– Tuffare än jag trodde, säger han, som var fjälljägare i Arvidsjaur.
Vad lärde du dig?
– Att inte skjuta upp saker! Och självdisciplin.
En bra start inför vuxenlivet, tänker jag. Även här i Kvartal har nyttan av värnplikten berörts nyligen, bland annat i Mustafa Panshiris råd till en ung invandrarkille förorten från i höstas och i två Fredagsintervjier: med Hanif Azizi och Diamant Salihu – som i andra sammanhang kallat tiden en av de bästa i sitt liv. Alla vittnar om den betydelse värnplikten kan ha för att ge självdisciplin, integration och sammanhang. Kanske extra viktigt för invandrade svenskar, men även för många av oss svensksvenskar.
Själv gjorde jag min värnplikt då det fortfarande fanns en Berlinmur. Det var omtumlande och lärorikt. Eftersom det numera är en rätt liten minoritet som gjort svensk värnplikt så kan det vara värt några ord om vad som är bra med den för den allt större grupp som inte har en aning om vad den kan innebära.
Men innan lovorden. Det är klart att det var många moment som jag gärna hade varit utan: de kollektiva bestraffningarna, den återkommande sexismen, rasismen och homofobin (detta var 1988–89, det har hänt mycket, men av allt att döma inte tillräckligt, sedan dess), stridisarna och drillen. Och saker man uppfattade som ingenting annat än ren militär idioti – som uppställningar mitt i natten och liknande.
Jag minns även mycket skarpt glädjen, nästan euforin, varje fredagseftermiddag som innebar att helgpermisen närmade sig – och det dova tungsinnet söndagskvällarna när man skulle tillbaka. Så nej, jag njöt knappast varje sekund.
Det är laget före jaget – dygnet runt och upphöjt till tio.
Man ska inte heller överskatta värnpliktens integrationsfunktion. I min utbildningspluton på Marinens sjukvårdsskola på KA4 i Göteborg där vi var ett drygt 30-tal befälselever hade ingen, inte en enda, ett efternamn som slutade på -son. (Uppåt 20 procent i Sverige har ett sådant efternamn).
Mönstringen sorterar 17–18-åringar rätt bra.
Samarbete dygnet runt
Men man ska inte underskatta integrationsfunktionen heller: man träffar andra unga män från hela landet och man tvingas leva tätt inpå människor som man själv inte valt att leva tätt inpå. I uniformen reduceras de flesta andra olikheter – det spelar ingen roll vad man gillar för musik eller vad ens föräldrar jobbar med eller vad man har för dialekt eller brytning: i lumpen måste man ständigt, ständigt samarbeta och lita på andra för att lösa uppgifterna. Det är laget före jaget – dygnet runt och upphöjt till tio. Detta gjuter samman gruppen på ett nästan religiöst sätt.
Brittiske prins Philip, som nyligen avled 99 år gammal, har berört just detta. Han berättar i en fantastisk intervju från 1995 om sin tid som ung sjöofficer i brittiska flottan under andra världskriget. Han fick frågan om han även fick träffa så kallat vanligt folk. Prins Philip ser nästan förvånad ut: ”Jag tror inte du förstår… När man är inkallad möter man folk från alla sammanhang, man lever tätt ihop! Man får lära känna folk från helt olika bakgrunder.” (29 min).
Mycket i värnplikten är synnerligen nyttigt för en 20-åring. Att hålla ordning på saker, städa, putsa, bädda – men även att ta ansvar och tala inför människor. Och att jag kunde och orkade långt mer än man trodde innan – vilket gjorde att mitt självförtroende växte. Saker som självdisciplin, studieteknik (vi pluggade allt från anatomi till krigspsykologi) och uthållighet tränades upp. Liksom förmågan att ge och ta instruktioner där exakthet, noggrannhet och konkretion var viktigt. Att klockan sju betyder kl 07.00 och ingenting annat, och att fem minuter betyder 300 sekunder och inte 330 sekunder.
Och jag har aldrig sprungit milen på bättre tid än våren 1989 (46 minuter, har jag för mig).
Värdefulla kunskaper
Andra minnen är förstås, tja… häftigt grabbiga; skarp automatkanonskjutning på sjömål till sjöss, att skadeskjuta grisar som läkare på repmånad sedan fick operera (grisar har en anatomi som liknar människans), överlevnadsövningar där man fick uppleva en sömn- och matbrist som mer eller mindre gjorde dig till en annan människa, den adrenalinkick det trots allt är att hantera skarpladdade vapen – och att ha kvinnliga befäl, vilket förekom redan på 1980-talet!
Jag valde att söka en militär sjukvårdsbefälsutbildning för att det kunde ge värdefulla kunskaper. Jag lärde mig att ge sprutor, sy, tvätta sår, sätta intravenöst dropp, ta blodtryck och långt, långt mer under de inledande dryga sex månaderna vid Marinens sjukvårdsskola – men den militära sjukvården i krig sysslar i huvudsak med annat än skottskador, fick jag lära mig. Folk får infektioner, bryter armar och ben, klämmer sig, bränner sig och blir magsjuka även under krig, ja kanske till och med i högre grad än vanligt under krig.
Forskningen säger även att utbildning till värnpliktigt befäl lönar sig karriärmässigt.
Sedan väntade nio veckors praktik på civilt sjukhus (vid kirurgi, operation samt akut och ambulans), och övningar på en helikopterdivision samt efterhand tjänstgöring och övningar på förband i skärgården.
Jag var inte sjukvårdare för att jag var pacifistiskt lagd. Det har jag aldrig varit – vår moderna historia visar att aggressiva och djupt destruktiva rörelser som nazism och militant islamism (tänk Islamiska staten) måste bekämpas med våld. Friheten är värd att försvara. Men det kändes ändå bra att ägna detta år att lära sig vårda människor, snarare än att lära sig döda människor.
Forskningen säger även att utbildning till värnpliktigt befäl lönar sig karriärmässigt. Enligt en studie från Ifau häromåret så ökar en militär befälsutbildning både chansen att bli chef i arbetslivet och sannolikheten för universitetsstudier. Eftersom de med höga värden på de kognitiva testerna vid mönstringen i regel både blir befälselever och läser vidare så jämförde forskarna bara de som låg precis under och över dessa tröskelvärden, och de som var befälselever eller inte inom denna grupp. Då kan man se en eventuell effekt av värnplikt som befälselev på en grupp som är relativ likartad i övrigt. På så vis kunde man alltså belägga de positiva karriäreffekterna av befälsutbildning: ”Den mest intensiva typen av befälsutbildning – plutonsbefäl och kompanibefäl – ökar sannolikheten att inneha en chefsposition vid 30–40 års ålder med 75 procent.”
Oavsett detta är jag glad över att min son säger att han vill göra sin värnplikt och jag hoppas även att min dotter ska vilja göra den. De kommer sannolikt inte ångra sig när den är över, och de kan se tillbaka på en tid av lärdomar och nyttiga erfarenheter. De kommer hata vissa ögonblick av den. Men förhoppningsvis lär de sig att inte skjuta upp saker. Bara en sån sak!