Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Scener från en modern protestkultur

Foto: Youtube
Av Malcom Kyeyune | 10 oktober 2018
ProfilLästid 6 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Det är smått otroliga videor som just nu sprids i sociala medier från Portland i nordvästra USA: antifascister som spärrar av gator med skällsord riktade mot vita. Men snarare än att inta några förutbestämda positioner i skyttegravarna i vår tids stora kulturkonflikt, tror jag det är värt att vi tar ett steg tillbaka och ärligt undersöker vad det är som sker – för detta fenomen kommer sannolikt snart till Sverige. Det skriver Malcom Kyeyune. 

Portland genomgår bara ännu en omgång av den sortens gatuprotester som numera är ett känt tema i USA. Vissa av scenerna, bland annat en där demonstranter säger åt en äldre dam i rullstol att hålla käften och gå hem, kommer onekligen att spridas som ännu ett exempel på en vänster som förlorat all känsla för rätt och fel. Det kan nog vara värt för läsaren att själv titta på ett par videor (det finns en uppsjö av dem uppe på Youtube vid det här laget) för att få ett grepp om hur dessa protester ser ut, och deras sammansättning. 

https://www.youtube.com/watch?v=4DcvNn9PPLg

Det är också

värt att veta att USA har haft ett återkommande problem med stundtals mycket stora och våldsamma upplopp som reaktion mot polisskjutningar eller brutalitet, en historia som sträcker sig åtminstone tillbaka till det stora Watts-upproret 1965. I senare tid hittar vi allvarliga upplopp i Ferguson (2014), Oakland (2014), och Baltimore (2015). Gemensamt för dessa är att de alla har sin upprinnelse i polisskjutningar, och att upploppen växer fram spontant, från det sociala eller etniska skikt som drabbas av våldet.

Vid första anblicken verkar Portland 2018 vara blott ännu en protest i samma genre. Men skenet bedrar. Patrick Kimmons blev förvisso skjuten av polisen, men det som komplicerar bilden är att detta skedde i direkt anslutning till en skjutning som Kimmons själv var inblandad i, och där två andra personer skottskadades. Än mer intressant är dock vilka det är som faktiskt protesterar. Black Lives Matter är fortfarande en del av demonstranternas ikonografi, men det går inte att undvika att notera att rollfigurerna faktiskt är rejält mycket blekare den här gången. 

Den amerikanska protestkulturen hämtar inte sina rekryter från indianreservatens malande sociala misär, eller från de segregerade innerstädernas allt mer anti-politiska befolkning. Den finner inget stöd hos de stora lagren av – ofta illegala – migranter som utgör markplanet i modern amerikansk lantbruksindustri.

Just nu verkar det som en viss sorts ”protestkultur” håller på att växa fram i USA; en kultur med sina egna regler, sin egen estetik. I Ferguson eller Baltimore leder fall av polisvåld till våldsamma, oplanerade sociala explosioner, och det tar i regel några dagar innan Twitter-influencers och professionella aktivister är på plats i tillräckligt stora mängder för att försöka lägga beslag på händelserna å den egna ideologin eller organisationens vägnar. Men i Portland har av allt att döma dessa människor varit på plats sedan första dagen, och det är tveksamt om det ens skulle finnas en tillräcklig social bas för protester utan denna stora och växande skara ”allierade” som – sin egen hudfärg till trots – tagit på sig att gorma om att ”whitey” måste lämna stan. (Se det inbäddade klippet ovan).  

Den amerikanska protestkulturen hämtar inte sina rekryter från indianreservatens malande sociala misär, eller från de segregerade innerstädernas allt mer anti-politiska befolkning. Den finner inget stöd hos de stora lagren av – ofta illegala – migranter som utgör markplanet i modern amerikansk lantbruksindustri. Nämn vilken marginaliserad, icke-privilegierad, hårt arbetande proletär som helst, och chansen är att du kommer finna denna proletär någon annanstans, förmodligen hårt arbetande.

I själva verket hämtar denna samtida protestkultur sin sociala bas bland människor som är aktiva inom eller med någon sorts anknytning till högskolor. Studenter, ideologer, kulturmänniskor, poddare, aktivister, patreon-krämare, influencers, kommunikatörer … listan på titlar och olika positioner inom detta till synes enormt heterogena potpurri kan göras nästan oändlig, men faktum är att brokigheten till stor del är en illusion. Skillnaderna till trots är detta en skara människor som delar en gemensam kulturell och social miljö, och som till del kommer från samma sociala och ekonomiska skikt i samhället.

Denna radikalisering är än så länge begränsad till en enda klass i samhället, en klass som dessutom har uppenbara svårigheter att entusiasmera någon utanför den egna miljön.

Framväxten av denna protestkultur – där samma sorts människor dyker upp för att protestera mot nomineringen av Brett Kavanaugh den ena dagen, och en polisskjutning i Portland den andra – kanske ska tolkas som ett tecken på en växande politisk radikalisering. Men det är inte riktigt sant. Denna radikalisering är än så länge begränsad till en enda klass i samhället, en klass som dessutom har uppenbara svårigheter att entusiasmera någon utanför den egna miljön. Den politiska mobiliseringen av bredare folklager – i den lilla mån en sådan existerar i USA eller annorstädes – bedrivs snarare av den grupp som de vänsterradikala har utnämnt till sin huvudfiende, det vill säga den minst lika brokiga skara av nationalister och populister som i dag vädrar morgonluft i Väst. Det har varit märkbart svårt för medelklassens radikala att förhålla sig till dessa resurssvaga anhängare av den nya antietablissemangshögern. Protestkulturens ökande utrymme i det politiska och mediala medvetandet går, kort sagt, hand i hand med denna kulturs accelererande sociala och politiska isolering.

Det är mycket möjligt att samma sorts protestkultur kommer att sprida sig till Sverige, med en liknande uppsättning av husockupationer, gatuprotester och ultra-revolutionär ikonografi. Den kommer i så fall – precis som är fallet i USA – att begränsas till de större städerna, och till människor med någon form av högskoleanknytning. Det finns alltid en mängd olika lokala ”kamper” som potentiellt går att använda som behållare för protestkulturens budskap – allt från afrofobi till hijabupprop till att det finns för många män på sociala medier – men här som där kommer denna protestkultur att stå som alltmer isolerad från resten av samhället, inklusive de utsatta människorna du jour man menar sig representera eller slåss för. Kanske fick vi en försmak när Reclaim the Streets för snart ett decennium sedan misslyckades med att claima Rosengård.

Protestkulturen är en integrerad del hos en viss social och ekonomisk klass i det moderna väst, och den utgör en långsam radikalisering av denna klass. Det är en radikalisering som gått hand i hand med strukturomvandlingar inom högskolan och förändringar i den ekonomiska modellen mer generellt. Vill vi förstå varför vita människor i dag känner ett sådant stort behov av att blockera gator och torg och ädelt kasta stenar riktade mot ”whiteys” stora feta nylle bör vi nog fundera mindre på ideologi och mer på materia, mer på den krympande och allt mer trångbodda ekonomiska nisch dessa människor hämtas från.

Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.