Den internaliserade rasismen söndrar och skär

Rasism beskrivs ofta som strukturell, eller som vardagsrasism, men vad rasism är och hur den uppstår diskuteras påfallande sällan. Att det i Sverige är känsligt och laddat att tala om rasism kan bottna i just en begreppsförvirring, och inte minst missförstånd om man pratar om olika saker. Tillförordnande överintendent Caroline Källner vid Forum för levande historia är inne på detta spår:

”Ett av problemen är att vi går omkring med olika bilder och förståelse för vad rasism är. […] Och att det är känsligt att tala om rasism mellan invandrargrupper är helt enkelt risken för att det blir utpekande och stigmatiserande. Ingen vill erkänna sig själv som rasist. Men jag som vit kvinna gör helt enkelt inte samma erfarenheter som en mörkhyad kvinna. Det är känsligt att tala om rasism i alla grupper då väldigt få vill associeras med rasism.”

De psykologiska faktorerna, hur människor skapar in- och utgrupper, förklaras enligt sociologerna Bauman och May (1990) med att vi behöver imaginära motsatser (utgrupper) till oss själva (ingruppen) för vår identitet, för vår sammanhållning, inre solidaritet och känslomässiga trygghet – oavsett etnisk bakgrund. Vitheten är ett av många sätt att definiera en person och som kan avgöra om du ingår i ingrupp eller utgrupp.⁴

Samtalet är snävt och banalt

Men i Sverige diskuteras det fortfarande om rasism överhuvudtaget finns här, och samtalet rör knappast alls vem som är rasist. Och trots att rasism mellan invandrargrupper inte är något nytt så är det inte något som vi talar öppet om.

Eftersom vi skapat en bild av att vi inte har rasism i Sverige finns det inte så mycket att diskutera …

I vår offentliga debatt hörs det i stället desto mer om rasismen utomlands, som i USA. Inte sällan görs jämförelser med USA, och slutsatsen blir att så illa är det ju trots allt inte här i landet. Men jämförelsen borde göras med större aktsamhet. Eftersom vi skapat en bild av att vi inte har rasism i Sverige (i alla fall inte jämförelsevis) finns det inte så mycket att diskutera, vilket kan vara orsaken till att samtalet om rasism är förskräckande snävt och ofta banalt. Och snäva definitioner och att rasism kommit att likställas med antisemitism är djupt problematiskt.

Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet och författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet forskar på utseendeskillnad och dess betydelse – utifrån hudfärg och ras och maktförhållandena:

”I Sverige är definitionen av rasism fortfarande lika med nazism, […] därmed finns inget levande samtal om ras för ras anses inte betyda något här. Redan där börjar problemet. Det som ytterligare begränsar samtalet är att vi tenderar att se rasism genom amerikanernas ögon. Den amerikanska vitheten är visserligen mer våldsam men den svenska vitheten är mer exklusiv. I USA är vitheten inte lika exkluderande som i Sverige. Här hålls människor utanför på ett annat sätt, men eftersom detta så ofta förnekas, finns det varken ord eller teorier om detta. Andra folkslag anses vara rasistiska men inte svenskarna,” säger Tobias Hübinette.

Rasismens breda rörelsemönster

Men är vi verkligen så här nymornade i frågan?

Trots att Sverige som en del av västvärlden historiskt ställt sig bakom kampen för svartas rättigheter är vi nästintill analfabeter vad gäller rasism i vårt eget land. Sverige bjöd in Martin Luther King, 1966, han togs emot på slottet av kung Gustav VI Adolf efter en gala på Operan, där intäkterna gick till medborgarrättsaktivistens fond – SVT och slottet stöttade de svartas kamp.⁵ Detta i en tid när kolonierna i Afrika och Asien blev självständiga från de forna vita europeiska kolonialmakterna, och här ställde sig Sverige bakom koloniernas frigörelse. Den svenska självbilden om att stå på de svartas sida cementerades. Men sedan dess har mycket hänt med landet Sverige.

Även de som själva drabbas av rasism kan i sin tur vara rasistiska mot andra.

