Mosskin missar moralistens moral

Det är en underhållande, belysande och öppenhjärtig text som jag håller med om på flera punkter, men jag vill trots detta ifrågasätta kärnan i analysen. Läsaren ges aldrig något stöd för att det verkligen är rädsla som orsakar moralistens beteende. Ett beteende som syftar till att undvika smitta behöver inte ha sin grund i rädsla, det kan lika gärna vara grundat i omsorg om andra människor. Beteendet kan utgå ifrån en välavvägd kalkyl av risker, som helt enkelt kommer fram till ett annat resultat än Mosskins. Kommer jag alltså försvara moralisten i denna text? Kanske det. Jag vill åtminstone föreslå att denna uppdelning av människor inte är konstruktiv och att logiken haltar på avgörande punkter.

Förrädisk beskrivning av människotyper

Problemen börjar på allvar i Mosskins uppdelning i två människotyper, moralisten och realisten. Det är ett fyndigt grepp, men beskrivningen är förrädisk. Mosskin glider från att beskriva hur vi alla påverkas av rädsla till att framförallt placera rädslan hos moralisten, vars försvarsmekanism mot rädslan är en slags moralisk puritanism. Bilden som målas upp är tydlig: det finns en förnuftig position, realistens, och så finns en obegriplig, moralistens, som styrs av dygden själv.

Mosskin ser och beskriver bara yttre handlingar och stämplar dessa som uttryck för dygd, men lyckas inte greppa någon inneboende logik.

Det känns för ett ögonblick som om textens egentliga smärtpunkt ligger i Mosskins eget möte med något förbryllande och svårgripbart som han helt enkelt inte förstår. Han ser och beskriver bara yttre handlingar och stämplar dessa som uttryck för dygd, men lyckas inte greppa någon inneboende logik. Vi ser skissen av ett slags dygdernas rebel without a cause. Fokuset på två skilda personligheter placerar samhällets polarisering i ett mycket snävt individperspektiv. Moralisten saknar helt den etiska förankring som namnet antyder. De är moralister utan moral.

Härrör polarisering från rädsla?

Trots detta är det flera punkter jag håller med om. Ja, visst har det har uppstått en kraftig polarisering och det är något vi kommer att behöva arbeta med att motverka framöver. Men går den att härleda till rädsla? Skulle rädslan orsaka större polarisering i just Sverige? Mosskin belägger inte sin tes. Insikten om att tidiga riktlinjer inte har byggt på evidensbaserad vetenskap är också lätt att skriva under på. Det gäller till exempel risken att smittas via handtag och ”ändå spritas det ständigt händer”.

Mosskin missar att svängningen under sommaren hängde samman med tron på att immunitet skulle skydda oss från en andra våg, en syn som kraftigt avvek från omvärldens bedömning.

Liksom Mosskin störs jag av ”politikernas sätt att prata till medborgarna som vore vi barn”. Jag håller med om att politikernas åtgärder har varit ologiska i flera fall, till exempel vad gäller stängda idrottsanläggningar och utomhusaktiviteter för barn. Jag håller också med om hans karaktärisering av svängningarna i samhällsdebatten. Mosskin beskriver det så här: ”Från att ha hamnat i skottgluggen under våren 2020 repade realisterna modet under sommaren och tycktes ha överhanden i samhällsdebatten under början på hösten. När skulle samhället öppna? Men det hann inte öppna så mycket innan utvecklingen förändrades och den andra vågen lade sig som en våt filt över samhället.”

Men han missar att svängningen under sommaren hängde samman med tron på att immunitet skulle skydda oss från en andra våg,² en syn som kraftigt avvek från omvärldens bedömning. Den tron – liksom upprepade prognoser om nära förestående flockimmunitet³ – visade sig inte stämma. Dessa bedömningar var inte evidensbaserade, och åtgärderna i Sveriges strategi lyckades inte stävja en andra våg när årstiden väl skiftade och människor återgick till arbete och skolor.

Attityder man sällan talar om

Mosskins text är ärlig på så vis att den skildrar känslor och attityder som man sällan talar öppet om. Som i beskrivningen av vad som skedde när vinden i samhällsdebatten vände till realisternas nackdel när andra vågen var ett faktum: ”Realister blev tysta och fortsatte att umgås i mindre celler, där vi inte blir kritiserade. Födelsedagar firas, men moralisterna bjuds inte in eftersom blotta inbjudan riskerar att skapa fördömanden.” Det är ett generöst och belysande erkännande av de mindre smickrande sidor som har visat sig under pandemin.

