Inkrökt debatt om Bulletin och kulturbarnen

Passagen ovan, hämtad ur essän Om godheten¹ fångar essensen i den svenska kulturdebatten; det avgörande för ett fenomens eller verks värde är inte någon inneboende egenskap hos fenomenet eller verket, nej det avgörande är det omdöme som kulturklanen fällt i enlighet med de outtalade men tydliga kriterier och uppfattningar som medlemmarna i kulturklanen utan knot och ifrågasättande förväntas ära. Man skulle, med ett slitet uttryck, kunna kalla det för ”åsiktskorridoren”.

Begreppet myntades av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson. ”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige”, skrev Ekengren Oscarsson på sin blogg i december 2013.²Allra smalast är den, skulle jag vilja påstå, på kultursidorna. Det räcker att, som Bengt Ohlsson gjorde, bekänna att man i ett svagt ögonblick övervägde att medverka i det numera havererade högerprojektet Bulletin för att bli rullad i tjära och fjädrar.

Ohlsson osäkrar, laddar och skjuter mot hjärtat: kulturklanens självbild.

Min gissning är att följande passage i Ohlssons text var en nästan orimlig provokation för den genomsnittlige kulturskribenten: ”Kulturkrigets skyttegravar har vid det här laget blivit så djupa och taggtrådsomgärdade att jag till och med nu, när jag skriver detta, blir varnad av vänner för att jag kan bli brännmärkt och brunsmetad och utfryst för att jag erkänner att jag ens övervägde att skriva för Bulletin”.³ Ohlsson osäkrar, laddar och skjuter mot hjärtat: kulturklanens självbild. Fräckheten i att ens antyda den intolerans som kulturklanen själv definierar som ”att stå upp för det rätta”! Att han prickade målet vittnar raseriet på sociala medier och antalet uppbragta artiklar om.⁴Res ipsa loquitur – saken talar för sig själv.

Kulturdebatten har retirerat in i sin egen navel

Det är svårt att finna ämnen som engagerar kulturskribenter mer än deras egen förträfflighet. Därvidlag skiljer sig kulturskribenten inte nämnvärt från andra djur i vår herres hage – men kulturskribentens upptagenhet av sig själv och sina likar får i det närmaste parodiska konsekvenser när kulturdebatten imploderar i självbespegling.

Kulturdebatten har retirerat in i sin egen navel, tänkte jag när jag tog del av den infekterade debatt som rasade efter att Sanna Samuelsson dristat sig till att påstå att ”kulturbarnens räkmacka är ett demokratiskt problem” på GP:s kultursida.⁵ Samuelssons missunnsamma text genererade ett dussin krönikor, poddar och inslag i public services kulturprogram⁶, där kulturbarn som Martina Montelius och Jack Hildén (ovan nämnde Ohlssons son) fick berätta att de inte alls haft några fördelar av sitt nedärvda kulturella kapital.⁷ Det krävdes en chockerande bekännelse av Bengt Ohlsson (ovan nämnde Jack Hildéns far) för att få stopp på störtfloden av indignerade texter från kulturskribenter som kände sig antingen a) förfördelade på grund av släktskap med kulturelit b) förfördelade på grund av ingen släktskap med kulturelit.

Kulturskribenter som skriver om andra kulturskribenter är en perifer genre för alla som inte är just kulturskribenter.

Ja, ni ser. Den svenska kulturvärlden är mycket liten. Kanske är det just det som är problemet: Att den svenska kulturvärlden är så liten att alla i den känner någon som blivit omnämnd av Lars Norén i hans publicerade dagböcker leder till bristande distans och en oförmåga att värdera den genomsnittlige läsarens intresse av att ta del av diskussioner som ter sig generande interna.

Själv läser jag med viss nyfikenhet Kristina Lindquists frontalangrepp på Bengt Ohlsson, Ohlssons beskrivning av ett möte med Björn Wiman över en äggmacka, Montelius förnekande att hon dragit nytta av att vara dotter till en akademiledamot et cetera. Det är lite som att läsa en bekants privata messengerkonversation med en annan bekant, lite kittlande, lite förbjudet. Det här är ju människor som jag minglat med, ätit lunch med, druckit sprit med. De flesta kultursidesläsare har dock inte lunchat med Wiman eller skålat med Montelius. Jag skulle tro att deras intresse för nämnda personers inbördes relationer är tämligen ringa. Kulturskribenter som skriver om andra kulturskribenter är en perifer genre för alla som inte är just kulturskribenter.

De intellektuellas plikt att tänka fritt

Här är vi framme vid det som faktiskt är ett demokratiproblem: Kulturetablissemangets incurvatus in se, som Martin Luther skulle säga. Inkröktheten, oförmågan att se bortom den egna horisonten, den olidliga självupptagenheten. De stora tankarna, de provocerande resonemangen liksom de eviga frågorna har i allt för hög utsträckning ersatts av poserande utsagor, privata anekdoter och futtiga gräl. De, som utger sig för att vara intellektuella sviker den intellektuelles första och största plikt: att tänka fritt. I stället ägnas orimligt mycket tid åt att känna och att känna rätt – och, som Kyrklund skriver, är ”den rätta känslan mycket präktig”.⁸Dessutom, vill jag tillägga, ohyggligt tråkig.