Vi behöver lyfta på förlåten vad gäller rasism mellan invandrargrupper och på så sätt verkligen se rasismens breda rörelsemönster och hierarkiska ordning. För även de som själva drabbas av rasism kan i sin tur vara rasistiska mot andra. Den som ena stunden är offer kan i nästa ögonblick själv vara förövare.

Det är motsägelsefullt om rasism bara anses omfatta vissa delar av befolkningen – vilket i sig är ett tecken på överlägsenhet. När Sveriges Radios vd Cilla Benkö i ett inlägg svarar på medarbetares anklagelser om rasism säger hon sig inte känna igen ”… bilden av att Sveriges Radio skulle vara en rasistisk arbetsplats med rasistiska medarbetare” (september 2020). Hon hänvisar till att man medvetet anställt människor med olika etniska bakgrunder. Okunskapen är slående. Närvaron av annan etnicitet eller kvotering är ingen garanti mot rasism. Och rasism precis som sexuellt trakasseri har en tung bevisbörda, vilket gör det svårt att fastslå ifall medarbetare är rasistiska.

Att visa vem man inte är

I min senaste roman Ett färgat liv blev den indiske konstnären Amal själv rasist. Efter ett långt liv av erfarenheter av rasism, som tog sin början redan under uppväxten i det koloniala brittiska Östafrika, förstår han att som färgad kan han aldrig nå positioner som är förbehållna de vita. Inom honom sås frön av mindervärdeskomplex, att aldrig vara tillräckligt bra, som de vita.  Men som färgad är han i alla fall inte längst ner, det vill säga svart – en hierarkisk samhällsordning internaliseras hos honom.

Bitterheten växte när alla ansträngningar för att mejsla fram svenskhet inte ledde längre än till en känsla av uppoffring.

Efter många decennier i Sverige kan Amal befästa sin position som den assimilerade och lyckade invandraren. Men tiden i Sverige innebär ständiga påminnelser om ursprunget och hudfärgens exkluderande betydelse, med andra förväntningar – ibland högre, ibland lägre. Bitterheten växer när alla ansträngningar för att mejsla fram svenskhet, som att sluta tala sitt eget språk, inte leder längre än till en känsla av uppoffring. Känslan av underlägsenhet gör sig återigen påmind. Den långsamma nednötningen av att i första hand uppfattas som invandrare. Behovet av att framhålla en kulturell och religiös identitet växer fram, att visa vem han inte är.

Amal är en romanfigur, men den här utvecklingskurvan har jag sett på nära håll. Utanförskap handlar om så mycket mer än bostadssegregation och arbetslöshet. Själva upplevelsen av exkludering är avhängig av var i den hierarkiska rangordningen du råkar befinna dig, men oavsett är det en form av utanförskap som sätter sig på självbilden.

Så cementeras vrede

Om rasismen i ett land är en spegling av maktens rörelser, ingruppers och utgruppers förhållande till varandra, vad säger det då om Sverige?  Jag ställer frågan till tidigare fotbollsproffset Martin Mutumba, som i självbiografin Äkta hela vägen, (2020, spökskrivare Erik Niva), berättar om rasismen han alltid mött:

”Jag är absolut accepterad svensk bland alla andra svenskar – ända tills plånboken i rummet försvinner.”

Medvetenheten om olika måttstockar och den mörka hudfärgen som ett problem är inte sällan kopplad till kriminalitet. En ilska cementerades hos Martin Mutumba när han som trettonåring grips av polisen för en misshandel han aldrig var inblandad i. ”Att de grep just mig handlade hundra procent om min hudfärg, den ilskan har jag burit på hela livet.”

Rasism är inrotad, människor ser varandra som en pyramid, men den vita mannen är alltid oavsett högst upp, och där längst ner är svarta.

När jag når Martin Mutumba på telefon berättar han om ett möte han nyligen deltog i på sociala medier-forumet Clubhouse. Samtalstemat var polisvåld och rasism:

”Rasism är inrotad, människor ser varandra som en pyramid, men den vita mannen är alltid oavsett högst upp, och där längst ner är svarta. Det går inte en dag utan att jag rör mig ute och blir påmind om min hudfärg. Rasism är på autopilot, om jag själv ser en chilenare bland alla människor tänker jag hur chilenare är, om jag ser somalier tänker jag likadant, hur de är. Och faktiskt de som kallar mig neger är oftast själva invandrare.”

