och tillhörde en så kallad underklass, ofta med invandrarbakgrund. Upploppen spred sig även till Stockholm. Svenska Dagbladets skribent Andres Lokko och mångårig Londonbo, var en av dem som gav sin bild av vad som skedde och det han skrev för tio år sedan känns minst lika aktuellt nu.

Gängkriminaliteten kanske faktiskt både är en form av inkomstbringande verksamhet men också ett uppror mot det samhälle vi har.

”Skälen bakom alla brända bilar och en till synes helt oplanerad liten revolution som börjar löpa genom landets sämre bemedlade förorter är faktiskt inte alls ogenomtänkta. Det är bara något som händer när man har fått nog, när man har insett att inte en jävel lyssnar på vad man själv tänker, vill och hoppas. När man är så in i vassen nedtryckt i skorna att det man bara vill är att någon ska se en.”

Gängkriminaliteten kanske faktiskt både är en form av inkomstbringande verksamhet men också ett uppror mot det samhälle vi har, och den där jäveln som inte lyssnar kan vara en mor eller far som brister. Och ett samhälle som de tycker inte hör.