Om vi lyfter blicken är det lätt att konstatera att en pandemi väcker många etiska och politiska frågor: vad är livets mening, vad är rätt och fel, vad är ett gott liv och ett gott samhälle?

Samtidigt är det slående att Mosskin genom sitt apolitiska individfokus missar vad som faktiskt står på spel. Om vi lyfter blicken är det lätt att konstatera att en pandemi väcker många etiska och politiska frågor: vad är livets mening, vad är rätt och fel, vad är ett gott liv och ett gott samhälle? Hur värnas individens rätt till liv och hälsa? Frågan om förhållandet mellan individ och kollektiv ställs på sin spets.

Pandemin kan förändra världen i grunden

Coronapandemin är en historisk händelse, som liksom tidigare pandemier kan förändra samhället och världspolitiken i grunden. En ny akademisk artikel i World Politics⁴ undersöker frågan i relation till förra millenniets dödligaste pandemi – i Sverige kallad digerdöden (1347-1351), efter fornsvenskans ord för stor: digher. Författarna menar att pandemin fick långsiktiga konsekvenser. I områden med hög dödlighet steg priset på arbete vilket underlättade socioekonomisk omstrukturering, eliterna försvagades och träldom ersattes av proto-demokratiska institutioner. I områden med låg dödlighet bevarades eliternas makt vilket gjorde socioekonomisk omstrukturering mindre trolig. De finner till och med att i fallet Tyskland sammanföll detta med en högre andel röster på konservativa partier över flera århundraden och sedermera Hitlers nazister.

I Mosskins analys saknas helt politiska, historiska och internationella skeenden, liksom vetenskapliga sakfrågor och fakta om viruset sars-cov-2. Allt görs till en fråga om personlighet.

På liknande sätt har historiker beskrivit hur spanska sjukan och de sociala klyftor som blottades under pandemin som spreds över världen 1918-1919 var avgörande för framväxten av Sverige som välfärdsstat.⁵ Historien lär visa hur coronapandemin spelar in i liknande processer. Men i Mosskins analys saknas helt politiska, historiska och internationella skeenden, liksom vetenskapliga sakfrågor och fakta om viruset sars-cov-2. Allt görs till en fråga om personlighet.

I verkligheten finns det fler dimensioner. Sveriges vägval har mött mycket kritik, såväl nationellt som internationellt. Folkhälsomyndigheten har kritiserats för att göra felaktiga antaganden och bedömningar utan stöd i tillgängliga data, för att agera för långsamt och för att underskatta pandemins effekter. I Mosskins diskussion finns inget av detta.

Vad bottnar moralistens moral i?

Men tänk om själva klyftan bottnar i olika åsikter om hur pandemin bör hanteras? Kanske bottnar moralistens uppmaningar om ökade smittskyddsåtgärder i en annan syn på de bedömningar och riskvärderingar som har gjorts. Folkhälsomyndigheten har trots allt avvikit i sina bedömningar av sakfrågor som munskydd från såväl världshälsoorganisationen WHO som aktörer som amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC och den europeiska motsvarigheten ECDC.

I en tid när vi alldeles säkert skulle behöva psykologisk kompetens för att motverka polarisering och skapa förståelse för den andres perspektiv, innebär Mosskins inlägg snarare ett fördjupande av klyftan.

I en tid när vi alldeles säkert skulle behöva psykologisk kompetens för att motverka polarisering och skapa förståelse för den andres perspektiv, innebär Mosskins inlägg snarare ett fördjupande av klyftan. Moralisterna har inte bara fel, de är obegripliga. Psykologins roll som verktyg att förstå mänskligt beteende, att nå det innersta i människans tanke- och känsloliv, går om intet när det används för att förfrämliga en grupp snarare än för att förstå.

För att parafrasera Simone de Beauvoir: Mosskins dikotomi är en chimär, realisten utgör både positiv och neutrum. Moralisten är det negativa, det andra.

För att återknyta till socialpsykologen Henri Tajfel, som nämns i texten, är realisten uppenbarligen Mosskins egen ”ingrupp”. Ska man anta att Mosskins tankemodell i överförd bemärkelse också innebär att Sverige motsvarar realisten och omvärlden moralisten? Jag påminns om Anders Tegnells ord i Sommar i P1: ”Som om världen blev galen”.⁶ Det finns det som är rätt och sansat och så finns det de andra, som patologiseras. För att parafrasera Simone de Beauvoir: Mosskins dikotomi är en chimär, realisten utgör både positiv och neutrum. Moralisten är det negativa, det andra.

