Högern förstår inte klassfrågan

Den här typen av anekdoter har du hört många gånger. De används av borgerliga politiker och opinionsbildare för att framhäva att de minsann själva har slitit och inte anser sig för goda för den typ av jobb som en stor del av befolkningen förväntas utföra. Som om dessa extraknäck bevisade att det inte finns några klassgränser, egentligen. Sanningen, i mitt fall, var ju att vi var ett gäng universitetsstudenter som åkte tåg tillsammans, åt lunch tillsammans, beklagade oss tillsammans, och tillsammans visste att vi var på väg någon annanstans. Vi läste juridik, statskunskap, personalvetarprogram och allt möjligt. För oss var de monotona timmarna i Tierp en pytteliten parentes.

De enformiga jobben blir fler

Postgirot i Tierp är nog nerlagt vid det här laget. Men trots rubriker om bruksdöd och automatisering finns de monotona jobben kvar – och tycks bli fler. Och ännu mer enformiga. Till exempel inom industrin och den växande e-handelsbranschen. Andelen av alla anställda som utför samma enkla moment många gånger per timme har ökat. För kvinnor med arbetaryrken gäller detta nu 58 procent. Många andra jobb har blivit detaljstyrda på ett sätt som var otänkbart för 20 år sedan. Att arbeta inom hemtjänsten idag är att följa ett minutreglerat schema, utan utrymme för spontanitet, egna bedömningar eller initiativ. Om detta handlar Mikael Nybergs kapitel i en antologi som utkom i vintras från tankesmedjan Katalys: Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.¹

Från höger avfärdades boken direkt, på grund av att den förbigår att i stort sett alla grupper i samhället har fått höjd levnadsstandard sedan 1990, till exempel av Timbros Caspian Rehbinder i en recension i tidningen Arbetet.² Och det är väl sant – men är det det enda relevanta perspektivet för högern, att folk fått mer pengar? Är det inte värt att fundera över konsekvenserna av att arbetslivet samtidigt kan ha blivit stressigare, tristare och otryggare för en väsentlig del av befolkningen?

De vill lösa integrationen med ännu fler osäkra anställningar

Nyberg berättar till exempel om en anställd på ett mejeri som går omkring med ett headset och plockar varor. Rösten i öronen rabblar koder, lagerarbetaren har ingen uppfattning om vad sakerna han hämtar är – messmör, lättyoghurt, hushållsost? – allt är bara siffror. Tempot är högt, och det är inte längre möjligt att småprata med någon kollega under arbetspassen.

Socialdemokraterna gör som de brukar, protesterar men låter utvecklingen fortgå. Och från höger verkar intresset vara svalt. Fokus ligger nämligen på ett annat samhällsproblem: utanförskapet, vilket är en synonym till ”misslyckad integration” och som ska lösas genom att trösklarna till arbetsmarknaden sänks. Sänkta trösklar är i sin tur en eufemism för osäkra anställningar, och dessa blir fler. I ett annat kapitel i antologin skriver Johan Alfonsson att andelen av alla anställda som har tillfälliga anställningar har ökat från 12 till 17 procent sedan 1990.³ Är det mycket? Det är i alla fall många människor, särskilt med tanke på att den grupp som ökat mest och nu utgör mer än hälften av de tillfälligt anställda är de som kallas behovsanställda, alltså personal som anlitas vid behov. Ofta har de svårt att få ihop tillräckligt med timmar, och som grupp har de avsevärt sämre psykisk hälsa än personer i tryggare anställningsformer.

Nog finns här något att prata om? En målkonflikt att erkänna för dem som förordar en fortsatt utveckling i den här riktningen? Men i stället hänvisar högerliberaler till klassresan, till kampen för social rörlighet, till det meritokratiska idealet; vem du än är ska du kunna ta dig varthelst du vill. Bakgrund ska inte begränsa den som har begåvning och ambition.

Meritokratin är otillräcklig som fundament för politiken.

Meritokrati är ett gott ideal, av uppenbara skäl; det är bra att den som arbetar hårt belönas, för motsatsen är förfärligt otrevlig. Och givetvis bör samhället sträva efter att ge alla medborgare lika möjligheter att på egna meriter nå de välavlönade, ansvarstunga och prestigefyllda jobben. Men av andra, lika uppenbara skäl, är meritokratin otillräcklig som fundament för politiken. Dels fungerar samhället dåligt om ingen vill stanna kvar och bli bra på många av de jobb som beskrivs som enkla. Dels föds människor med olika förutsättningar. Ingen skola i världen är så kompensatorisk att den kan utradera både genernas och uppväxtmiljöns betydelse för elevernas framgång, allra minst den svenska. Meritokratin kan även kritiseras för att skapa samhällen där mening blivit liktydigt med status, vilket statsvetaren Johan Wennström skrev om i en uppmärksammad kulturartikel i Svenska Dagbladet i våras.⁴ Det meritokratiska idealet kan inte användas för att frånsäga sig det politiska ansvaret för hur tillvaron gestaltar sig för dem i samhällspyramidens lägre lager.

Från vänster ljuder uppmaningen till kamp, för all ekonomisk ojämlikhet är i grunden orättvis och kapitalägarnas vinst en exploatering av dem som utför själva arbetet. Men för högern är den synen på klass och företagande främmande. Den grundläggande frågeställningen borde därför handla om något annat, inte om jämlikhet, men om vad ett värdigt arbetsliv och en meningsfull tillvaro är. En höger som bemödar sig om att svara på den frågan kan inte slå sig till ro med att det enda viktiga är att människor får något slags jobb och att deras barn sedan ges möjlighet att göra en klassresa. Den måste också befatta sig med förhållandena för just de människor som just nu befinner sig på den del av arbetsmarknaden varifrån alla antas vilja fly.

Finns det någon punkt när andelen tillfälliga anställningar börjar bli ett problem?

Socialstyrelsen undersöker kontinuerligt hur brukare inom äldreomsorgen och deras anhöriga uppfattar servicen. Resultaten är inte katastrofala. Men, för att ta ett exempel, bara 65 procent av anhöriga till dem som bor på äldreboenden anser att personalen oftast har tid att utföra sitt arbete hos den äldre.⁵ Det säger ganska mycket om arbetsbelastningen för personalen. Arbetstidsförkortning är ett rött skynke för många, men är det självklart att en intill döden detaljstyrd heltidstjänst på ett onlinehandelslager måste bestå av exakt lika många timmar som en heltidstjänst för en bibliotekarie eller kyrkvaktmästare? Bör gig-ekonomin tillåtas bli hur stor som helst, eller finns det någon punkt när andelen tillfälliga anställningar börjar bli ett problem?

Det är egentligen märkligt att sådana frågor inte alls tycks intressera borgerligheten.