Tidigare i november kom nyheten att en bostadsrättsförening i Göteborg beslutat att spänna upp taggtråd ovanpå ett två och en halv meter högt stängsel som monterats upp för att skydda föreningens ägodelar mot utomstående. I vanliga fall är förehavandena hos en enskild bostadsrättsförening någonstans i södra Sverige knappast något vi i resten av landet förväntas sätta oss in i eller ha en åsikt om, men symbolvärdet i just detta beslut är svårt att missa.
Detta är trots allt inte en berättelse om en hyresgästförening; det är en berättelse om Sverige. Alla vet det, och alla agerar därefter.
Det finns ett tröttsamt symbolspråk som alltid måste tas ut ur den intellektuella
Den som – kanske i smyg? – hoppas att denna bostadsrättsförening stakat ut början på en väg till den fungerande individuella flykten från omgivningens misär riskerar att bli allvarligt besviken.
Vid det här laget är kåserier om mörkret i människors själar en så vedertagen genre i det offentliga Sverige att vem som helst kan recitera dess utjatade grundsatser i sömnen. I takt med att gatorna har blivit farligare – i mitt Uppsala har de senaste veckorna varit präglade av en strid ström nya mord på öppen gata, till exempel – har fler och fler valt att gömma sig bakom högre stängsel, så mycket är sant. Men denna reträtt till det privata har motsvarats av en lika anmärkningsvärd metafysisk reträtt; fler och fler verkar helt enkelt ha fattat beslutet att fly in till säkerheten bakom det egna pannbenet. I den rena subjektiviteten som frodas uppe i våra skallar finns ju trots allt bara idéer, värderingar, syner, perspektiv. I denna skyddade inhägnad är världen blott en berättelse man kan redigera genom ren tankekraft, och alla perspektiv är frivilliga; gillar du inte världen kan du ju alltid bygga en ny.
Vissa har valt att tolka denna taggtråd som ett tecken på att gated communities nu står och lurar vid horisonten. Inget har dock förändrats sedan denna text publicerades av Kvartal (19/9); det är inte enkelt att isolera sig från det omgivande samhällets problem när samhället inte är byggt med denna isolering i åtanke från början. Taggtråd skyddar inte mot kulor eller granater, en inhägnad lekplats hindrar inte barnen från att bli rånade på väg till bussen. Den som – kanske i smyg? – hoppas att denna bostadsrättsförening stakat ut början på en väg till den fungerande individuella flykten från omgivningens misär riskerar att bli allvarligt besviken.
Lösningen på Sveriges trygghetsproblem kan i slutänden inte bli individuell; i ett samhälle byggt för att alla ska dela nästan lika på välståndet kommer även alla att dela nästan lika på misären. Enbart kollektiva beslut kan råda bot på den situation vi befinner oss i. Detta innebär dock inte att det inte finns en viktig läxa vi kan dra av utvecklingen i Göteborg. De sociala och strukturella problem Sverige har tampats med har i årtionden förnekats och tonats ner, och de som haft mage att påstå att dessa problem existerat där ute i verkligheten har förlöjligats och misstänkligjorts. Men häri ligger en lustig paradox, som löper som en röd tråd genom hela vår samtid.
Vad är då denna paradox? Jo, varje nytt stängsel, varje rulle taggtråd, varje grind och kodlås ute i den fysiska verkligheten är också en sorts slägga, riktad rakt mot den mentala mur som så länge gjort alla lösningar omöjliga. Varje ny inhägnad är en borttagen tegelsten, varje nytt stängsel en rivningskula.
Taggtråden i Göteborg är illustrativ för ett allt större behov av att avskärma sig från växande hot ute i den fysiska verkligheten. Men många av kommentarerna på samma taggtråd visar att allt fler av våra intellektuella redan har fullbordat sin flykt bort från idén om att verkligheten ens spelar någon roll.
Från Göteborg kommer rubriken om att ett bilrån i ett villaområde där en kvinna slets ned på marken och sprejades i ansiktet med en svidande vätska av män beväpnade med automatvapen.
I någon mån kan man knappast klandra folk för denna politiska och idémässiga fanflykt. Den sortens kriminalitet som vi fått exempel på sistone är helt enkelt svår att förklara bort. De senaste dagarna har vi således kunnat läsa om ett gäng som kidnappar och torterar en 16-åring för att därefter kräva föräldrarna på lösesumma. Från Göteborg kommer rubriken om ett bilrån i ett villaområde där en kvinna slets ned på marken och sprejades i ansiktet med en svidande vätska av män beväpnade med automatvapen. En explosion inträffade i en port på Mariatorget i Stockholm. I Stockholmsområdet ser polisen en våg av pistolrån i människors hem. Vi har tio gånger fler dödsskjutningar bland unga män än i Tyskland, samtidigt som överfallsvåldtäkter numera blivit så alldagliga att de lätt förpassas långt ner i nyhetsflödet. Se bara på bevakningen av den misstänkta gruppvåldtäkten i en lekpark i hjärtat av Södermalms nöjesliv. Brå:s Nationella Trygghetsundersökning, som publicerades i måndags, bekräftar vad de flesta redan har begripit.
Det verklighetens Sverige de flyr från levde helt enkelt inte upp till alla ljuva drömmar. Men för oss andra, vi som inte vill eller kan ta tillflykt bakom pannbenets säkra murar, börjar nu uppgiften att rätta till allt det som dessa drömmar ställt till med.