Att rädas rädslan själv

Till skillnad från Mosskin känner jag inte ”en stor rädsla för rädslan i samhället”. Själva idén får mig att undra om ”pragmatikerna” i själva verket räds rädslan själv? Det finns en term för detta, phobophobia. Är de rädda för att känna starka känslor? Är man rädd för gräl och konflikter? Mosskins analys ger mig anledning att inte bara vifta bort tanken utan faktiskt ta den på allvar. Han beskriver en icke önskvärd framtid där människor ”kommer att fortsätta hamna i ständiga gräl om dödstal, krishantering och priset för ekonomi och människor” som om gräl i sig vore problematiskt.

Får vi inte pröva och fördjupa våra tankar i samtal riskerar de att försvinna även för oss själva. Då låter vi en annan slags ängslighet styra.

Möjligen är det symptomatiskt att begrepp som konsensuskultur och åsiktskorridor inte dyker upp i texten. Är det inte just konsensus man saknar om man oroas av gräl? Skulle det vara så farligt med en tuffarare och rakare samhällsdebatt, lite tysk Streitkultur? Lotta Lundberg fångar tanken i en appell för att våga gräla och inte styras av risken för Dålig Stämning. Hon frågar sig: ”Går det att fortfarande ha en middag där det serveras argument i stället för flocktänkande?”⁷ Får vi inte pröva och fördjupa våra tankar i samtal riskerar de att försvinna även för oss själva. Då låter vi en annan slags ängslighet styra.

Normalitetsbias = underskattning av risker

Är vi öppna för en annan tolkning finns fenomen som sätter de pragmatiska realisterna i ett annat ljus. Katastrofforskare har studerat fenomenet ”normalitetsbias” som handlar om en tendens att förminska och misstro varningar och inte ta hot på allvar. Detta får människor att underskatta möjligheten att en katastrof ska inträffa liksom effekterna av den och har studerats vid allt från jordbävningar och orkaner till terrorattentat.

Under attacken 11 september uppvisade 70 procent en tendens att inte fly byggnaden så fort som möjligt. Istället dröjde de sig kvar och sökte andra människors bekräftelse på att det som skedde nog inte var så farligt.⁸

Det är inte rationellt och pragmatiskt om det handlar om verklighetsflykt.

Det närliggande begreppet ”status quo bias” beskriver en vilja att bevara saker så som de brukar vara – en känslomässig preferens som utgår ifrån det vanliga som referenspunkt och upplever varje skillnad som en förlust. Mosskin erbjuder själv stöd för en sådan analys när han skriver att: ”Hanteringsstrategin för realisterna har handlat om att skapa en illusion av normalitet. Att träffas om än med rimlig fysisk distans har skapat en känsla av vardag, normalitet och trygghet.” Det är fullt begripligt att människor agerar så här, men det innebär inte att det är rationellt och pragmatiskt om det handlar om verklighetsflykt.

Viruset drabbar inte jämlikt

Människors skilda bedömningar av risker kan också handla om vilka vi är. Viruset drabbar inte jämlikt, det är välkänt att socioekonomi och hälsa hänger ihop. Låginkomsttagare, lågutbildade och utrikesfödda från vissa länder är överrepresenterade bland de avlidna i Sverige.⁹ Utifrån ett könsperspektiv kan vi konstatera att äldre män har högre risk att bli akut sjuka och avlida, men det är framförallt kvinnor mitt i livet som drabbas av långtidscovid (PASC).¹⁰

Är pragmatikern i själva verket förskonad från den egna hållningens reella konsekvenser? I så fall handlar det inte längre om realism utan om en omedvetenhet om skilda livsvillkor.

Mosskin lyfter det globala perspektivet men missar att problem i många fall handlar om konsekvenser av pandemin i sig snarare än av åtgärderna, vilket har beskrivits tidigare i Kvartal.¹¹ Mosskin refererar helt kort till LO:s rapport Vi som inte jobbade hemma, men missar att kvinnor i arbetaryrken inte bara har drabbats av permitteringar och sämre ekonomi utan har drabbats hårdast av smittan. Enligt Arbetsmiljöverket har det skett en dramatisk ökning på 86 procent av anmälda arbetssjukdomar under pandemiåret 2020, framförallt bland kvinnor inom vård och omsorg.¹²

Däremot lyfter Mosskin fram chefer som ”vittnar om tuffa och omåttliga krav från medarbetare”. Med ett snävt fokus på individen kan vi missa att social position spelar roll. Ligger realisten i själva verket närmare cheferna än arbetarna i LO-kollektivet? Är den stoiske pragmatikern i själva verket förskonad från den egna hållningens reella konsekvenser? I så fall handlar det inte längre om realism utan om en omedvetenhet om människors skilda livsvillkor.