Hierarkiska samhällen

Skillnaderna i attityder mellan utrikesfödda och andra, menar Tobias Hübinette, beror bland annat på att många invandrare kommer från strikt hierarkiska samhällen. ”Första generationens invandrare är alltid tacksamma. Men när invandrare tar avstånd från andra invandrare är det ett sätt att tillskansa sig vithetskapital, svenskhetskapital, att till exempel kunna prata svenska utan accent. Det uppstår en sorts konkurrens mellan de som står närmast de vita svenskarna och de som inte gör det. Ute i förorterna står latinamerikaner högt i kurs, de står närmare Europa. De har oftare jobb, de går i kyrkan, lyssnar till exempel på opera, de är kristna och är ganska västerländska, olika faktorer som spelar in som anses statushöjande. Alla grupper försöker sätta sig på varandra i förorterna.”

Hübinette ger ytterligare exempel från Chicago under förra seklet, med stor invandring från Europa under de första decennierna. Polacker och italienare kämpade om utrymmet, men de svenska invandrarna, ofta stora och ljusa, hade betydligt lättare att accepteras av amerikanerna.

Martin Mutumba har blivit pappa till två barn, han är inte lika arg, han tror på den yngre generationen men han är djupt bekymrad över rasismen i Sverige, säger han:

”Jag upplever att det har blivit värre. […] Jag ser människors ansikten förändras när det går upp för dem att jag är en av de bra negrerna, jag är Martin Mutumba. Man måste våga prata om rangordningen, den finns där, som hur man pratar om afghanerna som värsta tjuvar. Jag är realist – så länge jag lever kommer det finnas rasism. Men det kommer kanske bli bättre för mina barn.”

Integration kommer inte av sig självt. Inte ens ett samhälle som bygger på demokrati och idén om allas lika värde och tolerans förmår tränga undan rasism. Att tro något annat är naivt. Betydelsen av historiska, politiska och religiösa konflikter, med cementerade stereotypa bilder av den andre, försvinner inte som genom ett trollslag.

Att förstå vithetsnormen

Vad finns det för vinster med att tala om rasism mellan invandrare?

Genom att förstå rasismen mellan invandrargrupper finns en möjlighet att förstå själva kraften i vithetsnormen och hur vithetskomplexet förgrenar sig och tar sig uttryck. Och hur den internaliserade rasismen söndrar och skär genom såväl individ som samhälle.

Rasismen mellan invandrargrupper kan ses som en temperaturmätare på integrationen och vad den säger om vårt lands förmåga till samexistens här och nu. Området är inte väl utforskat, men enligt flera statsvetare och sociologer tycks rangordningen mellan invandrargrupper vara: att ju mer assimilerad en invandrargrupp är desto högre status, medan de nyanlända grupperna hamnar längst ner. Det vill säga längst ifrån det vita och västerländska. Men där finns också ibland det omvända, att den som är som ”en typisk svensk” också kan ringaktas som ”svennefierad”.

Det rasismen gör med en människa i det långa loppet kan liknas vid mobbning utan slut. Något som sätter sig på självbilden, blir ett komplex, en internaliserad känsla av underlägsenhet. Vad jag gör med det komplexet kan vara avgörande för om jag hemfaller till att själv bli rasist. 

Min personliga erfarenhet av rasism har jag tidigare skrivit om här i Kvartal. I min roman nöttes mannen ned av rasism. Han landade i något som kan liknas vid inre hemlöshet. Han tog ut sin hämnd, blev rasist, till och med fanatiker, och gav igen på en annan utgrupp, Ingen vill ju vara längst ner.

… ingen av oss […] är immun mot stereotypa bilder av oss själva och av andra.

Men sätten är många att råda bot på inre hemlöshet. Och om vi menar allvar med integration kan det antirasistiska arbetet inte vara en fråga för vissa eller de andra. För ingen av oss, vare sig vi är invandrare eller svensk, är immun mot stereotypa bilder av oss själva och av andra. Helt säkert skulle flera av vår tids mest utmanande samhällsfrågor hamna i ett nytt ljus om de betraktas genom ett prisma av den internaliserade rasismens konsekvenser.