År 1807 inledde Storbritannien en global aktion mot all slavhandel.
Efterhand kriminaliserades alla slavhandel inom hela det brittiska imperiet.
Men i delar av Asien och Afrika bestod slaveriet in på 1900-talet.
Inte många, tror jag – men fler borde veta.
I övrigt är år 1807 verkligen inte mycket att hänga i julgranen, enligt den engelskspråkiga wikipediasidan om året: vi har slaget vid Eylau (i de norra delarna av dagens Polen) mellan franska och ryska trupper i februari, den osmanske härskaren Selim III avsätts och den förste protestantiske missionären, en Robert Morrison, anländer till Kina. Och den italienske patrioten Guiseppe Garibaldi föds och den schweiziska neoklassiska målaren Angelica Kauffmann dör detta år. Här i Sverige grundades den litterära föreningen Auroraförbundet år 1807.
Alla fartyg som fraktade slavar eller handlade med slavar skulle betraktas som pirater.
Ja, med all respekt – men allt detta måste väl trots allt sägas vara småpotatis i världshistorien.
Men likafullt tänker jag nu slå ett slag för 1807. Årets händelse var att det brittiska parlamentet beslöt att kriminalisera slavhandel bland brittiska medborgare. Och den brittiska flottan – som då dominerade så gott som alla världens hav, och var full av självförtroende efter segern vid Trafalgar år 1805 – fick i uppdrag att agera mot alla misstänkta slavskepp.
Alla fartyg som fraktade slavar eller handlade med slavar skulle betraktas som pirater. Om de uppbringades så befriades slavarna, och slavhandlarna fick böta upp till 100 pund per slav. Den brittiska flottan agerade även mot de afrikanska stater som handlade med slavar.
Urgammal handel
Slaveri är lika gammalt som mänskligheten, och har funnits inom de flesta kulturer. Sedan urminnes tider har fiender, fångar och främlingar hållits som ägodelar. Män – som inte sällan kastrerades – har främst använts som arbetskraft medan kvinnor ofta varit sexslavar.
Men under slutet av 1700-talet tog en ny syn på slaveriet form – framför allt i Storbritannien. Argumenten var allt från religiösa till ekonomiska, men i botten låg upplysningsidéer om mänskliga rättigheter.1
Storbritannien olagligförklarade alltså all slavhandel bland sina medborgare år 1807 i och med Slave Trade Act. Tanken var att om man begränsade handeln skulle även själva slaveriet minska på sikt. Under 1830-talet skärptes lagarna, och slaveri förbjöds helt och hållet inom brittiska imperiet. Allt fler västeuropeiska länder följde efter.2
En av eldsjälarna var William Wilberforce (1759–1833). Han var en tidstypisk figur: politiker, aktivist, filantrop. I sin ungdom hade han varit en festprisse som gillade kortspel och alkoholdränkta nätter – men han genomgick sedan en evangelisk frälsning i 25-årsåldern. I decennier drev han sedan kampen mot slaveriet som ledare för Society for the abolition of the slave trade som grundades 1787. Han var i grunden konservativ och till en början i otakt med tidsandan. Men opinionen svängde sakta men säkert till hans fördel.
Vid mitten av 1800-talet patrullerade 25 fartyg den afrikanska kusten på jakt efter slavskepp.
Slaverimotståndet låg efterhand allt mer i tiden. Fler förespråkade humanistiska värderingar. Även dödsstraffet hade började kritiseras, och avrättningar började i allt fler västeuropeiska länder kring sekelskiftet 1800 genomföras snabbt och i avskildhet istället för att vara utdragna folknöjen.
En ny världspolis
Besluten från våren 1807 innebar att varje ”köp, försäljning, byte eller överföring” av slavar totalförbjöds bland britter. Storbritannien blev dessutom, enligt historikern Dick Harrison i boken Slaveriets historia, ”världspolis” – med besked.3
Den brittiska flottan inrättade en västafrikansk eskader år 1808 med huvuduppgift att patrullera den afrikanska kusten och stoppa alla slavskepp. Detta var under brinnande Napoleonkrig, så denna eskader bestod till en början av bara två skepp, men efterhand var en allt större del av den brittiska marinen involverad i uppdraget. Vid mitten av 1800-talet patrullerade 25 fartyg den afrikanska kusten på jakt efter slavskepp. Över 1 500 skepp beslagtogs och över 150 000 slavar befriades. Och aktionerna avskräckte förstås också potentiella slavhandlare.
Självklart stoppades slaveriet inte omedelbart av detta beslut. Det skulle dröja. Storbritannien var heller inte ensamt. Danmark hade faktiskt redan år 1803 förbjudit slavhandel bland sina egna medborgare. Frankrike hade avskaffat slaveri i och med revolutionen, men Napoleon hade sedan återinfört det. Men i allt fler länder i västvärlden avskaffades slaveriet under början och mitten av 1800-talet.
Men i stora delar av den övriga världen bestod den länge till. I Saudiarabien och Jemen dröjde det till 1962 innan slaveriet avskaffades, och i Mauretanien tilläts det ända till 1980 – och än idag förekommer slaveri, framför allt i Afrika och delar av Asien. Så den brittiska flottans 214 år gamla men globala kamp mot slaveriet måste fortsätta.
Så nästa gång du hamnar i en diskussion om viktiga historiska årtal – glöm inte bort 1807, och den brittiska flottans radikala och globala uppdrag.
Noter
- Harrison, Dick: Slaveriets historia. Historiska media 2015, s 238ff.
- Pinker, Steven: The better angels of our nature. Why violence has declined. Allen lane 2011, s 154ff
- Harrison, Dick: Slaveriets historia. Historiska media 2015, s 242.