Kompensera för samhällets otillräcklighet

Att så många äldre smittades och dog på äldreboenden kan inte förstås utan kunskap om Sveriges oförmåga att tidigt ta höjd för asymtomatisk smitta. Frågan berör även andra grupper som är beroende av samhällets stöd och service-insatser via personlig assistans eller hemtjänst. Det var först i december 2020 som Folkhälsomyndigheten rekommenderade munskydd generellt som ”source control” inom vård, tandvård och omsorg.¹³ Vi skulle skydda de äldre hette det, men misslyckades alltså som samhälle med att skydda de som är beroende av andra i sin vardag. Kanske vill moralisten själv kompensera för denna otillräcklighet?

Moralisten är inte ensam om att se omfattande brister på nationell nivå. De större granskningar som har gjorts av pandemihanteringen hittills kommer med allvarlig kritik. Coronakommissionens bedömning var att ”den enskilt viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen och det höga antalet döda i äldreomsorgen högst sannolikt är den allmänna smittspridningen i samhället”.¹⁴

Med en vidare blick än individperspektivet blir moralisten mer begriplig, till och med realistiskt förankrad.

Konstitutionsutskottet har konstaterat att regeringen har brustit i hanteringen av pandemin, det saknas till exempel en formellt beslutad och dokumenterad strategi.¹⁵ Inspektionen för vård och omsorg konstaterar att en femtedel av personerna på äldreboenden inte fick en individuell läkarbedömning.¹⁶ Det är svårt att påverka en nationell strategi, men den allmänna smittspridningen kan du och jag påverka. Med en vidare blick än individperspektivet blir moralisten mer begriplig, till och med realistiskt förankrad.

Att individualisera en pandemi innebär att förneka de band som binder oss samman.

Att individualisera en pandemi innebär att förneka de band som binder oss samman. Viruset överförs just via våra relationer, vårt behov av varandra. Våra kroppar utgör vektorerna för virusets fortsatta utbredning. Finns det en etisk aspekt i dessa insikter? Absolut. Det som egentligen skaver är kanske moralistens förmåga att påminna oss om en verklighet som gör ont och är svår att hantera.

Är Greta en moralist?

Låt mig avsluta med en parallell. Greta Thunberg brukar uppmana oss att lyssna på vetenskapen och behandla krisen som en kris. Både pandemin och miljöfrågan handlar om framtida hot där långsiktiga implikationer inte är fullständigt givna. Både realisten och moralisten kan nog hålla med om att vi ska lyssna på vetenskapen, men de kan ha olika åsikter om vilka som är de verkliga experterna.

Kanske menar moralisten, precis som Greta, att vi måste behandla krisen som kris och att de ansvariga inte agerade i tid.

Greta var tidig med munskydd och publicerade bilder på detta i sociala medier. Är Greta en moralist? Hon vill få oss att avstå från lyxiga flygsemestrar och lägga om hela vår livsstil. Kanske menar moralisten, precis som Greta, att vi måste behandla krisen som kris och att de ansvariga inte agerade i tid.¹⁷ Precis som i miljöfrågan kommer människor att sträva efter att omsätta den egna övertygelsen i konkret handling. Till exempel genom att avstå från sammankomster, använda munskydd för att skydda personalen i mataffären eller be någon i glasskiosken att hålla avstånd.

Legitimerar sakfrågan oron?

I en intervju om världsångest i förhållande till just miljö talar Mosskin intressant nog själv om oro. På frågan om hur vi kan hantera vår världsångest svarar han: ”– Jag tycker det är sunt att vara orolig, att normalisera och legitimera känslan.”¹⁸ Oro behöver alltså inte vara ett problem, den enda skillnaden är sakfrågan. I slutet av sin text kallar Mosskin plötligt realisterna för ”liberala aningslösa pragmatiker”. Här syns början på en rörelse som aldrig fullföljs – en öppning för en dimension som inbegriper något större än individen: politik, etik och ansvar.

Mosskins text är belysande eftersom den ger en bild av realistens mentalitet. Det är synd att han inte ger moralisten samma privilegium.

Mosskins text är belysande eftersom den ger en bild av realistens mentalitet. Det är synd att han inte ger moralisten samma privilegium. För att verkligen motverka polariseringen behöver vi en ömsesidig respekt och nyfikenhet inför andra människors åsikter och bevekelsegrunder. Vi behöver vilja förstå den andre och vi behöver troligen klara av lite Dålig Stämning. Vi har alldeles säkert ett viktigt arbete framför oss som samhälle, låt oss påbörja det arbetet och möta det svåra, snarare än att vidga de redan djupa klyftorna.